Snälla

För någon timme sedan hade jag ett litet hopp, mer som en känsla än en tanke. 

Nu är jag så ledsen igen. Nu vill jag bara försvinna. 

Jag är inte så ledsen som i natt. I natt var fruktansvärd. I natt var jag så nära man kan vara på att ge upp, utan att göra det. 

Denna natten ska jag nog klara. Jag är bara ledsen, så ledsen. 

Jag vill inte vara den här personen. Jag vill vara mig igen. 

Jag vill tillbaka till min idyll om livet. Jag vill tillbaka till min rosa bubbla. 

Jag tycker inte om världen jag är i nu. Jag känner mig inte hemma. 

Jag känner mig annorlunda och jag känner mig fel. 

Jag känner mig ensam. 

Varje dag är en plåga och jag orkar inte plåga mer. Jag är så trött på att vara plågad. 

Jag vill vara glad. Jag vill vara mig. 

Det var min tur att leva nu. Det var min tur ju! 

Jag vill bara sätta mig ner på golvet och gråta. Igen. 

Men jag vågar inte börja, för jag vet inte när det slutar igen. 

Hela mitt liv är inom dessa 4 väggarna nu.

Hela mitt liv är på denna säng eller på golvet bredvid. 

Och jag hatar att vara här. Jag hatar att vara här ensam. 

Jag har inget hem. Jag har aldrig haft något hem. Jag har aldrig känt mig hemma. Inte hos mig själv. Bara hos honom. Hos honom kände jag mig hemma. 

Jag vill gråta igen. Jag är så fruktansvärt ledsen. 

Jag vet inte upp och ner på någonting. På mig själv eller världen.

Jag hör inte hemma här. Jag trivs inte här. Jag vill inte vara här mer. Inte på det här sättet. 

Jag vill vara i den rosa världen. Den jag själv hade skapat. 
Full med hopp och glädje och en massa roliga äventyr. 

Men livet skulle tvunget sticka hål på min ballong. Den ballong jag har levt i, i 34år. 

Den skulle punkteras. Så att jag föll pladask med huvudet före ner på jorden. 

Och nu är jag här, i den riktiga världen. Och jag tycker inte om den. Jag tycker inte om det jag ser, jag tycker inte om det jag känner. 

Jag är rädd och jag är liten. 

Jag är förtvivlad och förkrossad. 

Jag vill bara tillbaka. Jag vill bara tillbaka till då. 
Till illusionernas värld. Till den värld jag hade skapat för mig. Den värld som jag trivdes i och som gjorde mig glad. 

Jag gråter igen, kan inte låta bli. En hel dag med tankar och känslor blir bara för mycket. Jag hatar det här. 

Jag hatar denna sjukdom, denna situation. Jag vill slå och sparka för det är så jäkla orättvist. Men jag orkar inte röra mig ur fläcken. 

Jag som har så mycket att ge. Jag som har så mycket att erbjuda. Jag har så mycket jag vill göra. Jag hade så många drömmar. 

Nu sitter jag och rockar igen. Smärtan kommer tillbaka och jag kan inte se vad jag skriver för tårarna. 

Varför allt detta piss? Jag vill inte mer. Jag orkar inte mer. 

Jag vill bara att det ska vara som förut. När jag sov i den säng som gjorde mig trygg och då jag sysslade med något som gjorde mig glad. Då jag fortfarande hade en framtid och massor av drömmar och idéer. 

Då jag fortfarande var frisk. Då jag fortfarande var frisk... 

Åh nu gör det så ont igen. Jag skulle aldrig ha börjat gråta. 
Kl är 01.00 och jag måste sova, men nu kom smärtan igen. 

Jag har suttit hela dagen på min säng. Har skrivit och läst och tänkt. Skrivit och läst och tänkt. 

Det här är inget liv. Jag vill inte att mitt liv ska vara så här. 

Jag ville ha ett liv då jag skulle pynta upp till jul tillsammans med mina egna. Då jag skulle glädja mig åt att göra en julkalender med paket till mitt eller mina små barn. 

Jag ville vakna av små kalla fötter och ha en liten tjej eller kille hängande med armarna om min hals och kletiga fingrar i mitt hår. 

Jag ville vakna med kyssar och somna med kramar och tillbringa kvällarna vid ett matbord fullt av röster, skratt och kaos. 

Jag ville planera tusen resor och köpa presenter till tusen högtider och speciella dagar. 

Jag ville utbilda mig och arbeta med något roligt. Jag ville hjälpa andra i deras kamp med dem själv. 

Jag ville skapa ett hem för mig själv och för oss. Jag ville skapa lika många minnen som det finns pärlor i världen. 

Jag ville vara frisk. Och jag ville aldrig bli som min mamma. 
Aldrig bli som min mamma. 

Jag har spenderat nog månader och år på en säng. Jag har gråtit fler tårar än jag borde. Jag har haft så många sorger men också så många glädjer. 

Men det jag önskade allra mest. Det jag önskade mest av allt i mitt liv, ja det skulle precis börja. Det skulle precis börja och så blev det taget ifrån mig. Så kom livet och tog hål på min rosa ballong. 

Jag är så jävla trött på denna sjukdom. Jag är så jävla trött. 

Jag vill inte lida mer. Snälla sluta, jag vill inte lida mer. 

Jag gråter igen så att det inte kommer något ljud. Jag sitter här och rockar. Jag vill att det ska gå bort. Jag vill att det onda ska gå bort. Snälla gå bort. Snälla gå bort nu. Jag vill inte mer. Det är inte roligt mer. Snälla sluta. 

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag orkar snart inte mer. Jag kämpar så hårt varje dag bara för att hålla fast i livet. Bara för att komma igenom dagen. Och det gör så ont. Det gör så sjukt ont. 
Och jag vill bara att det ska sluta. Jag vill bara att det ska sluta göra ont. Snälla livet jag ber dig. Sluta göra ont nu. Snälla sluta göra ont. För om du inte slutar att göra ont så vet jag inte vad jag ska göra. Så vet jag inte var jag ska ta vägen. Så snälla livet, sluta att göra ont. Snälla.