Bödeln

Jag har precis vaknat och det första jag gör är att gråta. Igen. 

Jag känner mig så värdelös. Jag är så ledsen. Jag vill inte vara så här. Jag vill inte må så här. 

Jag sitter i mitten på min säng och dricker kaffe. Kommer snart inte ihåg hur många månader jag har suttit här och bara tittat rakt ut. Eller tittat på alla människor som lever sina liv på alla sociala medier. Jag vet att mycket av det är tillgjort, men en del av det är också äkta. När jag var glad, och det var jag alltid nästan, så var allt det jag delade äkta. Det kom alltid inifrån mig. Från glädje, humor eller eftertanke. Jag har alltid varit äkta. 
Även nu kan jag inte dölja sorgen som speglar sig i mina ögon. Alla som känner mig kan se det. Och dem som inte ser det tittar inte efter ordentligt. 

Jag hade massor av humor, jag var rolig. Jag hade massa idéer, massor av drömmar. Jag inspirerade genom att ha överkommit så mycket, genom att ha en sån stark vilja. Jag var den mest envisa och målinriktade person jag någonsin mött. Jag känner ingen som har kunnat pressa sig själv igenom saker som jag har gjort, med ren viljestyrka. 

Nu känner jag mig som ingen. Jag tittar ut på min röriga lägenhet. Jag tycker inte om att vara här. Det har aldrig känts som ett hem. Det är bara ett rum. Ett rörigt rum fullt med små strumpor på golvet. Strumpor jag fick av honom, när han var med militären i USA. Han var fantastisk på att ge gåvor. Det var jag också. Jag älskade att ge gåvor till honom. 

I natt somnade jag lite efter kl 4. De sista par dygnen har varit en sån mardröm. Jag vill inte leva i en mardröm mer. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill bort. Bort härifrån. Bort från allt. Bort från den här sjukdom. 

Jag tittar på alla de glada unga tjejerna. Dem som lever deras liv som jag en gång gjorde. Jag känner mig så värdelös nu. Som ingenting. För att jag sitter här på mitten av min säng i månader som om jag var ingenting värd. 

Jag tappar räkningen på dagarna. Allt flyter ihop. Men jag vet att idag är det måndag, för igår var det söndag. 
Jag vill inte att mitt liv ska vara så här. Jag vill inte vara henne den sjuka, henne den deprimerade. Hon som mår så fruktansvärt dåligt hela tiden. Så dåligt att hon inte står ut. Jag vill inte vara henne. Jag vill vara mig. Mig innan jag blev sjuk. 

Jag har så mycket att erbjuda, jag har så mycket jag vill ge. 
Men den här sjukdomen kastar mig runt som en trasdocka i manegen, tills jag blir så yr att jag nästan kräks och hela tiden börjar gråta. 

Jag vill inte behöva ha en journal från psykiatrin. Jag vill inte utsätta mig för läkare som ska värdera mig i hopp om att dem förhoppningsvis bedömer mig rätt. 

I mars är det 2år sedan allt började och det är nästan 17 månader sedan depressionen började sticka fram sitt fula huvud och äta mig levande. Långsamt. För självklart, det ska ju göra ont. Lite mer ont. 

Så nu är jag en av de tokiga. En av de sjuka. Jag har ingen utbildning. Inget arbete. Jag lever ensam. I en rörig lägenhet fullt med strumpor på golvet och dammtussar i hörnen. 

Jag är en yngre version av min mamma. Bara sjukare och mer tragisk. Hon lyckades iallafall att skaffa sig 5 specialiteter som läkare. Hon blev gift och fick mig. Hennes liv var fruktansvärt hårt, men hon var tuff. Vi hade många underbara minnen när jag växte upp. Speciellt innan jag blev tonåring. Mammas liv gick inte sönder på riktigt förrän hon skiljde sig, jag flyttade hemifrån, hennes barndomskärlek friade till henne för att snart överge henne och hon fick en hjärnskada i en bilolycka. Då gick hon sönder. Då gick hon sönder på allvar. Men då var hon 57år. 57år av kamp hade hon bakom sig. Jag har 34 nästan 35, och jag är redan färdig. Jag är redan sjukare än vad hon någonsin hann bli. 

När jag var liten så sa hon till mig, 'Jag är väldigt känslig, men du är ännu känsligare älskade liten.' Jag visste redan då att det betydde trubbel. Hon hade en bekymrad blick när hon sa det. Precis som om hon visste hur hårt livet ville vara emot mig. Iallafall var hon bekymrad. För livet hade slagit ner henne så många gånger, men hon lyckades alltid resa sig upp. Hon lyckades alltid resa sig upp, även om det betydde år efter år i sängen. Men hon stod ut. Hon stod ut trots allt. 

Jag vill bara inte ha ett sånt liv. Jag vill inte vara bunden till min säng i en ålder av 35år. Jag vill inte gråta varje natt till kl 4 och be Gud om att smärtan ska upphöra. Jag vill inte sitta och titta på strumpor på golvet och dammtussar i hörnen. 

Livet är så mycket! Livet är så fantastiskt! Jag vet ju det. Jag vet ju att jag lever i en mardröm av illusion. 

Det var nu allt skulle börja, den bästa biten av mitt liv skulle börja nu. Smärta skulle vara ett minne blott. Jag har kämpat SÅ hårt. Det var nu allt det roliga skulle börja. Och så var det allt det roliga som plötsligt tog slut, istället. 

Jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag som alltid var den glada, alltid den där var där för alla andra. Alltid den som fyllde rummet med min glädje och min kärlek. Och nu är jag den sjuka. Denna tråkiga, trista, sjuka, sorgliga figur. 
En person jag inte vill vara. En person med en hjärna som plötsligt gick sönder, som plötsligt inte kunde mer. 
Jag har kämpat så hårt. Allt jag någonsin har uppnått, jag har kämpat så hårt. Och istället för en paus så får jag en smocka. 
En smocka rakt i huvudet. 'Ta den här du!', säger livet och slår ner mig i marken. Och sparka gärna på mig när jag ligger. Gör det!, tänker jag medan jag ligger i fosterställning och håller mig för ögonen. Slagen fortsätter att falla och jag kan snart inte märka dem mer. Livet är så brutalt. Denna sjukdom är så grotesk. 
Depression är nog den värsta bödeln av dem alla. Han älskar att plågas. Han har alla verktyg möjliga i sin arsenal. 
Jag hatar att vara sjuk. Jag hatar det här. Jag vill bara tillbaka till innan. Innan depression kom och blev min bödel.