Kärleken, Smärtan och Sorgen

Det här är den sorgligaste julen jag någonsin har upplevt. Jag har precis varit och köpt julklappar. Det borde vara något roligt. Jag var också fylld med kärlek när jag tänkte på dem jag älskar och vad jag kunde köpa. Men ändå så brände tårarna i mina ögon hela tiden och mitt stora blödande hjärta gjorde så ont igen.

Jag märker hur något står helt fel till med mina känslor. Jag kan märka skillnad på när det är sjukdomen och när det är min sorg. 
Men allt blandas ihop. Flätas in i varandra. 

Bipolar sjukdom, depression, all den sorg jag känner för allt det jag har mist. Jag har mist hela mitt liv och hela mig. Jag har mist allt det jag trodde på och allt det jag hoppades på. Jag har mist mina största drömmar. Jag har mist lusten till livet. Jag har mist min drivkraft. Jag har mist mina mål. 
Jag har mist min bästa vän och mitt livs kärlek. 

Jag har mist mig själv och jag har fått en sak, en allvarlig kronisk sjukdom. 

Jag sörjer. Jag sörjer hela mitt liv. Jag sörjer den jag var. Jag sörjer den framtid jag trodde jag skulle få. Jag sörjer mina drömmar, mitt hopp och min tro. Jag sörjer.. 

Normalt kommer sorg i bitar. I början är man i chock och så känner man ingenting. Sen kommer smärtan mer och mer. I små eller stora doser. I förhållande till vad man kan hantera. Så var det när jag miste mamma. 

Men den här gången är det annorlunda. Jag har inte längre något skydd. Min sjukdom har blottat mig för alla försvarsmekanismer. Jag kan inte förtränga eller rikta uppmärksamheten på något annat. Min sorg och smärtan över allt det jag har mist är som en tornado och en tsunami på en gång. Och det slutar aldrig. Jag kan aldrig få det till att sluta. Det finns inget lock jag kan lägga på. Det kommer inte i portioner anpassade för vad jag kan klara av. Nej det stormar bara in, för full kraft och begraver mig i kaoset av alla känslor som rivs upp med rötterna och virvlar runt i vinden för evigt. 

Min sjukdom har berövat mig alla mina försvar. Alla mekanismer min kropp och hjärna har för att hantera stora känslor. Dem är borta. Allihopa. Och adderat till är ännu fler känslor och fysiska sensationer som är ett resultat av detta grymma tillstånd. 

Och livet har tänkt sig att jag ska kunna hantera allt det här på en gång. Den största sorg jag någonsin upplevt utan att ha någon möjlighet att dela upp den i bitar eller att skruva upp och ner på intensiteten. Jag förstår inte hur det ska vara möjligt. Jag förstår det inte. 

Jag saknar honom. Jag saknar min Fjuss, min Älskade baby, min Bab, min Älskade liten, min Älskling. 

Jag saknar honom. Han som var hela mitt liv. Jag saknar honom. Jag saknar oss. Jag hade gett allt för att få en timme i hans armar innan allt detta helvetet började. Jag hade gett allt för en timme vid sidan av honom i bilen på väg på en av våra utflyter. Jag hade gett allt för en timme bredvid honom i sängen på en av våra många resor. Jag hade gett allt för en timme med våra skämt och våra skratt. Jag hade gett allt för en timme med oss när vi verkligen var oss. När vi var Fjuss och Fjuss emot världen. Varje dag, hela tiden. 

Han lyssnade på mig. Han förstod mig. Han accepterade mig. Han tröstade mig när jag var ledsen och gladde sig på mina vägnar när något gick bra i mitt liv. Jag har aldrig mött någon som har varit så stöttande i alla mina projekt och varit så stolt när jag lyckades med något. Jag har aldrig mött någon som varit så nervös när jag skulle till en examen eller som varit så entusiastisk, ivrig och berömmande när jag gjorde något bra. Vi var fantastiska, han och jag, tillsammans, som Fjuss och Fjuss. Det vi hade var något jag drömt om hela mitt liv. Det var den största gåvan jag fått. Alla de tusentals minnen och skratt vi har tillsammans. Jag saknar dem. Jag saknar honom. När han var min Fjuss. Verkligen min Fjussen. 

Mycket har hänt och mycket är annorlunda nu. Men trots allt så älskar jag honom över allt på jorden fortfarande. Jag vill alltid älska honom och inget kan någonsin ändra det. Jag saknar honom. Gud jag saknar honom. Jag saknar oss. Fjuss och Fjuss emot världen.