Mamma upp i dagen..

Jag är precis som mamma. Jag är mamma upp i dagen. 

Mina känslor är för stora, mitt hjärta är för stort, min längtan efter kärlek är för stort. Mitt behov för kärlek och närhet är allt för stort. 

Jag är precis som min mamma. Mamma upp i dagen. Jag tillbringar en massa timmar i min lägenhet ensam. På mitt golv eller min säng. Jag känner djupa känslor och tänker stora tankar.  Allt för djupa känslor och allt för stora tankar. 

Jag är mamma upp i dagen. 

Mitt liv är svårt. Verkligen svårt. Och smärtsamt. Oerhört smärtsamt. 

Inte sett utifrån men sett inifrån. 

Jag är ensam. Otroligt ensam. 

Jag är omgiven av människor och av kärlek men i mina svåraste stunder sitter jag här. I min ensamhet. 

Jag är mamma upp i dagen. 

Jag har en massa människor jag kan ringa till. Men jag gör det inte. Inte när det gör som mest ont. 

För min roll har alltid varit den glada, den starka och jag hatar det faktum att jag nu sitter på golvet med tårar i ögonen och snor på ärmen av min tröja och tittar tomt ut i luften med så mycket smärta i blicken. 

Jag är mamma upp i dagen. 

Jag vill inte vara till besvär inte vara en belastning. Men det är jag. För villkoret här i världen är att man klarar sig själv. Och gör man inte det längre så är man en börda. Så är det i vårt samhälle. Det är ok att vara ledsen, men inte för ledsen. Det är ok att behöva hjälp men inte för mycket hjälp. För alla andra kämpar med deras problem och det är bara så det är. 

Jag är mamma upp i dagen. 

Jag hatar den person jag har blivit. Nedslagen av livet och av sjukdom. Det är inte mitt fel det vet jag men jag hatar att jag inte kan klara mig själv. Ingen kan ta bort min smärta, ingen kan bota mig. Det är bara jag som kan. Men jag kan inte. Jag lyckas inte. 
Jag är inte förmögen. 

Så jag har ett allvarligt problem. 

Jag är mamma upp i dagen. 

Jag hatar att jag är mamma upp i dagen. Att jag har alla de sidor hon hade som alla i min omgivning tyckte var jobbigt. Hon tittade alltid på mig med de stora ögonen som sa Älska mig, och jag vigde mitt liv till att älska henne. Att försöka fylla upp henne med ovillkorlig kärlek. Men hon hade ingen botten. Kärleken jag hällde i henne försvann bara ner i ett djupt hål. Jag lyckades aldrig fylla henne till brädden. Även on jag vigde mitt liv till att försöka. 

Jag glömde bara att fylla kärlek i mitt eget hål. Hur man gjorde det var det ingen som lärde mig. Så därför fortsatte jag med att fylla all min kärlek i andras hål i hopp om att en dag skulle någon se att mitt hål var tomt och börja fylla kärlek på mig. Men det hände aldrig. 

Jag är mamma upp i dagen. 

Mitt liv är mitt ansvar, det vet jag mer än någon. Jag vill inte vara min mamma upp i dagen. Jag vill inte ha ett stort tomt hål inuti som skriker genom mina ögon, Älska mig. 

Ingen kan fylla upp mitt hål för det är inte deras uppgift. Det är min. Det vet jag. Jag har kämpat i alla år som ett djur för att fylla upp det allt vad jag kunde. Och ibland så har det gått ok. Det har blivit uppfyllt kanske till hälften. Ibland mer och ibland mindre. 

Men sen kom livet och drog ur proppen på botten av mitt hål och vups! så hade all kärleken runnit ut i intet. Så satt jag där igen med ett tomt hål. 

Jag är mamma upp i dagen. 

Allt det jag kämpade emot övervann mig. Mina gener och mitt arv kom ikapp mig. Jag ville bara inte vara den som satt där och var behövande. Det svor jag på att jag aldrig skulle. Jag såg ju hur människor reagerade på min mamma när hon var behövande. När hon kände för djupa känslor och tänkte för stora tankar. Det var det ingen som orkade med. Hon var för intensiv. Hon behövde så mycket kärlek för hon hade aldrig fått någon, och det var det ju ingen som kunde ge till henne. Ingen var förmögen för det var ju hennes uppgift. Men det blev min uppgift och därför sitter jag nu med det tomma hålet. 

Jag är mamma upp i dagen. 

Jag är vid ett vägskäl. Jag lider. Jag känner inte att jag kan klara en dag mer som denna. Inte en timme mer som denna. Mitt hål skriker efter att bli fyllt upp, men det finns ingen som kan fylla upp det. Jag kan inte och dem omkring mig kan inte heller. För det är inte deras uppgift. 

Så det är nog därför jag inte ringer. När jag sitter i mina mörkaste stunder. För vad ska jag säga. Vill du fylla upp mitt hål på insidan av mig? Det hål i mitt bröst som skriker efter kärlek. Vill du hjälpa mig med det? 

Det kan jag inte säga för det hade inte funkat. Mitt hål i bröstet är till för att fyllas av mig. Min mamma skulle ha visat mig hur man gjorde men det kunde hon inte, för ingen hade visat henne så hon visste inte hur man gjorde. 

Så nu sitter jag här. Med mitt skrikande stora djupa tomma hål i bröstet. Och jag vet inte hur jag ska fylla upp det med kärlek. Det enda jag kan är hur man fyller upp andras. Det är jag expert på. Men mitt egen, nej, jag ger upp. 

Jag är mamma upp i dagen och jag hatar det. Jag hatar det för det berövar mig från alla chanser till ett liv. Ett liv som jag så innerligt önskade och som jag har kämpat så oerhört för. 

Jag är mamma upp i dagen. Tyvärr.. 

Tårarna som aldrig vill sluta falla..

Det är julaftons morgon. Jag sitter på min säng och jag kan inte sluta gråta. Det gör så ont i mitt hjärta att det känns som jag inte får luft. Mitt hjärta känns krossat. 

Det är inte sjukdomen som får mig att gråta just nu. Det är livet. Mitt liv. Och den mardrömmen det är. 

Sorgen gör ont. Den gör för ont. Den gör så ont att jag inte känner att jag kan klara det. 

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Jag kan inte trösta mig själv. Jag lyckas inte trösta mig själv. Och det gör så fucking ont.. Det gör så sjukt jävla ont.. 

Jag vill inte mer. Jag orkar inte mer. Jag klarar inte mer. Det gör så jäkla ont. Det slutar aldrig. Jag står inte ut. Jag klarar inte den här intensiva smärtan längre. Jag vet inte vad jag ska göra. Tårarna vill inte sluta falla. Dem vill inte sluta att rulla ner för mina kinder. 

Jag lider. Jag lider något så extremt. Och jag vet inte hur jag ska klara det. Jag vet inte hur jag ska klara det.. 

Gud varför satte du mig här på jorden och så fråntog mig min förmåga att klara livet? Varför? Varför plågar du mig så? Varför fortsätter du med att försöka putta mig ut över kanten? Varför? 

Jag klara inte mer smärta. Jag vill inte mer.. Det gör så ont och tårarna slutar aldrig med att falla. 

Kärleken, Smärtan och Sorgen

Det här är den sorgligaste julen jag någonsin har upplevt. Jag har precis varit och köpt julklappar. Det borde vara något roligt. Jag var också fylld med kärlek när jag tänkte på dem jag älskar och vad jag kunde köpa. Men ändå så brände tårarna i mina ögon hela tiden och mitt stora blödande hjärta gjorde så ont igen.

Jag märker hur något står helt fel till med mina känslor. Jag kan märka skillnad på när det är sjukdomen och när det är min sorg. 
Men allt blandas ihop. Flätas in i varandra. 

Bipolar sjukdom, depression, all den sorg jag känner för allt det jag har mist. Jag har mist hela mitt liv och hela mig. Jag har mist allt det jag trodde på och allt det jag hoppades på. Jag har mist mina största drömmar. Jag har mist lusten till livet. Jag har mist min drivkraft. Jag har mist mina mål. 
Jag har mist min bästa vän och mitt livs kärlek. 

Jag har mist mig själv och jag har fått en sak, en allvarlig kronisk sjukdom. 

Jag sörjer. Jag sörjer hela mitt liv. Jag sörjer den jag var. Jag sörjer den framtid jag trodde jag skulle få. Jag sörjer mina drömmar, mitt hopp och min tro. Jag sörjer.. 

Normalt kommer sorg i bitar. I början är man i chock och så känner man ingenting. Sen kommer smärtan mer och mer. I små eller stora doser. I förhållande till vad man kan hantera. Så var det när jag miste mamma. 

Men den här gången är det annorlunda. Jag har inte längre något skydd. Min sjukdom har blottat mig för alla försvarsmekanismer. Jag kan inte förtränga eller rikta uppmärksamheten på något annat. Min sorg och smärtan över allt det jag har mist är som en tornado och en tsunami på en gång. Och det slutar aldrig. Jag kan aldrig få det till att sluta. Det finns inget lock jag kan lägga på. Det kommer inte i portioner anpassade för vad jag kan klara av. Nej det stormar bara in, för full kraft och begraver mig i kaoset av alla känslor som rivs upp med rötterna och virvlar runt i vinden för evigt. 

Min sjukdom har berövat mig alla mina försvar. Alla mekanismer min kropp och hjärna har för att hantera stora känslor. Dem är borta. Allihopa. Och adderat till är ännu fler känslor och fysiska sensationer som är ett resultat av detta grymma tillstånd. 

Och livet har tänkt sig att jag ska kunna hantera allt det här på en gång. Den största sorg jag någonsin upplevt utan att ha någon möjlighet att dela upp den i bitar eller att skruva upp och ner på intensiteten. Jag förstår inte hur det ska vara möjligt. Jag förstår det inte. 

Jag saknar honom. Jag saknar min Fjuss, min Älskade baby, min Bab, min Älskade liten, min Älskling. 

Jag saknar honom. Han som var hela mitt liv. Jag saknar honom. Jag saknar oss. Jag hade gett allt för att få en timme i hans armar innan allt detta helvetet började. Jag hade gett allt för en timme vid sidan av honom i bilen på väg på en av våra utflyter. Jag hade gett allt för en timme bredvid honom i sängen på en av våra många resor. Jag hade gett allt för en timme med våra skämt och våra skratt. Jag hade gett allt för en timme med oss när vi verkligen var oss. När vi var Fjuss och Fjuss emot världen. Varje dag, hela tiden. 

Han lyssnade på mig. Han förstod mig. Han accepterade mig. Han tröstade mig när jag var ledsen och gladde sig på mina vägnar när något gick bra i mitt liv. Jag har aldrig mött någon som har varit så stöttande i alla mina projekt och varit så stolt när jag lyckades med något. Jag har aldrig mött någon som varit så nervös när jag skulle till en examen eller som varit så entusiastisk, ivrig och berömmande när jag gjorde något bra. Vi var fantastiska, han och jag, tillsammans, som Fjuss och Fjuss. Det vi hade var något jag drömt om hela mitt liv. Det var den största gåvan jag fått. Alla de tusentals minnen och skratt vi har tillsammans. Jag saknar dem. Jag saknar honom. När han var min Fjuss. Verkligen min Fjussen. 

Mycket har hänt och mycket är annorlunda nu. Men trots allt så älskar jag honom över allt på jorden fortfarande. Jag vill alltid älska honom och inget kan någonsin ändra det. Jag saknar honom. Gud jag saknar honom. Jag saknar oss. Fjuss och Fjuss emot världen. 

Ensamheten

Det värsta med att vara så här sjuk, förutom att man är så plågad att man inte står ut mer, är att det är så ensamt. Det är så ensamt för ingen förstår. Och vem skulle kunna förstå hur det känns att leva i detta helvetet. Att vara så plågad, att lida så extremt, varje dag. 

Vem skulle förstå hur det känns att vara så förtvivlad att det känns som någon tagit ens hjärta och rivet ut det ur bröstet och krossat det med deras bara händer.

Vem skulle förstå hur det känns att vara förlamad av sina inre tankar att man inte kunnat flytta sin kropp i många timmar och ibland dagar. 

Vem förstår hur det känns att gå ute på stranden på natten i timmar i beckmörker bara för att man är så utom sig att man måste gå ut och gå så att man inte ger in för impulsen att hänga sig själv i köket. 

Vem förstår ett lidande så stort att man inte klarar 5 min mer. Bokstavligen. Att det ska all styrka man någonsin har haft för att hålla sig i livet och motstå att ta livet av sig själv. Vem förstår det? 

Och vem förstår hur man kan vara i denna extrem i mer än 6 månader utan uppehåll och överleva det?

Det förstår jag heller inte även om det är jag som har upplevt det och upplever det fortfarande. Den styrka som krävts av mig och har krävts för mig att hålla mig levande tills nu är en styrka som få människor besitter och som få människor någonsin behöver att få prövad. 

Vem förstår hur det känns att vara ok i en sekund för att må så dåligt att man vill att det ska sluta nu och här i den nästa? 

Vem förstår hur det är att ha levt och inte haft en enda normal dag med normal sinnesstämning i över 14 mån? 

Det går inte att förstå allt det här om man inte har upplevt det. Jag ville heller inte ha förstått det för 1.5 år sedan. Jag hade ingen aning om hur det kändes att vara i ett tillstånd i livet som är så groteskt att det är värre än döden. 

Så vem skulle kunna förstå? Det kan bara någon som har upplevt det som jag har upplevt. Och jag känner ingen som har gått igenom samma mardröm som mig. Jag känner flera som har gått igenom andra mardrömmar men inte den här. 

Varje liv är unikt och varje person är unik och vi kan aldrig förstå varandra helt och till fullo. Jag vet inte hur det är att gå i andras skor och andra vet inte hur det är att gå i mina. 

Men det är ändå så ensamt. För jag behöver att någon förstår. Jag behöver att någon tar mig på allvar. Jag behöver att någon förstår vilken tragisk grotesk sjukdom som har drabbat mig och som förstår vilket helvete det är för mig och vilken oerhörd sorg det är. Att mista sig själv till en sjukdom som manipulerar med ens hjärna och leker med ens känslor som om man var en marionettdocka i ett teaterstycke som man varken har skrivit eller redigerat. 

När jag pratar med mina vänner så pratar dem om framtiden. Om när jag blir bättre. Precis som om det var något som gick över. Som en allvarlig influensa som slår ut en i ett tag och så fortsätter man som vanligt efteråt. 

Men det är ju inte så det är. Det är inte det min hjärna säger till mig. Det är inte det jag har läst mig till. 

Det här är ett monster som har tagit tag i mig och som kommer att hålla fast mig för livet. Som kan hållas nere men som aldrig kan försvinna igen. Och det känns som ingen förstår det. Det känns inte som om någon hör vad jag säger. 

Jag beskriver allt jag upplever med så många ord jag kan, men vissa reagerar med att göra stora ögon i vantro. Andra har sagt, Gud vad irriterande, eller oj det låter obehagligt, eller du kan inte gå runt så där, eller det kommer att ordna sig. 

Ingen har någon aning om det kommer att ordna sig. Det kan ingen veta. I somras trodde jag inte att jag skulle se september och i september kunde jag inte föreställa mig hur jag skulle klara mig fram till jul. Ingen förutom mig vet vad det har krävts för att komma igenom dessa 6 månader av ren tortyr med många, många månader av sjukdom redan innan det. 

Och jag förstår att dem inte förstår. Jag hade heller inte förstått om jag var dem. Jag hade säkert också kommit med en uppmuntrande positiv kommentar. För det är ju det man gör. Ingen frisk människa kan i deras vildaste fantasi förstå mitt helvete. Det är inte möjligt. Det går inte att förstå. 

Men ändå önskade jag att någon gjorde det. Förstod. Jag önskar att någon sa till mig, jag förstår att du har drabbats av en fruktansvärd allvarlig psykisk sjukdom och att du lider något fruktansvärt. Jag är ledsen att du lider så extremt. Jag vet inte vad som kommer att hända mer än vad du gör och jag är också ledsen och rädd. Och att vi sen kunde sitta ner och sörja tillsammans. Att vi kunde prata och gråta och svära och säga att livet är jävligt och orättvist och hur fruktansvärt det är att det här ödet ska drabba mig. Att vi kunde sörja den person jag en gång var som jag aldrig kommer att bli igen. För vad som än händer så är det med säkerhet att om jag överlever detta och igen blir en människa med ett fungerande liv, så har den här sommaren och månaderna efter förändrat mig för alltid. 

Så det är ensamt. Att gå runt med upplevelser som inga andra människor kan relatera till. Att kämpa mot en sjukdom som ingen förstår. 

Men jag klandrar ingen. Alla omkring mig är så fantastiska och jag är omgiven av kärlek. Och jag är så obeskrivligt tacksam. 

Ändå är det ensamt. Att leva med en sjukdom som ingen förstår. 

Berg och Dalbana

De sista par veckorna har jag varit lite mer stabil. Jag mår fruktansvärt dåligt, på gränsen av vad jag kan klara många gånger, men jag har lite mindre av det extrema illamåendet och jag är heller inte svimfärdig hela tiden. 

Jag har heller inte självmordstankar varje dag eller hela dagarna längre. Jag kan fortfarande inte se någon framtid och har fortfarande inte lust att vara här, men de automatiska tankarna som jag inte kunde kontrollera och som skrev avskedsbrev i mitt huvud flera timmar om dagen är där inte mer sedan någon vecka. Jag har svårt att säga när det började ändra sig eftersom mina dagar och veckor flyter ihop. Varje dag har varit lik den andra nästan och plötsligt tappar man uppfattning om tiden och vilken dag det är. 

All min energi går heller inte längre på att tänka på alla möjliga scenarier för vad som skulle hända med dem jag älskar om jag kom dit att jag inte klarade av detta helvetet mer. 

Så på ett sätt så mår jag kanske bättre. Det är bara märkligt att skriva när man fortfarande är så extremt plågad varje dag. Att bara för att man har 5 min med paus från det värsta helvetet av tankar och fysiska sensationer så är det bättre. Det är bättre med fortfarande outhärdligt. 

Jag har lagt märke till att jag mår lite mindre dåligt när jag inte har ätit i många timmar. Men det är en hårfin balans för går det allt för lång tid som jag inte ätit så kan jag också må jätte dåligt av det. Och om jag äter efter att inte ha ätit på länge så blir jag ofta extremt dåligt efteråt. 

Det hände igår t.ex. Jag hade varit och fikat med en väninna och även om min normala sinnesstämning nu är att må fruktansvärt, så var jag stabil. Mådde inte särskilt illa och hade inte ångest. Ångesten har generellt gått ner lite på det senaste. 

Det var jätte mysigt att sitta och prata även om jag mådde skit. Det är lustigt hur flera känslor kan kännas samtidigt i kroppen. Tacksamhet och ångest eller kärlek och förtvivlan. 

Efter fikan så möttes jag med några andra nära vänner inne i stan för att äta sushi. Dem bor i USA och vi hade inte träffats på länge och det var så underbart att se dem igen. 

Jag hade det fortfarande uthärdligt när vi möttes. 

Men ca 20min efter att jag slutat äta så började jag må extremt dåligt. Från en sekund till nästa. Jag hade den känslan igen som jag känner så väl och som jag har haft i så många månader. Den känslan av att må så extremt dåligt att man bara inte står ut och bara vill försvinna eller göra något för att det ska sluta. 

Jag fortsatte att lyssna och hålla konversationen igång och rörde inte en min för att visa hur jag led. Tårarna brände bakom ögonlocken och jag ville springa ut ur restaurangen. Alla upplevelser inne i mig blev igen allt för extrema och det var nästan att jag inte stod ut. 

Men jag satt kvar och när vi skulle gå, ca 1 tim senare, så var jag igen stabil på den lägsta nivån precis över nivån som är det värsta man kan känna. 

När jag kom hem fick jag plötsligt lite energi och i några timmar så mådde jag nästan normalt. Så plötsligt innan jag skulle sova så fick jag ett dyk och blev dålig igen, men det varade inte så länge och det var inte alls som på restaurangen. 

Idag har det varit upp och ner igen. Vaknade och mådde stabilt dåligt. Så plötsligt började tårarna bränna i ögonen igen och klumpen i halsen och den smärtfulla sorgen var tillbaka. Sen blev det lite bättre igen. 

Körde iväg för att träna och hade det stabilt dåligt igen. Styrketränade för första gången på månader och även om jag bara gjorde övningar med lätt motstånd så var det en seger. Jag har så många smärtor överallt i mina leder och mina muskler är stela som stål, men det var härligt att röra på kroppen lite. För en liten stund så kom jag ihåg i hela kroppen hur det var att vara mig innan jag blev sjuk, och jag kunde märka mig själv, den riktiga jag, i en stund. 

Efter träningen var jag nästan glad. Det var en märklig känsla. Jag var inte riktigt glad men kände mig otroligt glad i jämförelse med hur jag alltid mår annars. Jag tittade på mig själv i spegeln på toaletten och tänkte, Gud! Så här bra har jag inte mått sedan så lång tid tillbaka att det kan jag inte minnas! 

Men det varade bara i 5 min. För så plötsligt blev jag jätte trött. Det slår om lika fort som man tänder eller släcker ljuset på en kontakt. Och så plötsligt så satt jag där med tårarna brännande i ögonen igen och klumpen i halsen och sorgen i bröstet. Tänkte att jag var glad att jag inte hade sagt något till min väninna som satt bredvid. När jag kom ut från toaletten och var inom de 5 min av lättnad från helvetet, så var jag så glad att jag ville berätta för henne och hela världen att just nu mådde jag alltså ok. Men nu var jag glad att jag inte sagt något för nu satt jag ju där igen och mådde likadant igen, 5 min efter. 

Så från ett konstant helvete av ångest och obeskrivlig plåga, så åker jag nu berg och dalbana på de lägsta sinnesnivåerna i livet. Jag vet inte vad som är värst. Att vara i konstant helvete eller att få 5 min paus från helvetet och så kastas tillbaka i det igen. 

I´m only human

Wish I could see it
Not only feel it
It's on the inside
It's on the inside

Wish I was sleeping
Then I'd be dreaming
Can't find a reason
My body's treason

I'm only human
I'm only human
I'm only human
I'm only human

My womb rests slanted
Took it for granted
And when the heart stoppes
The deafening shock
Wish I was bleeding
So you could see it
But it's on the inside
It's on the inside

I'm only human
I'm only human
I'm only human
I'm only human

I'm only human
I'm only human
I'm only human
I'm only human

I'm only human
I'm only human
I'm only human
I'm only human

Wish I was bleeding
So you could see it
But it's on the inside
It's on the inside

-Writer(s): Mats Lie Skaare, Maria Mena

Breathe Me

Help, I have done it again
I have been here many times before
Hurt myself again today
And the worst part is there's no one else to blame

Be my friend
Hold me, wrap me up
Unfold me
I am small and needy
Warm me up
And breathe me

Ouch, I have lost myself again
Lost myself and I am nowhere to be found,
Yeah, I think that I might break
Lost myself again and I feel unsafe

Be my friend
Hold me, wrap me up
Unfold me
I am small and needy
Warm me up
And breathe me

Be my friend
Hold me, wrap me up
Unfold me
I am small and needy
Warm me up
And breathe me

Cover by Jasmine Thompson 

SONGWRITERS FURLER, SIA/CAREY, DAN