Berg och Dalbana

De sista par veckorna har jag varit lite mer stabil. Jag mår fruktansvärt dåligt, på gränsen av vad jag kan klara många gånger, men jag har lite mindre av det extrema illamåendet och jag är heller inte svimfärdig hela tiden. 

Jag har heller inte självmordstankar varje dag eller hela dagarna längre. Jag kan fortfarande inte se någon framtid och har fortfarande inte lust att vara här, men de automatiska tankarna som jag inte kunde kontrollera och som skrev avskedsbrev i mitt huvud flera timmar om dagen är där inte mer sedan någon vecka. Jag har svårt att säga när det började ändra sig eftersom mina dagar och veckor flyter ihop. Varje dag har varit lik den andra nästan och plötsligt tappar man uppfattning om tiden och vilken dag det är. 

All min energi går heller inte längre på att tänka på alla möjliga scenarier för vad som skulle hända med dem jag älskar om jag kom dit att jag inte klarade av detta helvetet mer. 

Så på ett sätt så mår jag kanske bättre. Det är bara märkligt att skriva när man fortfarande är så extremt plågad varje dag. Att bara för att man har 5 min med paus från det värsta helvetet av tankar och fysiska sensationer så är det bättre. Det är bättre med fortfarande outhärdligt. 

Jag har lagt märke till att jag mår lite mindre dåligt när jag inte har ätit i många timmar. Men det är en hårfin balans för går det allt för lång tid som jag inte ätit så kan jag också må jätte dåligt av det. Och om jag äter efter att inte ha ätit på länge så blir jag ofta extremt dåligt efteråt. 

Det hände igår t.ex. Jag hade varit och fikat med en väninna och även om min normala sinnesstämning nu är att må fruktansvärt, så var jag stabil. Mådde inte särskilt illa och hade inte ångest. Ångesten har generellt gått ner lite på det senaste. 

Det var jätte mysigt att sitta och prata även om jag mådde skit. Det är lustigt hur flera känslor kan kännas samtidigt i kroppen. Tacksamhet och ångest eller kärlek och förtvivlan. 

Efter fikan så möttes jag med några andra nära vänner inne i stan för att äta sushi. Dem bor i USA och vi hade inte träffats på länge och det var så underbart att se dem igen. 

Jag hade det fortfarande uthärdligt när vi möttes. 

Men ca 20min efter att jag slutat äta så började jag må extremt dåligt. Från en sekund till nästa. Jag hade den känslan igen som jag känner så väl och som jag har haft i så många månader. Den känslan av att må så extremt dåligt att man bara inte står ut och bara vill försvinna eller göra något för att det ska sluta. 

Jag fortsatte att lyssna och hålla konversationen igång och rörde inte en min för att visa hur jag led. Tårarna brände bakom ögonlocken och jag ville springa ut ur restaurangen. Alla upplevelser inne i mig blev igen allt för extrema och det var nästan att jag inte stod ut. 

Men jag satt kvar och när vi skulle gå, ca 1 tim senare, så var jag igen stabil på den lägsta nivån precis över nivån som är det värsta man kan känna. 

När jag kom hem fick jag plötsligt lite energi och i några timmar så mådde jag nästan normalt. Så plötsligt innan jag skulle sova så fick jag ett dyk och blev dålig igen, men det varade inte så länge och det var inte alls som på restaurangen. 

Idag har det varit upp och ner igen. Vaknade och mådde stabilt dåligt. Så plötsligt började tårarna bränna i ögonen igen och klumpen i halsen och den smärtfulla sorgen var tillbaka. Sen blev det lite bättre igen. 

Körde iväg för att träna och hade det stabilt dåligt igen. Styrketränade för första gången på månader och även om jag bara gjorde övningar med lätt motstånd så var det en seger. Jag har så många smärtor överallt i mina leder och mina muskler är stela som stål, men det var härligt att röra på kroppen lite. För en liten stund så kom jag ihåg i hela kroppen hur det var att vara mig innan jag blev sjuk, och jag kunde märka mig själv, den riktiga jag, i en stund. 

Efter träningen var jag nästan glad. Det var en märklig känsla. Jag var inte riktigt glad men kände mig otroligt glad i jämförelse med hur jag alltid mår annars. Jag tittade på mig själv i spegeln på toaletten och tänkte, Gud! Så här bra har jag inte mått sedan så lång tid tillbaka att det kan jag inte minnas! 

Men det varade bara i 5 min. För så plötsligt blev jag jätte trött. Det slår om lika fort som man tänder eller släcker ljuset på en kontakt. Och så plötsligt så satt jag där med tårarna brännande i ögonen igen och klumpen i halsen och sorgen i bröstet. Tänkte att jag var glad att jag inte hade sagt något till min väninna som satt bredvid. När jag kom ut från toaletten och var inom de 5 min av lättnad från helvetet, så var jag så glad att jag ville berätta för henne och hela världen att just nu mådde jag alltså ok. Men nu var jag glad att jag inte sagt något för nu satt jag ju där igen och mådde likadant igen, 5 min efter. 

Så från ett konstant helvete av ångest och obeskrivlig plåga, så åker jag nu berg och dalbana på de lägsta sinnesnivåerna i livet. Jag vet inte vad som är värst. Att vara i konstant helvete eller att få 5 min paus från helvetet och så kastas tillbaka i det igen.