Imorgon

Så är det imorgon. Imorgon att jag ska till psykiatern som ska utreda mig. Den tid jag har väntat på så länge. 

Jag har skrivit ner allt det allra viktigaste som har hänt sedan allt detta började i mars 2014. Och kort nämnde jag också min mammas sjukdomshistoria och de psykiska problemen på min mammas sida av familjen. Allt i allt fyllde det 7 sidor. Även om att jag försökte att fatta mig kort. Men mycket har hänt och många skrämmande upplevelser skulle beskrivas och några helt fantastiska också. 

Jag har pratat med hans sekreterare flera gånger. Jag har bett henne om att hon ska be honom om att han ska läsa det innan vi ses. 

Jag kan omöjligt berätta allt det som har hänt på 30min, men det tar honom kanske bara 15min att läsa det jag har skrivit. 

Hans sekreterare kunde inte lova något, men hon lovade att hon skulle lägga det jag har skrivit på hans bord. 
Jag är rädd för att jag kommer dit imorgon och att han inte ens har tittat på det. Att det ska vara helt om från början en gång till. 
De två psykiaterna jag mött gav mig 30 respektive 25min. Det var nog till att säga hej, hej då, samt att på ytan försöka förklara vad som hänt och hur jag mådde. Inte konstigt att dem inte gav mig en riktig diagnos. Dem skrapade ju inte ens på ytan. 

Alla dem som är de allra sjukaste och så finns det så lite hjälp att hämta. Man kan bli uppbevarad och medicinerad men det att ha en tät kontakt till en läkare och en psykolog och få det stöd man behöver när man blir så sjuk, ja det finns det inte resurser till. Synd för både dem som jobbar i systemet och dem som är sjuka. 

Så på ett sätt så är jag lite förhoppningsfull. Jag har ett litet, litet hopp som inte existerade för 1mån sedan. Men jag är rädd. Jag är livrädd för allt som ska hända. Och jag hoppas inte att imorgon blir ännu en besvikelse. För jag behöver hjälp. Jag behöver verkligen hjälp. Och jag hoppas att psykiatern imorgon är den riktiga till att hjälpa mig. Jag hoppas verkligen. För jag vill inte tappa mitt lilla nyvunna sårbara hopp. Jag klarar inte att leva utan mitt pytte lilla hopp, så jag hoppas att Gud är med mig imorgon. 
Om han vill att jag ska klara av det här. 

Jag hoppas.