Mamma upp i dagen..

Jag är precis som mamma. Jag är mamma upp i dagen. 

Mina känslor är för stora, mitt hjärta är för stort, min längtan efter kärlek är för stort. Mitt behov för kärlek och närhet är allt för stort. 

Jag är precis som min mamma. Mamma upp i dagen. Jag tillbringar en massa timmar i min lägenhet ensam. På mitt golv eller min säng. Jag känner djupa känslor och tänker stora tankar.  Allt för djupa känslor och allt för stora tankar. 

Jag är mamma upp i dagen. 

Mitt liv är svårt. Verkligen svårt. Och smärtsamt. Oerhört smärtsamt. 

Inte sett utifrån men sett inifrån. 

Jag är ensam. Otroligt ensam. 

Jag är omgiven av människor och av kärlek men i mina svåraste stunder sitter jag här. I min ensamhet. 

Jag är mamma upp i dagen. 

Jag har en massa människor jag kan ringa till. Men jag gör det inte. Inte när det gör som mest ont. 

För min roll har alltid varit den glada, den starka och jag hatar det faktum att jag nu sitter på golvet med tårar i ögonen och snor på ärmen av min tröja och tittar tomt ut i luften med så mycket smärta i blicken. 

Jag är mamma upp i dagen. 

Jag vill inte vara till besvär inte vara en belastning. Men det är jag. För villkoret här i världen är att man klarar sig själv. Och gör man inte det längre så är man en börda. Så är det i vårt samhälle. Det är ok att vara ledsen, men inte för ledsen. Det är ok att behöva hjälp men inte för mycket hjälp. För alla andra kämpar med deras problem och det är bara så det är. 

Jag är mamma upp i dagen. 

Jag hatar den person jag har blivit. Nedslagen av livet och av sjukdom. Det är inte mitt fel det vet jag men jag hatar att jag inte kan klara mig själv. Ingen kan ta bort min smärta, ingen kan bota mig. Det är bara jag som kan. Men jag kan inte. Jag lyckas inte. 
Jag är inte förmögen. 

Så jag har ett allvarligt problem. 

Jag är mamma upp i dagen. 

Jag hatar att jag är mamma upp i dagen. Att jag har alla de sidor hon hade som alla i min omgivning tyckte var jobbigt. Hon tittade alltid på mig med de stora ögonen som sa Älska mig, och jag vigde mitt liv till att älska henne. Att försöka fylla upp henne med ovillkorlig kärlek. Men hon hade ingen botten. Kärleken jag hällde i henne försvann bara ner i ett djupt hål. Jag lyckades aldrig fylla henne till brädden. Även on jag vigde mitt liv till att försöka. 

Jag glömde bara att fylla kärlek i mitt eget hål. Hur man gjorde det var det ingen som lärde mig. Så därför fortsatte jag med att fylla all min kärlek i andras hål i hopp om att en dag skulle någon se att mitt hål var tomt och börja fylla kärlek på mig. Men det hände aldrig. 

Jag är mamma upp i dagen. 

Mitt liv är mitt ansvar, det vet jag mer än någon. Jag vill inte vara min mamma upp i dagen. Jag vill inte ha ett stort tomt hål inuti som skriker genom mina ögon, Älska mig. 

Ingen kan fylla upp mitt hål för det är inte deras uppgift. Det är min. Det vet jag. Jag har kämpat i alla år som ett djur för att fylla upp det allt vad jag kunde. Och ibland så har det gått ok. Det har blivit uppfyllt kanske till hälften. Ibland mer och ibland mindre. 

Men sen kom livet och drog ur proppen på botten av mitt hål och vups! så hade all kärleken runnit ut i intet. Så satt jag där igen med ett tomt hål. 

Jag är mamma upp i dagen. 

Allt det jag kämpade emot övervann mig. Mina gener och mitt arv kom ikapp mig. Jag ville bara inte vara den som satt där och var behövande. Det svor jag på att jag aldrig skulle. Jag såg ju hur människor reagerade på min mamma när hon var behövande. När hon kände för djupa känslor och tänkte för stora tankar. Det var det ingen som orkade med. Hon var för intensiv. Hon behövde så mycket kärlek för hon hade aldrig fått någon, och det var det ju ingen som kunde ge till henne. Ingen var förmögen för det var ju hennes uppgift. Men det blev min uppgift och därför sitter jag nu med det tomma hålet. 

Jag är mamma upp i dagen. 

Jag är vid ett vägskäl. Jag lider. Jag känner inte att jag kan klara en dag mer som denna. Inte en timme mer som denna. Mitt hål skriker efter att bli fyllt upp, men det finns ingen som kan fylla upp det. Jag kan inte och dem omkring mig kan inte heller. För det är inte deras uppgift. 

Så det är nog därför jag inte ringer. När jag sitter i mina mörkaste stunder. För vad ska jag säga. Vill du fylla upp mitt hål på insidan av mig? Det hål i mitt bröst som skriker efter kärlek. Vill du hjälpa mig med det? 

Det kan jag inte säga för det hade inte funkat. Mitt hål i bröstet är till för att fyllas av mig. Min mamma skulle ha visat mig hur man gjorde men det kunde hon inte, för ingen hade visat henne så hon visste inte hur man gjorde. 

Så nu sitter jag här. Med mitt skrikande stora djupa tomma hål i bröstet. Och jag vet inte hur jag ska fylla upp det med kärlek. Det enda jag kan är hur man fyller upp andras. Det är jag expert på. Men mitt egen, nej, jag ger upp. 

Jag är mamma upp i dagen och jag hatar det. Jag hatar det för det berövar mig från alla chanser till ett liv. Ett liv som jag så innerligt önskade och som jag har kämpat så oerhört för. 

Jag är mamma upp i dagen. Tyvärr..