Ensamheten

Det värsta med att vara så här sjuk, förutom att man är så plågad att man inte står ut mer, är att det är så ensamt. Det är så ensamt för ingen förstår. Och vem skulle kunna förstå hur det känns att leva i detta helvetet. Att vara så plågad, att lida så extremt, varje dag. 

Vem skulle förstå hur det känns att vara så förtvivlad att det känns som någon tagit ens hjärta och rivet ut det ur bröstet och krossat det med deras bara händer.

Vem skulle förstå hur det känns att vara förlamad av sina inre tankar att man inte kunnat flytta sin kropp i många timmar och ibland dagar. 

Vem förstår hur det känns att gå ute på stranden på natten i timmar i beckmörker bara för att man är så utom sig att man måste gå ut och gå så att man inte ger in för impulsen att hänga sig själv i köket. 

Vem förstår ett lidande så stort att man inte klarar 5 min mer. Bokstavligen. Att det ska all styrka man någonsin har haft för att hålla sig i livet och motstå att ta livet av sig själv. Vem förstår det? 

Och vem förstår hur man kan vara i denna extrem i mer än 6 månader utan uppehåll och överleva det?

Det förstår jag heller inte även om det är jag som har upplevt det och upplever det fortfarande. Den styrka som krävts av mig och har krävts för mig att hålla mig levande tills nu är en styrka som få människor besitter och som få människor någonsin behöver att få prövad. 

Vem förstår hur det känns att vara ok i en sekund för att må så dåligt att man vill att det ska sluta nu och här i den nästa? 

Vem förstår hur det är att ha levt och inte haft en enda normal dag med normal sinnesstämning i över 14 mån? 

Det går inte att förstå allt det här om man inte har upplevt det. Jag ville heller inte ha förstått det för 1.5 år sedan. Jag hade ingen aning om hur det kändes att vara i ett tillstånd i livet som är så groteskt att det är värre än döden. 

Så vem skulle kunna förstå? Det kan bara någon som har upplevt det som jag har upplevt. Och jag känner ingen som har gått igenom samma mardröm som mig. Jag känner flera som har gått igenom andra mardrömmar men inte den här. 

Varje liv är unikt och varje person är unik och vi kan aldrig förstå varandra helt och till fullo. Jag vet inte hur det är att gå i andras skor och andra vet inte hur det är att gå i mina. 

Men det är ändå så ensamt. För jag behöver att någon förstår. Jag behöver att någon tar mig på allvar. Jag behöver att någon förstår vilken tragisk grotesk sjukdom som har drabbat mig och som förstår vilket helvete det är för mig och vilken oerhörd sorg det är. Att mista sig själv till en sjukdom som manipulerar med ens hjärna och leker med ens känslor som om man var en marionettdocka i ett teaterstycke som man varken har skrivit eller redigerat. 

När jag pratar med mina vänner så pratar dem om framtiden. Om när jag blir bättre. Precis som om det var något som gick över. Som en allvarlig influensa som slår ut en i ett tag och så fortsätter man som vanligt efteråt. 

Men det är ju inte så det är. Det är inte det min hjärna säger till mig. Det är inte det jag har läst mig till. 

Det här är ett monster som har tagit tag i mig och som kommer att hålla fast mig för livet. Som kan hållas nere men som aldrig kan försvinna igen. Och det känns som ingen förstår det. Det känns inte som om någon hör vad jag säger. 

Jag beskriver allt jag upplever med så många ord jag kan, men vissa reagerar med att göra stora ögon i vantro. Andra har sagt, Gud vad irriterande, eller oj det låter obehagligt, eller du kan inte gå runt så där, eller det kommer att ordna sig. 

Ingen har någon aning om det kommer att ordna sig. Det kan ingen veta. I somras trodde jag inte att jag skulle se september och i september kunde jag inte föreställa mig hur jag skulle klara mig fram till jul. Ingen förutom mig vet vad det har krävts för att komma igenom dessa 6 månader av ren tortyr med många, många månader av sjukdom redan innan det. 

Och jag förstår att dem inte förstår. Jag hade heller inte förstått om jag var dem. Jag hade säkert också kommit med en uppmuntrande positiv kommentar. För det är ju det man gör. Ingen frisk människa kan i deras vildaste fantasi förstå mitt helvete. Det är inte möjligt. Det går inte att förstå. 

Men ändå önskade jag att någon gjorde det. Förstod. Jag önskar att någon sa till mig, jag förstår att du har drabbats av en fruktansvärd allvarlig psykisk sjukdom och att du lider något fruktansvärt. Jag är ledsen att du lider så extremt. Jag vet inte vad som kommer att hända mer än vad du gör och jag är också ledsen och rädd. Och att vi sen kunde sitta ner och sörja tillsammans. Att vi kunde prata och gråta och svära och säga att livet är jävligt och orättvist och hur fruktansvärt det är att det här ödet ska drabba mig. Att vi kunde sörja den person jag en gång var som jag aldrig kommer att bli igen. För vad som än händer så är det med säkerhet att om jag överlever detta och igen blir en människa med ett fungerande liv, så har den här sommaren och månaderna efter förändrat mig för alltid. 

Så det är ensamt. Att gå runt med upplevelser som inga andra människor kan relatera till. Att kämpa mot en sjukdom som ingen förstår. 

Men jag klandrar ingen. Alla omkring mig är så fantastiska och jag är omgiven av kärlek. Och jag är så obeskrivligt tacksam. 

Ändå är det ensamt. Att leva med en sjukdom som ingen förstår.