See me

I just needed to be heard. 

I just needed somebody to see me.

I just needed to be held and to be given what I never got. 

I just needed you, to heal me. 

To fill my wounds from the past. 

To see my shadows and bring them out to the light. 

I just needed you to love me. 

To love me for me. 

Just me and no other. 

I just needed to be seen. 

Seen the way that I was never seen, 

by those who was supposed to see me. 

I just needed you to see, 

see me for me. 

Sms

För en månad sedan hade jag inget hopp alls. Inte det minsta. 

Nu har jag ett litet litet hopp. Ett hopp om att jag får hjälp och att jag kanske kan få ett liv igen. 

Men samtidigt är jag så rädd Bab. Jag är livrädd. 

För att möta ännu en nonchalant läkare. För att systemet inte ska kunna erbjuda nog hjälp. Och för att medicinerna bara kommer att addera till mitt helvete. 

Men jag har ett litet hopp nu. Ett litet hopp som är så sårbart. 
Och jag hoppas inte han tar det ifrån mig imorgon Bab. 

Imorgon

Så är det imorgon. Imorgon att jag ska till psykiatern som ska utreda mig. Den tid jag har väntat på så länge. 

Jag har skrivit ner allt det allra viktigaste som har hänt sedan allt detta började i mars 2014. Och kort nämnde jag också min mammas sjukdomshistoria och de psykiska problemen på min mammas sida av familjen. Allt i allt fyllde det 7 sidor. Även om att jag försökte att fatta mig kort. Men mycket har hänt och många skrämmande upplevelser skulle beskrivas och några helt fantastiska också. 

Jag har pratat med hans sekreterare flera gånger. Jag har bett henne om att hon ska be honom om att han ska läsa det innan vi ses. 

Jag kan omöjligt berätta allt det som har hänt på 30min, men det tar honom kanske bara 15min att läsa det jag har skrivit. 

Hans sekreterare kunde inte lova något, men hon lovade att hon skulle lägga det jag har skrivit på hans bord. 
Jag är rädd för att jag kommer dit imorgon och att han inte ens har tittat på det. Att det ska vara helt om från början en gång till. 
De två psykiaterna jag mött gav mig 30 respektive 25min. Det var nog till att säga hej, hej då, samt att på ytan försöka förklara vad som hänt och hur jag mådde. Inte konstigt att dem inte gav mig en riktig diagnos. Dem skrapade ju inte ens på ytan. 

Alla dem som är de allra sjukaste och så finns det så lite hjälp att hämta. Man kan bli uppbevarad och medicinerad men det att ha en tät kontakt till en läkare och en psykolog och få det stöd man behöver när man blir så sjuk, ja det finns det inte resurser till. Synd för både dem som jobbar i systemet och dem som är sjuka. 

Så på ett sätt så är jag lite förhoppningsfull. Jag har ett litet, litet hopp som inte existerade för 1mån sedan. Men jag är rädd. Jag är livrädd för allt som ska hända. Och jag hoppas inte att imorgon blir ännu en besvikelse. För jag behöver hjälp. Jag behöver verkligen hjälp. Och jag hoppas att psykiatern imorgon är den riktiga till att hjälpa mig. Jag hoppas verkligen. För jag vill inte tappa mitt lilla nyvunna sårbara hopp. Jag klarar inte att leva utan mitt pytte lilla hopp, så jag hoppas att Gud är med mig imorgon. 
Om han vill att jag ska klara av det här. 

Jag hoppas. 

Writing is Love

My love is for writing, because in my words lays my heart.

If I ever gave you my words I also gave you my gift, my love. 

Because my soul pours out into my words. And my love pours out of my soul. 

Words are like children. So different. So unique. But yet, still so loved. 

My love is for writing, because in my writing lays my hurts. 

My tragedies lays in the words I leave behind and so does my triumphs. 

The words are like a family, they never disappear and sometimes I like them and sometimes I don't. 

Sometimes they get in the way, never leaving me alone, and sometimes they give me relief. 

My love is for writing because in my writing lays my story. 

I wrap my life in words making the memories last within my perception. 

Making the picture frames come alive with my tales. 

My love is for writing because writing is my expression, and without expression I could not give away what I've learnt. 

And what I've learnt is important, because it's one of the forever echoes of this earth. 

My love is for writing because emotions can be put into words, 

and by reading those words again these emotions can be recalled and captured in time forever. 

My love is for writing because it frees my soul. It makes me feel things so strong and still be present within the moment with my words. 

My words are my mantras, for good and for bad. 

My love is for writing because that's what I'm born to love. And from my words comes love and only love, and they tell the story of this one life.

This one line of light, in history of time. 

That's why my love is for writing. 

My love is for all those beautiful words.  

Beautiful minds

How come all the brilliant minds equally are troubled. 

How come that the gifted ones have burdens to heavy to bare. 

Does insight come with a price? 

Does longing equal despair? 

The most gifted artists of our time, the most sensitive people of them all. The one with direct connection to the above. The geniuses. The one that feels to much and that bleeds together with mother earth. 

They are all so precious. They are all so sacred. So why throw that away? 

Why is it they can't take this place that is far to simple for their minds, far to primitive for their hearts. 

Maybe the did what they came here to do. Show the world a glimpse of the divine. 

Writing the music, composing the tunes, inventing the inventions for mankind. 

But at heart they were oh so troubled. They didn't fit in. They weren't simple creatures. Their minds was those of masters, way to complicated and delicate to resonance with this time and space. 

They came here with their gift and the gift was given. So maybe it wasn't a waste after all. 

Maybe they were just a glimpse of the divine, showing us all what will come, when we rise above this earth plane into the light. 

Twinkle

If only I was the person that I look to be on the outside. 

If only my heart was as happy as my smile was bright. 

If only I felt as beautiful as others say I look. 

If only everything was like it appear. But it's not. 

I have better moments. I get breaks now. But still my heart is broken. 

Still I long and I yearn.

For comfort, for relief, for happiness, for joy and for love. 

I'm not complete. I got broken first hand, at birth. 

I never got completed, the way I should. So now I walk around half empty, feeling alone, looking for the other half of me. 

But my search are in vain. There is no other half me, there is only me.

Broken from the start, drinking scars from my mothers milk. 

What choice did I have? What choice do I have now? 

The scars are inscripted in my DNA. 

I carry them with me wherever I go. There is no escape, there is no relief. 

I've chosen the burdens of many, so I am strong. 

I carry a load on my shoulders that no one can see, but still the weight pushes me down into the ground. 

Where do I go from here, I ask him. 

But he just smiles, as always. 

The silent smile with no end and no beginning, and with answers not yet to be found. 

I'm lost, I mumble and look into the ground. The earth reaches me to my waistline and my kicking just make me travel further down. 

So I play dead. I stand still. And the raindrops dripping from the leaves above reaches my face. 

He walks away, smiling. I know he's never far away. He knows my path but he would never tell. He would never ruin the ending of a story, good or bad.

In his world they are all stories, and we are all equally loved. 

He would never make an exception for me, because I am just one of the many. 

I look up at the stars. The night is dark and the twinkles are many. 

They glow million light years away, but still they are just next to my flashing eyes. 

Some of them are far long gone, shining the light of their memories. Some yet just being born, that I cannot even see. 

I look up to them asking, I'm lost please show me the way. 

One twinkle fell, fell fast to the ground. Leaving a bright stripe of light on top of the darkness of the night. 

And I never really got the message. Was this luck or was this goodbye. 

Vänta, vänta, vänta

Jag kom hem för lite under 1 timme sedan och plötsligt så fick jag en paus igen. Illamåendet är nästa borta just nu och huvudvärken är minimal. Men bäst av att så har jag en paus från den psykiska våndan. Den som är så outhärdlig och fruktansvärd. 
Jag vet inte vad det är som händer och varför jag plötsligt kan må nästan normalt i en timme och sällan några fler, för att sedan vara i ett helvete utan like nästan hela tiden. Men det är väl så det går till. Det är väl så det känns att ha en bipolär sjukdom som ännu inte blivit diagnostiserad och därför inte behandlats ännu. 

Tänk i mars är det 2 år sedan jag blev sjuk och det är snart ett år sedan jag började söka hjälp, för det var för ca 1 år sedan som det började att bli riktigt svårt. Men riktigt akut har det varit sedan mitten på våren förra året och ändå har jag ännu inte fått den hjälp jag behöver. Den mesta tiden har gått åt att vänta på att få tid till min läkare. Byta läkare för att den gamla hade 6v väntetid hela tiden. Vänta på att kunna välja ny läkare. Vänta på att den nya läkaren hade en tid. Vänta på att komma till visitationen i psykiatrien efter att min läkare hade skrivit en remiss till dem. Vänta på att få träffa en psykolog och en psykiater i psykiatrien där jag bor. Vänta på att dem haft semester och stängt i ett par veckor. Vänta på att få börja i gruppterapi. Vänta på att få en ny tid till en ny psykiater för en second opinion. 
Vänta på avslutande samtal med psykologen. Vänta på att sekreteraren skrivit min epikris från 'depressionspaketet' och lagt det i systemet. Vänta på att få en ny tid till min läkaren. Epikrisen var inte färdig. Vänta igen på en ny tid till min läkare. Vänta på hennes remiss. Och nu till sist har jag väntat på att få träffa en annan psykiater för att bli utredd och diagnostiserad. Det är som tur är den 5 jan. 

Allt detta har tagit över 1år och jag har varit allvarligt sjuk under hela denna tiden och även innan dess utan att jag visste det. Jag förstår inte att jag lever idag. Jag förstår verkligen inte det. Bara jag vet hur mina dagar och nätter varit i så otroligt många månader och hur dem fortfarande är även om det absolut allra värsta är över. Iallafall just nu. Men trots det är jag på gränsen av vad jag klarar varenda eviga dag. Men ändå väntar jag. För man måste vänta. För det finns inga resurser till psykiskt sjuka. Man måste vänta, vänta, vänta. Och som tur är så har jag lyckats men jag förstår inte hur. Jag förstår verkligen inte hur. 

Men just nu har jag en liten paus. En liten paus från allt mitt lidande. En liten paus på över 1 timme nu. Vad det bara är underbart! Tänk om det bara kunde vara så hela tiden. Om jag bara kunde få må nästan normalt hela tiden. Då hade jag kunnat klara allt igen. Då hade jag kunnat överleva denna sjukdomen och detta helvetet. Om jag bara kunde få må nästan normalt hela tiden. Vad hade det bara varit underbart.