Huset är fullt

Självhatet kommer på besök. 

Sorgen vägrar att gå. 

Självhatet säger, 'Jag hatar dig. Jag hatar allt det här. Nu sitter du här igen och gråter. Gråter och gråter, hela tiden. Du är ynklig, du är patetisk. Rullar dig i din egen sörja av stora känslor och ord. Du är vedervärdig, så liten och ynklig. Jag hatar dig. Jag hatar det här.'

Jag vet att det är lönlöst att försöka försvara sig, självhatet lyssnar inte på någon. Men som tur är så kommer han inte förbi så ofta, men när han väl kommer så märks det. Ingen kan undgå att lägga märke till självhatet. 

Jag låter honom gå runt. Trampa i golvet med sina stora stövlar. 

Han ropar och skriker. Viftar med armarna och är röd i huvudet. Han är full med ilska, han är full med hat. Och allt är riktat mot mig, för jag är den han hatar över allt. Jag är den han föraktar. 

Jag håller för öronen, jag låter honom gå. Jag viskar till mig själv i mitt inre, jag vet att han ljuger. Jag vet att han ljuger. 
Han kan hata mig men det här är inte mitt fel. Han kan hata mig men det han säger är inte sant. Jag vet att han ljuger, jag håller mig för öronen. 

Han stormar ut igen och plötsligt är han borta. Jag vet aldrig när han kommer igen. 

Sorgen är värre. Hon sitter i hörnet hela tiden. Ibland kan jag förtränga henne, låtsas att hon inte är där. 

Men många dagar fyller hon hela rummet. Hon fyller så mycket att jag inte ens får plats. Så mycket att jag blir helt krossad och tillknycklad i mitt eget inre.  

Hopplösheten har skruvat ner för charmen lite, men det är inte mycket. 0.1% eller ett par procent på en god dag. Men det är aldrig en god dag. Det är bara en lite mindre plågsam. Lite lite mindre plågsam. Det är därför hopplösheten bor där hela tiden. Han lever av plågsamhet. 

Ju mer plågsamhet ju mer växer hans hopplöshet. Och när det är allra värst så byter han form och blir förtvivlan. Förtvivlan av den värsta slags. 

I mitt inre bor också illamående. Illamåendet delar säng med yrsel. Dem kommer nästan alltid tillsammans. 

Ångesten har köpt en resa och åkt på semester, men han skickar vykort hela tiden för att påminna mig om att han är nära och att han förr eller senare nog ska återkomma hem efter sin resa. 

Glädjen har flyttat till en annan planet, i ett annat solsystem. 
Hon tog alla sina kompisar med sig och drog. Bara så där en dag. 

Det tycker jag inte var schysst, att lämna mig ensam med alla de andra dårarna som antingen hatar mig eller plågar mig till döds. 

Glädjen och jag var annars bästa kompisar. Vi smidde många stora planer tillsammans. Planer för vår framtid, drömmar som var så stora. 

Vi lekte fantastiskt tillsammans. Jag och glädje. Vi var allra bästa vänner tills den dag hon tog alla drömmarna vi fabricerat tillsammans och bara gick. Och hon tog tro och hopp med sig. 
Så taskigt tycker jag. Att hon bara drog. Jag vill aldrig förlåta henne för att hon lämnade mig så ensam. Hon sa ju att hon var min bästa vän. 

Så nu bor jag här med alla tokarna. Självhatet som hatar mig, sorgen som drunknar mig. Hopplösheten som överrumplar mig och förtvivlan som kväver mig. Tack och lov för att ångesten har åkt på semester. Önskar att han kunde flytta för alltid. När han också är hemma så är det så trångt och fruktansvärt att jag inte står ut. Inte ens en minut i mitt eget hem. 

Jag tittar ut genom fönstret. Jag tittar på stjärnorna som är solar långt borta. Jag undrar vilken sol glädjen har åkt till. Jag undrar vad hon gör just nu. Utlever hon våra drömmar med någon annan? 
Dem drömmarna som vi skapade tillsammans hon och jag. 
Jag hoppas hon är lycklig, glädjen. Hon var min allra bästa vän. Vi hade så stora planer tillsammans, planer för framtiden, hon och jag. Tills den dagen hon tog alla våra vänner och gick. Gick för att lämna mig ensam kvar med de här tokarna. Tokarna som gör det omöjligt för mig att bo i mitt eget hus.