Hemlängtan

Jag önskar att jag bara kunde få lämna detta spelet. Så att alla andra kunde få spela sin roller, men jag kunde få fri. 

Det gör så ont och jag är så ledsen. Mitt hjärta är krossat och jag vet inte var jag ska ta vägen. 

Jag är så ledsen. 

Jag är så himla ledsen. 

Allt handlar om yta och prestation och jag kan inte följa med. 
Jag passar inte in någonstans. Det finns ingenstans där jag känner mig trygg. 

I snart två dygn har jag suttit på min säng och gråtit och lönlöst försökt att trösta mig själv. 

Jag är så himla ledsen och det tar aldrig slut. 

Varför skulle allt gå sönder? Varför skulle allt som betydde något för mig gå sönder? 

Varför skulle jag gå sönder? 

Jag vill inte vara sönder mer. Jag vill vara hel igen. 
Snälla Gud hjälp mig att bli hel igen. 

Jag vet inte vad som är upp eller ner. 

Jag vet inte vad som är riktigt eller fel. Jag är så trött. 

Jag vet inte vad som är äkta och vad som är fake. 

Jag vill bo i en värld där allt är äkta. 

I den här världen känns det som om det mesta är fake. 

Jag sitter och vaggar och tröstar mig själv. Jag måste gå ut snart för annars slutar även denna natt illa. 

Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv. Jag är så ledsen och tårarna vill aldrig sluta trilla. 

Jag trodde allt var som jag trodde det var, men jag hade fel. 
Allt var helt annorlunda. 

Jag trivs inte här. Jag vill inte mer. 

Jag vill tillbaka till då allt var bra. Men mest av allt så vill jag bara hem. Jag längtar hem nu. Där bara kärlek råder och smärtan från alla världens sorger blir upplöst. 

Hjälplös

Jag kan inte be om hjälp mer. 

Det känns som om jag skriker utan ljud. 

Jag vet inte vad jag ska säga. Var jag ska vända mig. 

Jag väntar och väntar, på hjälpen som aldrig känns som den kommer. 

Tänk om det nu är försent. Det känns som det är försent. 

Jag är så matt och jag är så trött. 

Jag är så härjad och plågad. 

Jag har ingen del i livet mer, jag är inte levande, jag överlever. 

Jag vill inte ha det så här. Jag vill inte sluta på det här sättet.

Alla ord jag kastar ut i universum. Som aldrig någonsin blir läst. Aldrig någonsin blir förstått. 

Jag vet att ni ser mig, där borta. Ni vet nog hur det hela slutar, men ingen vill säga något till mig.

Jag är så trött och tårarna är så nära. Jag sitter helt still för jag orkar inte röra mig. 

Det känns som om jag skriker men det kommer inget ljud. 

Jag vet inte vad jag ska göra eller var jag ska ta vägen. 

Jag vet inte vad jag ska göra eller var jag ska ta vägen. 

Jag vet inte var jag ska ta vägen. 

Förstelnad

Jag är så tung att jag inte kan röra mig. Bara att lyfta mig från sängen är svårt. Min inre värld konsumerar mig och stjäl mitt liv ifrån mig. 

Allt händer där ute, inte här inne. 

Jag var inte färdig med dig, livet. 

Men du har snart gjort färdigt på mig. 

Jag är så tung att huvudet känns som en gigantisk sten på min kropp. Armarna är tunga och mina ben förstelnade. 

Det var inte så här det skulle vara. 
Det var inte så det skulle bli. 

Men nu sitter jag här fångad i en rustning av järn, och den är så tung att bara lyfta mig från sängen är närmast omöjligt. 

Bödeln

Jag har precis vaknat och det första jag gör är att gråta. Igen. 

Jag känner mig så värdelös. Jag är så ledsen. Jag vill inte vara så här. Jag vill inte må så här. 

Jag sitter i mitten på min säng och dricker kaffe. Kommer snart inte ihåg hur många månader jag har suttit här och bara tittat rakt ut. Eller tittat på alla människor som lever sina liv på alla sociala medier. Jag vet att mycket av det är tillgjort, men en del av det är också äkta. När jag var glad, och det var jag alltid nästan, så var allt det jag delade äkta. Det kom alltid inifrån mig. Från glädje, humor eller eftertanke. Jag har alltid varit äkta. 
Även nu kan jag inte dölja sorgen som speglar sig i mina ögon. Alla som känner mig kan se det. Och dem som inte ser det tittar inte efter ordentligt. 

Jag hade massor av humor, jag var rolig. Jag hade massa idéer, massor av drömmar. Jag inspirerade genom att ha överkommit så mycket, genom att ha en sån stark vilja. Jag var den mest envisa och målinriktade person jag någonsin mött. Jag känner ingen som har kunnat pressa sig själv igenom saker som jag har gjort, med ren viljestyrka. 

Nu känner jag mig som ingen. Jag tittar ut på min röriga lägenhet. Jag tycker inte om att vara här. Det har aldrig känts som ett hem. Det är bara ett rum. Ett rörigt rum fullt med små strumpor på golvet. Strumpor jag fick av honom, när han var med militären i USA. Han var fantastisk på att ge gåvor. Det var jag också. Jag älskade att ge gåvor till honom. 

I natt somnade jag lite efter kl 4. De sista par dygnen har varit en sån mardröm. Jag vill inte leva i en mardröm mer. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill bort. Bort härifrån. Bort från allt. Bort från den här sjukdom. 

Jag tittar på alla de glada unga tjejerna. Dem som lever deras liv som jag en gång gjorde. Jag känner mig så värdelös nu. Som ingenting. För att jag sitter här på mitten av min säng i månader som om jag var ingenting värd. 

Jag tappar räkningen på dagarna. Allt flyter ihop. Men jag vet att idag är det måndag, för igår var det söndag. 
Jag vill inte att mitt liv ska vara så här. Jag vill inte vara henne den sjuka, henne den deprimerade. Hon som mår så fruktansvärt dåligt hela tiden. Så dåligt att hon inte står ut. Jag vill inte vara henne. Jag vill vara mig. Mig innan jag blev sjuk. 

Jag har så mycket att erbjuda, jag har så mycket jag vill ge. 
Men den här sjukdomen kastar mig runt som en trasdocka i manegen, tills jag blir så yr att jag nästan kräks och hela tiden börjar gråta. 

Jag vill inte behöva ha en journal från psykiatrin. Jag vill inte utsätta mig för läkare som ska värdera mig i hopp om att dem förhoppningsvis bedömer mig rätt. 

I mars är det 2år sedan allt började och det är nästan 17 månader sedan depressionen började sticka fram sitt fula huvud och äta mig levande. Långsamt. För självklart, det ska ju göra ont. Lite mer ont. 

Så nu är jag en av de tokiga. En av de sjuka. Jag har ingen utbildning. Inget arbete. Jag lever ensam. I en rörig lägenhet fullt med strumpor på golvet och dammtussar i hörnen. 

Jag är en yngre version av min mamma. Bara sjukare och mer tragisk. Hon lyckades iallafall att skaffa sig 5 specialiteter som läkare. Hon blev gift och fick mig. Hennes liv var fruktansvärt hårt, men hon var tuff. Vi hade många underbara minnen när jag växte upp. Speciellt innan jag blev tonåring. Mammas liv gick inte sönder på riktigt förrän hon skiljde sig, jag flyttade hemifrån, hennes barndomskärlek friade till henne för att snart överge henne och hon fick en hjärnskada i en bilolycka. Då gick hon sönder. Då gick hon sönder på allvar. Men då var hon 57år. 57år av kamp hade hon bakom sig. Jag har 34 nästan 35, och jag är redan färdig. Jag är redan sjukare än vad hon någonsin hann bli. 

När jag var liten så sa hon till mig, 'Jag är väldigt känslig, men du är ännu känsligare älskade liten.' Jag visste redan då att det betydde trubbel. Hon hade en bekymrad blick när hon sa det. Precis som om hon visste hur hårt livet ville vara emot mig. Iallafall var hon bekymrad. För livet hade slagit ner henne så många gånger, men hon lyckades alltid resa sig upp. Hon lyckades alltid resa sig upp, även om det betydde år efter år i sängen. Men hon stod ut. Hon stod ut trots allt. 

Jag vill bara inte ha ett sånt liv. Jag vill inte vara bunden till min säng i en ålder av 35år. Jag vill inte gråta varje natt till kl 4 och be Gud om att smärtan ska upphöra. Jag vill inte sitta och titta på strumpor på golvet och dammtussar i hörnen. 

Livet är så mycket! Livet är så fantastiskt! Jag vet ju det. Jag vet ju att jag lever i en mardröm av illusion. 

Det var nu allt skulle börja, den bästa biten av mitt liv skulle börja nu. Smärta skulle vara ett minne blott. Jag har kämpat SÅ hårt. Det var nu allt det roliga skulle börja. Och så var det allt det roliga som plötsligt tog slut, istället. 

Jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag som alltid var den glada, alltid den där var där för alla andra. Alltid den som fyllde rummet med min glädje och min kärlek. Och nu är jag den sjuka. Denna tråkiga, trista, sjuka, sorgliga figur. 
En person jag inte vill vara. En person med en hjärna som plötsligt gick sönder, som plötsligt inte kunde mer. 
Jag har kämpat så hårt. Allt jag någonsin har uppnått, jag har kämpat så hårt. Och istället för en paus så får jag en smocka. 
En smocka rakt i huvudet. 'Ta den här du!', säger livet och slår ner mig i marken. Och sparka gärna på mig när jag ligger. Gör det!, tänker jag medan jag ligger i fosterställning och håller mig för ögonen. Slagen fortsätter att falla och jag kan snart inte märka dem mer. Livet är så brutalt. Denna sjukdom är så grotesk. 
Depression är nog den värsta bödeln av dem alla. Han älskar att plågas. Han har alla verktyg möjliga i sin arsenal. 
Jag hatar att vara sjuk. Jag hatar det här. Jag vill bara tillbaka till innan. Innan depression kom och blev min bödel. 

Snälla

För någon timme sedan hade jag ett litet hopp, mer som en känsla än en tanke. 

Nu är jag så ledsen igen. Nu vill jag bara försvinna. 

Jag är inte så ledsen som i natt. I natt var fruktansvärd. I natt var jag så nära man kan vara på att ge upp, utan att göra det. 

Denna natten ska jag nog klara. Jag är bara ledsen, så ledsen. 

Jag vill inte vara den här personen. Jag vill vara mig igen. 

Jag vill tillbaka till min idyll om livet. Jag vill tillbaka till min rosa bubbla. 

Jag tycker inte om världen jag är i nu. Jag känner mig inte hemma. 

Jag känner mig annorlunda och jag känner mig fel. 

Jag känner mig ensam. 

Varje dag är en plåga och jag orkar inte plåga mer. Jag är så trött på att vara plågad. 

Jag vill vara glad. Jag vill vara mig. 

Det var min tur att leva nu. Det var min tur ju! 

Jag vill bara sätta mig ner på golvet och gråta. Igen. 

Men jag vågar inte börja, för jag vet inte när det slutar igen. 

Hela mitt liv är inom dessa 4 väggarna nu.

Hela mitt liv är på denna säng eller på golvet bredvid. 

Och jag hatar att vara här. Jag hatar att vara här ensam. 

Jag har inget hem. Jag har aldrig haft något hem. Jag har aldrig känt mig hemma. Inte hos mig själv. Bara hos honom. Hos honom kände jag mig hemma. 

Jag vill gråta igen. Jag är så fruktansvärt ledsen. 

Jag vet inte upp och ner på någonting. På mig själv eller världen.

Jag hör inte hemma här. Jag trivs inte här. Jag vill inte vara här mer. Inte på det här sättet. 

Jag vill vara i den rosa världen. Den jag själv hade skapat. 
Full med hopp och glädje och en massa roliga äventyr. 

Men livet skulle tvunget sticka hål på min ballong. Den ballong jag har levt i, i 34år. 

Den skulle punkteras. Så att jag föll pladask med huvudet före ner på jorden. 

Och nu är jag här, i den riktiga världen. Och jag tycker inte om den. Jag tycker inte om det jag ser, jag tycker inte om det jag känner. 

Jag är rädd och jag är liten. 

Jag är förtvivlad och förkrossad. 

Jag vill bara tillbaka. Jag vill bara tillbaka till då. 
Till illusionernas värld. Till den värld jag hade skapat för mig. Den värld som jag trivdes i och som gjorde mig glad. 

Jag gråter igen, kan inte låta bli. En hel dag med tankar och känslor blir bara för mycket. Jag hatar det här. 

Jag hatar denna sjukdom, denna situation. Jag vill slå och sparka för det är så jäkla orättvist. Men jag orkar inte röra mig ur fläcken. 

Jag som har så mycket att ge. Jag som har så mycket att erbjuda. Jag har så mycket jag vill göra. Jag hade så många drömmar. 

Nu sitter jag och rockar igen. Smärtan kommer tillbaka och jag kan inte se vad jag skriver för tårarna. 

Varför allt detta piss? Jag vill inte mer. Jag orkar inte mer. 

Jag vill bara att det ska vara som förut. När jag sov i den säng som gjorde mig trygg och då jag sysslade med något som gjorde mig glad. Då jag fortfarande hade en framtid och massor av drömmar och idéer. 

Då jag fortfarande var frisk. Då jag fortfarande var frisk... 

Åh nu gör det så ont igen. Jag skulle aldrig ha börjat gråta. 
Kl är 01.00 och jag måste sova, men nu kom smärtan igen. 

Jag har suttit hela dagen på min säng. Har skrivit och läst och tänkt. Skrivit och läst och tänkt. 

Det här är inget liv. Jag vill inte att mitt liv ska vara så här. 

Jag ville ha ett liv då jag skulle pynta upp till jul tillsammans med mina egna. Då jag skulle glädja mig åt att göra en julkalender med paket till mitt eller mina små barn. 

Jag ville vakna av små kalla fötter och ha en liten tjej eller kille hängande med armarna om min hals och kletiga fingrar i mitt hår. 

Jag ville vakna med kyssar och somna med kramar och tillbringa kvällarna vid ett matbord fullt av röster, skratt och kaos. 

Jag ville planera tusen resor och köpa presenter till tusen högtider och speciella dagar. 

Jag ville utbilda mig och arbeta med något roligt. Jag ville hjälpa andra i deras kamp med dem själv. 

Jag ville skapa ett hem för mig själv och för oss. Jag ville skapa lika många minnen som det finns pärlor i världen. 

Jag ville vara frisk. Och jag ville aldrig bli som min mamma. 
Aldrig bli som min mamma. 

Jag har spenderat nog månader och år på en säng. Jag har gråtit fler tårar än jag borde. Jag har haft så många sorger men också så många glädjer. 

Men det jag önskade allra mest. Det jag önskade mest av allt i mitt liv, ja det skulle precis börja. Det skulle precis börja och så blev det taget ifrån mig. Så kom livet och tog hål på min rosa ballong. 

Jag är så jävla trött på denna sjukdom. Jag är så jävla trött. 

Jag vill inte lida mer. Snälla sluta, jag vill inte lida mer. 

Jag gråter igen så att det inte kommer något ljud. Jag sitter här och rockar. Jag vill att det ska gå bort. Jag vill att det onda ska gå bort. Snälla gå bort. Snälla gå bort nu. Jag vill inte mer. Det är inte roligt mer. Snälla sluta. 

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag orkar snart inte mer. Jag kämpar så hårt varje dag bara för att hålla fast i livet. Bara för att komma igenom dagen. Och det gör så ont. Det gör så sjukt ont. 
Och jag vill bara att det ska sluta. Jag vill bara att det ska sluta göra ont. Snälla livet jag ber dig. Sluta göra ont nu. Snälla sluta göra ont. För om du inte slutar att göra ont så vet jag inte vad jag ska göra. Så vet jag inte var jag ska ta vägen. Så snälla livet, sluta att göra ont. Snälla. 

Huset är fullt

Självhatet kommer på besök. 

Sorgen vägrar att gå. 

Självhatet säger, 'Jag hatar dig. Jag hatar allt det här. Nu sitter du här igen och gråter. Gråter och gråter, hela tiden. Du är ynklig, du är patetisk. Rullar dig i din egen sörja av stora känslor och ord. Du är vedervärdig, så liten och ynklig. Jag hatar dig. Jag hatar det här.'

Jag vet att det är lönlöst att försöka försvara sig, självhatet lyssnar inte på någon. Men som tur är så kommer han inte förbi så ofta, men när han väl kommer så märks det. Ingen kan undgå att lägga märke till självhatet. 

Jag låter honom gå runt. Trampa i golvet med sina stora stövlar. 

Han ropar och skriker. Viftar med armarna och är röd i huvudet. Han är full med ilska, han är full med hat. Och allt är riktat mot mig, för jag är den han hatar över allt. Jag är den han föraktar. 

Jag håller för öronen, jag låter honom gå. Jag viskar till mig själv i mitt inre, jag vet att han ljuger. Jag vet att han ljuger. 
Han kan hata mig men det här är inte mitt fel. Han kan hata mig men det han säger är inte sant. Jag vet att han ljuger, jag håller mig för öronen. 

Han stormar ut igen och plötsligt är han borta. Jag vet aldrig när han kommer igen. 

Sorgen är värre. Hon sitter i hörnet hela tiden. Ibland kan jag förtränga henne, låtsas att hon inte är där. 

Men många dagar fyller hon hela rummet. Hon fyller så mycket att jag inte ens får plats. Så mycket att jag blir helt krossad och tillknycklad i mitt eget inre.  

Hopplösheten har skruvat ner för charmen lite, men det är inte mycket. 0.1% eller ett par procent på en god dag. Men det är aldrig en god dag. Det är bara en lite mindre plågsam. Lite lite mindre plågsam. Det är därför hopplösheten bor där hela tiden. Han lever av plågsamhet. 

Ju mer plågsamhet ju mer växer hans hopplöshet. Och när det är allra värst så byter han form och blir förtvivlan. Förtvivlan av den värsta slags. 

I mitt inre bor också illamående. Illamåendet delar säng med yrsel. Dem kommer nästan alltid tillsammans. 

Ångesten har köpt en resa och åkt på semester, men han skickar vykort hela tiden för att påminna mig om att han är nära och att han förr eller senare nog ska återkomma hem efter sin resa. 

Glädjen har flyttat till en annan planet, i ett annat solsystem. 
Hon tog alla sina kompisar med sig och drog. Bara så där en dag. 

Det tycker jag inte var schysst, att lämna mig ensam med alla de andra dårarna som antingen hatar mig eller plågar mig till döds. 

Glädjen och jag var annars bästa kompisar. Vi smidde många stora planer tillsammans. Planer för vår framtid, drömmar som var så stora. 

Vi lekte fantastiskt tillsammans. Jag och glädje. Vi var allra bästa vänner tills den dag hon tog alla drömmarna vi fabricerat tillsammans och bara gick. Och hon tog tro och hopp med sig. 
Så taskigt tycker jag. Att hon bara drog. Jag vill aldrig förlåta henne för att hon lämnade mig så ensam. Hon sa ju att hon var min bästa vän. 

Så nu bor jag här med alla tokarna. Självhatet som hatar mig, sorgen som drunknar mig. Hopplösheten som överrumplar mig och förtvivlan som kväver mig. Tack och lov för att ångesten har åkt på semester. Önskar att han kunde flytta för alltid. När han också är hemma så är det så trångt och fruktansvärt att jag inte står ut. Inte ens en minut i mitt eget hem. 

Jag tittar ut genom fönstret. Jag tittar på stjärnorna som är solar långt borta. Jag undrar vilken sol glädjen har åkt till. Jag undrar vad hon gör just nu. Utlever hon våra drömmar med någon annan? 
Dem drömmarna som vi skapade tillsammans hon och jag. 
Jag hoppas hon är lycklig, glädjen. Hon var min allra bästa vän. Vi hade så stora planer tillsammans, planer för framtiden, hon och jag. Tills den dagen hon tog alla våra vänner och gick. Gick för att lämna mig ensam kvar med de här tokarna. Tokarna som gör det omöjligt för mig att bo i mitt eget hus. 

Blessed

I am crying for what is lost, 

but I am grateful that I had something to cry over now. 

My heart is aching with grief, 

but I am grateful that it once was filled with joy. 

No one can take my memories away from me. 

No one can steel the sensations of all the beautiful things that I still feel lingers in my mind. 

I was blessed and I still am. 

I have something to cry about.

If you have never lost something, 

it means that you never had something. 

If you never felt the pain so deep, 

It means that you never felt love so profound. 

We can not hold on to anything, things come and go. 

That is the story of this life. 

We'll appreciate health when it's gone. 

We'll yearn for love when we sit with nothing but our memories. 

We'll miss someone when they´ve left this place and that void fills up with grief. 

I say thank you because I am blessed. 

I am blessed because I have tears to cry, I have memories to hold. 

I am blessed because I once had health and I once had love. 

I am blessed because I once had someone that left me with a void full of grief. 

I have no regrets. I had so many things and I still do. 

Now I am crying for what is lost, 

but I am grateful because I have something to cry about. 

I am grateful for all the gifts that was given even when they were taken away. 

I am crying, but I am crying because I am blessed. 

I am blessed to have had something to cry about.