Vänta, vänta, vänta

Jag kom hem för lite under 1 timme sedan och plötsligt så fick jag en paus igen. Illamåendet är nästa borta just nu och huvudvärken är minimal. Men bäst av att så har jag en paus från den psykiska våndan. Den som är så outhärdlig och fruktansvärd. 
Jag vet inte vad det är som händer och varför jag plötsligt kan må nästan normalt i en timme och sällan några fler, för att sedan vara i ett helvete utan like nästan hela tiden. Men det är väl så det går till. Det är väl så det känns att ha en bipolär sjukdom som ännu inte blivit diagnostiserad och därför inte behandlats ännu. 

Tänk i mars är det 2 år sedan jag blev sjuk och det är snart ett år sedan jag började söka hjälp, för det var för ca 1 år sedan som det började att bli riktigt svårt. Men riktigt akut har det varit sedan mitten på våren förra året och ändå har jag ännu inte fått den hjälp jag behöver. Den mesta tiden har gått åt att vänta på att få tid till min läkare. Byta läkare för att den gamla hade 6v väntetid hela tiden. Vänta på att kunna välja ny läkare. Vänta på att den nya läkaren hade en tid. Vänta på att komma till visitationen i psykiatrien efter att min läkare hade skrivit en remiss till dem. Vänta på att få träffa en psykolog och en psykiater i psykiatrien där jag bor. Vänta på att dem haft semester och stängt i ett par veckor. Vänta på att få börja i gruppterapi. Vänta på att få en ny tid till en ny psykiater för en second opinion. 
Vänta på avslutande samtal med psykologen. Vänta på att sekreteraren skrivit min epikris från 'depressionspaketet' och lagt det i systemet. Vänta på att få en ny tid till min läkaren. Epikrisen var inte färdig. Vänta igen på en ny tid till min läkare. Vänta på hennes remiss. Och nu till sist har jag väntat på att få träffa en annan psykiater för att bli utredd och diagnostiserad. Det är som tur är den 5 jan. 

Allt detta har tagit över 1år och jag har varit allvarligt sjuk under hela denna tiden och även innan dess utan att jag visste det. Jag förstår inte att jag lever idag. Jag förstår verkligen inte det. Bara jag vet hur mina dagar och nätter varit i så otroligt många månader och hur dem fortfarande är även om det absolut allra värsta är över. Iallafall just nu. Men trots det är jag på gränsen av vad jag klarar varenda eviga dag. Men ändå väntar jag. För man måste vänta. För det finns inga resurser till psykiskt sjuka. Man måste vänta, vänta, vänta. Och som tur är så har jag lyckats men jag förstår inte hur. Jag förstår verkligen inte hur. 

Men just nu har jag en liten paus. En liten paus från allt mitt lidande. En liten paus på över 1 timme nu. Vad det bara är underbart! Tänk om det bara kunde vara så hela tiden. Om jag bara kunde få må nästan normalt hela tiden. Då hade jag kunnat klara allt igen. Då hade jag kunnat överleva denna sjukdomen och detta helvetet. Om jag bara kunde få må nästan normalt hela tiden. Vad hade det bara varit underbart.