Jag hoppas

Jag sitter hos min pappa. I en fåtölj vid granen. Pappa sitter och läser mitt emot. På sin lilla Kindle. 

Just nu har jag en liten paus. En paus från min sjukdom. Men inte en riktig. Bara från det allra, allra värsta. Jag är fortfarande så illamående och mitt huvud dunkar. Är så trött. För trött för att skriva faktiskt. 

Jag var hemma hos en tjejkompis igår som bor med sin lilla dotter och sambo mitt i Skåne. Hon visste inte att jag kom. Det var en överraskning. Och det var så otroligt roligt att träffa henne igen. Vi har inte träffats på flera år. Tror nästan inte vi har träffats på över 3år. Sedan hon precis fått deras fina lilla dotter. 

Det var så mycket att prata om och att uppdateras på. Allt det som har hänt sedan sist. Och på kvällen kom gäster och vi hade en jätte mysig nyårsafton. Verkligen. 

Men vad jag än gör så mår jag fruktansvärt. Det spelar ingen roll om jag har roligt, om jag skrattar, om jag har intressanta diskussioner, om jag skämtar, berättar roliga historier eller om jag är bland dem jag älskar allra mest. Det känns som att jag har influensa i hjärnan. Förutom att influensa går bort. Det gör inte det här. 

Jag undrar egentligen vad det är som händer. Vad det är som händer när man får den här sjukdomen. Vad det är som händer rent kemiskt i hjärnan och i kroppen. Det är det ingen som vet. Man vet väldigt lite om psykiska sjukdomar och om bipolär sjukdom. Allt som är kopplat till hjärnans kemi är så komplicerat och man vet fortfarande så lite om hjärnan. Och man forskar heller inte lika mycket inom dessa områden som inom andra. Psykiska sjukdomar är fortfarande stigmatiserat även om det inte borde vara annorlunda att bli sjuk i knoppen än i andra delar av kroppen. 

Men det är klart. Psykiska sjukdomar är skrämmande. För många har svårt att sätta sig in i hur det måste vara, både för den som är sjuk och för den personens omgivning. Och många som lider oerhört hela tiden ser inte sjuka ut. Om jag inte hade varit så ärlig mot mina närmaste så hade dem inte kunnat ana vad som händer inom mig. Dem kan se det i mina ögon. Dem som verkligen känner mig. Och i mitt sätt att vara på. Att jag pratar mindre och har blivit mer dämpad. Men annars inte. Psykiskt sjukdom är osynlig sjukdom. Iallafall ofta. Iallafall om man är förmögen att dölja hur man mår. Och de flesta som mår fruktansvärt dåligt gör allt dem kan för att dölja hur dem mår. För man vill ju bara vara som alla andra. Man vill ju bara vara som innan man blev sjuk. Man vill bara må som innan man blev sjuk. 

När jag äter en måltid och plötsligt mår fruktansvärt dåligt, ännu värre än innan, jag undrar vad det är som händer då. När jag vissa dagar ska kämpa emot tårarna hela tiden och det känns som hela världen har gått under och sorgen jag känner är så extrem. Som intensiva normala känslor men sen gånger flera hundra. Jag undrar vad det är som händer. Uppe i mitt huvud. Rent kemiskt. 
Vad är det som gick sönder i mars 2014 och hur? Och varför var jag hypomanisk on/off i 6 månader för att sen få en allvarlig depression? Vad var det som hände i mitt huvud och på vilket sätt är min hjärna annorlunda än andra hjärnor som inte har fått den här sjukdomen? 

Ingen vet. Ännu. Men framtiden kanske vill visa. Varför friska unga driftiga och glada människor plötsligt blir så sjuka. Plötsligt blir så sjuka att dem plågas något så oerhört. Så oerhört av något som har hänt i deras hjärna, i deras kropp, men som ingen riktigt förstår ännu. 

Jag hoppas det kommer en dag då man kan prata öppet om att ha en psykisk sjukdom precis som man kan prata öppet om att ha fått cancer. Jag hoppas en dag politiker vill satsa pengar på psykiatri, för alla kan drabbas av psykisk sjukdom och antalet människor som blir sjuka med olika grader av psykiska sjukdomar och besvär, växer bara. 

Jag hoppas att det en dag vill satsas mer på forskning inom detta området så att man bättre kan förstå orsakerna och kanske kan hitta bättre behandlingar. 

Jag hoppas en dag att inte så många människor vill dö pga psykiska sjukdomar eller pga biverkningar av deras medicin. 
Jag hoppas att man en dag vill sprida kunskap om dessa sjukdomar, så att det inte längre var skamligt att vara psykiskt sjuk eller att vara familj eller vänner till någon med psykisk sjukdom. 
Jag hoppas en dag att man öppet kan prata om självmord och varför människor tar livet av sig eller försöker. 
Jag hoppas att människor en dag vill försöka att förstå så att de människor som har en sjukdom som gör att dem känner sig ensammast i hela världen inte behöver att känna sig ännu mer ensamma för att dem skäms och inte kan prata om vad som händer inom dem. Och jag hoppas en dag att deras familjer inte behöver skämmas för att någon dem älskar är allvarligt psykiskt sjuk eller kanske t.o.m döda pga självmord. 

Jag önskar en dag att alla ville veta att det är sjukdomen som dödar och att det inte är den sjukes eget val. Man väljer inte att bli sjuk och man väljer inte om man blir så sjuk att man inte står ut mer. Mest av allt önskar jag att människor vill prata om psykiska sjukdomar öppet och fördomsfritt precis som man pratar om cancer. Allvarliga psykiska sjukdomar är som aggressiv cancer. Det krävs aggressiv behandling och forskning och stöd och hjälp och mest av allt förståelse. Jag hoppas att alla en dag försökte förstå varandra oavsett vilket helvete dem genomgick och jag hoppas en dag att alla psykiskt sjuka överallt får all den hjälp dem förtjänar. För det är ofta de mest känsliga och sårbara, kärleksfulla och omsorgsfulla människorna som blir psykiskt sjuka och det är dem människorna vi behöver ta hand om. För det är dem som det behövs fler av på den här planeten. Jag hoppas att en dag så vill det finnas färre sjuka och mer hjälp och mer kärlek ibland oss allihopa. Jag hoppas. 

Trött

Jag är så trött på mig själv. På det här. Känner mig patetisk. Som sitter här i min sörja. Min sörja av patetiska känslor. Allt för många stora känslor. 

Varför kan jag inte bara rycka upp mig? Knäppa med fingrarna och vara glad igen. Vara som alla andra. Inte den här sorgliga, tunga, ledsna, deprimerade spöket av mig själv. 

Jag vet att det inte är mitt fel. Jag vet att livet har varit hårt. Allt för hårt. Att mina villkor har varit orättvisa. Jag vet. 
Jag vet att jag har valt det själv. Jag vet att ansvaret är mitt. Jag vet att jag gör mitt bästa.

Men jag är så trött. Trött på mig. Trött på mig själv. Trött på denna situationen. Trött på att jag inte kan se någon utväg. Som jag alltid har gjort förut. Från allt. Det har alltid varit en utväg, det har alltid funnits hopp. Men inte nu. 

Jag kan inte hitta mitt hopp. Det är stulet. Någon har tagit mitt hopp. Och min tro. Och jag är så trött. Trött på denna situationen. Trött på mig. Trött på allt det här sorgliga och tunga. När jag vet att livet är underbart. Att livet är fantastiskt. Att jag har så många gåvor och har så mycket jag är tacksam för. Jag är så lyckligt lottad. Men livet har varit svårt. Allt för svårt. Och jag är så trött. Trött på att ha ont. Jag vill inte ha ont mer. Jag vill inte ha ont. 

Smärtan skriker i mitt öra

Det är Nyårs afton. Och jag är så ledsen. Jag är så ledsen att jag känner mig helt tom. Men smärtan skriker i mitt öra. 

Jag är ledsen över var jag är. Över allt som har hänt. Över allt som har gått sönder. Mitt hjärta känns krossat. Men jag kan inte gråta. Jag ska inte gråta nu. Jag ska göra mig iordning och åka iväg. Men fuck vad jag bara är ledsen. Så ledsen att jag känner mig helt tom.

Jag hade gjort allt för att skruva tiden tillbaka. Tillbaka till illusionen som jag hade om det liv jag önskade. Tillbaka till tryggheten. Tillbaka till hoppet. Tillbaka till kärleken. Tillbaka till mig. 

Jag vill bara tillbaka. Tillbaka till då nyårsafton var så mysig och tillbaka då ett helt liv av mysiga nyårsaftnar låg framför mig. Tillbaka till då. 

Jag ska tillbringa nyårs afton med underbara människor. Jag ska träffa en väninna som jag älskar så otroligt mycket om som jag inte träffat på flera år. Och jag längtar. Till att se henne. Krama henne. Att träffa henne är det bästa med idag. Det ska bli underbart. 

Men inuti är jag så ledsen. Så ledsen att jag känner mig helt tom. Men smärtan skriker i mitt öra. Jag kan bara inte gråta mer. Jag ska inte gråta mer just nu. 

Hemligheten

Jag sitter här på min säng. Igen. 

Imorgon är det nyårsafton. Sista dagen på året. Detta har utan tvivel varit det värsta året i mitt liv. Det har varit året då jag blev allvarligt sjuk. Året då jag upplevde saker friska människor aldrig vill kunna föreställa sig. Året då jag och hela mitt liv gick sönder. 

I sommars trodde jag aldrig att jag skulle klara mig till september. I september var det omöjligt för mig att föreställa mig att jag skulle klara mig fram tills jul. Och nu är jag här. Dagen före sista dagen på det värsta året i mitt liv. 

Jag har klarat en timme, en minut ett andetag i taget. Och jag förstår verkligen inte hur jag har lyckats. Att klara mig ända hit. När jag tänker på allt det jag har gått igenom. När jag tänker på alla extrema känslor och alla mardrömmar i mitt huvud. Både när jag sovit och när jag varit vaken. 

Jag har varit tillsammans med mina vänner och ätit sushi igen. Jag älskar att vara tillsammans med mina vänner. Jag älskar dem. 

Lika underbart det är att vara tillsammans med dem lika ensamt är det när jag är ensam. Jag känner mig ensam hela tiden. Även när jag är omgiven med människor. Jag har aldrig någonsin känt mig ensam förr. Aldrig någonsin. Inte innan jag blev sjuk. 

Men nu känns det som om jag bär runt på en hemlighet. En stor svart hemlighet som jag inte kan dela med någon. Jag känner mig isolerad från omgivningen. Jag känner mig annorlunda. För att jag går och bär på den här tunga bördan helt själv och jag kan inte kasta bort den. Den är inom mig. Och vad jag än gör så är den där. 

Även om en middag med dem jag älskar så mycket kan distrahera mig en stund, så skriker hemligheten hela tiden efter min uppmärksamhet. Den påpekar att jag är annorlunda. Det gör mig uppmärksam på att jag mår dåligt. Den vill tvinga mig att gråta hela tiden och speciellt när jag har ätit. 

Sen när jag är ensam igen så kastar den sig över mig igen. Fyller mig med alla de känslor och tankar som inte är jag. Som är hemlighetens, som är sjukdomens, men som den prackar på mig för hemligheten vill inte ha all den smärtan. Den vill ge den till mig. Det är jag som ska bära på den. 

Jag känner mig annorlunda för att jag är sjuk. Jag känner mig annorlunda för att jag har upplevt extremer som vanliga friska människor inte har upplevt. Jag känner mig ensam för att jag inte kan dela det med någon. Jag har berättat det för många, men det är så sjukt. Ingen som är frisk kan förstå. Och som tur är. Jag önskar inte att någon i hela världen ska behöva förstå hur det här känns. Inte en enda. Det är som att försöka förstå helvetet. 
Det bipolära depression och ångest helvetet ska ingen förstå. 
Jag önskar att jag heller inte förstod. Jag önskar att jag inte visste hur alla dessa extrema känslorna kändes. Jag önskar att jag inte var sjuk. Att jag bara var som jag var innan. Då jag kunde äta mat utan att kämpa emot tårarna. Då jag kunde vakna, gå upp, göra mig iordning och gå ut genom dörren med lätthet. Då jag kunde gå på Stairmastern på gymmet utan att tänka på att lyfta benen varje steg. Då jag kunde sitta bland dem jag älskar utan att må dåligt. Då jag inte kände obehag av att vara i min egen kropp varenda minut i dygnet. 

Jag vill bara vara jag. Jag vill bara vara jag. Utan hemligheten som är så tung. Utan monstret som är så skrämmande. Utan sjukdomen som är så svår att förstå. Jag vill bara vara mig. Som jag var innan. Innan det värsta året i mitt liv. Innan jag och mitt liv gick sönder. 

Starkare än stark

Så går jag här på trappan. På den Stairmaster som jag svettats på i timme ut och in så många gånger. 

Jag älskar att träna. Det är det bästa jag vet. Ingen känsla är bättre än att pressa sig fysiskt och mentalt över de gränser man trodde man hade. 

Jag älskar denna maskinen. Jag älskar detta gymmet. Det har varit mitt andra hem sedan det öppnade för snart 2år sedan. 

Nu går jag på låg hastighet. Jag har dålig kondis. Min kropp har förfallit sedan jag blev sjuk. I takt med att min hjärna förfallit. 

Det känns inte som om att jag är stark mer, varken fysiskt eller psykiskt. Men mentalt är jag starkare än någonsin. Även om det inte känns så. Det måste jag vara. Annars överlever jag inte dagen. 

Jag har ätit två Questbars idag. Kl är 17.29. Men sen åt jag en Whopper med extra ost kl 00.10 i natt. Sittandes ensam i min bil vid Drive Thru på BK i Malmö. 

Så jag får mina kcal. Iallafall för det mesta. Bara inte de riktiga. För de mesta. 

Allt är en kamp. Att vakna är svårt. Att sätta sig upp i sängen är svårt. Att flytta sig från sängen är svårt. Att klä på sig, göra sig iordning är svårt. Att komma ut genom dörren är svårt. 

Allt kräver enorm mental styrka. Enorm viljekraft. 

Så här stå jag på Stairmastern på låg hastighet. Men att lyfta benen är svårt. Att gå en minut mer är så tungt. Både fysiskt och psykiskt. Så jag är inte svag, jag är starkare än någonsin. Även om det inte känns så. Även om det inte ser ut så. Jag är starkare än stark. Jag vet. Men det gör det inte lättare. 

Jag ska få min mens när som helst. Det gör min sjukdom så mycket värre. På väg ut genom dörren på väg hit, så skulle jag plötsligt kämpa emot tårarna igen. Och det är inte de där vanliga tårarna. 
Det är inte tårar av vanlig sorg eller PMS tårar. Det är tårarna från avgrunden. Det är bipolära tårar. De tårar som aldrig slutar när dem väl börjar. Så dem kämpar jag emot, varje dag. Jag är starkare än stark. Jag vet. 

Men jag vill inte behöva vara så stark varje dag. Jag vill inte ha ett liv som är en tävling i hur mycket psykisk smärta jag kan klara av innan jag knäcker. Jag har inte något emot motgångar. Heller inte svåra motgångar. Dem har jag haft massor av. Men det här. Denna sjukdomen. Det är fruktansvärt. Det är omänskligt. Det är tortyr. Varje dag en kamp för överlevnad. Varje dag en kamp emot tårarna från avgrunden. Smärtan ifrån helvetet. Varje dag. Samma sak. 

Jag är starkare än stark, jag vet. Men jag vill inte behöva vara så här stark. Jag vill inte behöva vara starkare än stark. Jag vill bara leva. Ett vanligt liv. Ett vanligt enkelt liv. Utan bipolär sjukdom och tårar ifrån avgrunden. 

Typiskt mig

Nu sitter jag här igen. Och mår så fruktansvärt, fruktansvärt dåligt. 

Jag har precis ätit. Jag blir alltid mycket sämre direkt efter att jag har ätit. Frågan är bara hur mycket sämre. 

Jag får bilder in i mitt huvud. Minnen. Bilder från en kväll då vi var på Mabul Island med Squba Junkies. En bild då vi sitter den kvällen och pratar med några av mina nära vänner som också var dykinstruktörer där. 

En annan bild är av mig gående längst gatan efter att ha hämtat mina hårt förtjänade betyg på KVUC. Jag tittade ner på dem och var SÅ stolt! Det var en sån oerhörd prestation att jag klarade mig igenom mattekurserna och allt det andra. 

Nu ser jag bilder från allt det jag klarade på universitetet. Hur fantastiskt det var att komma in i den världen. Hur jag älskade föreläsningarna. Hur stolt jag är över att jag klarade alla mina tentor på biokemi. 

Varför skulle detta hända mig? Jag har slitit så mycket. Jag har kämpat så oerhört hårt. Varför skulle det hända mig? 

Jag hade så stora planer. Allt det bästa hade ju precis börjat. Mitt liv ligger ju framför mig. Varför skulle detta hända mig? 

Jag vaknade kl 13 idag. Jag har drömt en massa igen men det var inga direkta mardrömmar, bara obehagliga drömmar. 

Jag lyckades inte flytta mig från sängen och komma igång på flera timmar. Kl var först 16 när jag ankom till gymmet. 

Jag träffade mina underbara vänner. Dem som bor i USA. Det var underbart att se dem. Jag älskar att vara omgiven av dem jag älskar allra mest. Även om jag lider. 

Jag stod och tittade på min väninna. Dem stod och pratade med varandra. Hennes man och hon. Han pratade om olika muskelgrupper runt hennes skadade axel och hon lyssnade och berättade var hon hade ont. 

Jag tittade på henne från där jag gick på gåbandet och tänkte, vad jag bara älskar dig. Jag mindes känslan av alla våra minnen tillsammans och jag kände en sån oerhörd tacksamhet för vår vänskap. I det ögonblicket så kändes det som om att jag kunde minnas känslan av alla de upplevelser vi har haft tillsammans. Inte bara nu men för evigt. 

Jag tittar på dem jag älskar på ett annat sätt nu. Jag suger in alla intryck i varenda ögonblick jag får med dem. Även om jag mår fruktansvärt även när vi är tillsammans. 

När man blir så sjuk så värdesätter man det allra minsta i livet, och när man har en sjukdom som gör att man har tänkt så mycket på döden, så uppskattar man allt det man har så otroligt mycket.

Om jag bara kunde bli frisk igen. Om jag bara kunde bli glad igen. Om jag bara kunde sluta att vara så plågad. 

Det är så typiskt mig att få en sån här sjukdom. Typisk mig. Jag ska alltid vara värst.. Skämt åsido. :-)

Jag var i Malmö ikväll. Hos min äldsta barndomsväninna. Jag var bjuden på middag hos hennes föräldrar och det var så mysigt, även om att jag inte kan distansera mig från plågorna inifrån någonsin. 

Efter maten mådde jag igen sämre men det var inte så illa som när jag var och åt sushi nyligen, eller som det var igår när jag åt mat på bion. 

Igår lyckades jag inte komma ut förrän kl 20.30. Det gick bara inte. Jag var fast på sängen. Tankarna lever sitt eget liv. Fingrarna skriver så det blöder ibland. Eller inte så att det blöder, men iallafall tills dem somnar. 

Jag har ett sånt fantastiskt liv. Jag är älskad av så många. Jag har så många underbara vänner. Jag älskar varenda en av dem över allt. Alla dem som har rört vid mitt liv på något sätt, dem är små gåvor. Små gåvor som jag älskar. 

Det är därför detta är så orättvist. Det är därför det är så tragiskt. Varför skulle detta hända mig? Mitt liv skulle ju först börja, allt det bästa skulle ju vara framför mig. 
Jag skulle ha barn nu, familj. Jag skulle gå på min drömutbildning. Bli det jag önskade mig och drömde om. Hitta ett jobb som jag trivdes med och som inspirerade mig. Varför skulle allt detta hända mig? 
Jag vill ju inte försvinna här ifrån. Jag vill bara tillbaka till då allt en gång gick sönder. Tills jag en gång gick sönder. 

Jag vill bara vara glad igen. Jag vill laga min rosa bubbla och krypa in i den och aldrig lämna min egen rosa värld igen. 
Varför skulle detta hända mig? För att jag har valt det, ja jag vet. På ett högre plan. Innan jag kom hit. Då jag designade mitt liv, tillsammans med alla andra. Men varför? Varför skulle jag välja detta? Typiskt mig, jag ska alltid vara värst.. 

Broken record

My mind is but a broken record. Yelling at me from the past. 

I have stopped taken part of this life. My own life is only a mirrored reflection of what's been and what might be. 

My gut makes me sick, my body is making revolt. 

Oh I'm so sick and tired of this lie that never ends. This song that plays over and over until I know all the lyrics backwards. 

This is not life. This is not reality. This is all lies. Lies from deep within. A truth that was never mine. 

I don't want you to be here. Go away! I'm screaming at the demons. Please leave me alone! 

I'm missing out! Don't you get it? My LIFE is out there. Not in here. Not in this broken record. Who started it anyway? I don't like it. It's not my kind of music. It is way to dark. To heavy. I don't like it. It's not pink. 

They are turning up the sound. The same song that's been playing for months. Oh so sad. I just can't take it. I hate it. I hate this song. It's so not me. It's not my kind of music. 

I try to sing my own song. I make up the lyrics as I go. Tra la la la la! I try to sing harder than the broken record playing. But it never stops. My voice fails me and I get tired. Exhausted. Screaming of the top of my lungs. My voice goes quiet but still on the inside I scream. I scream without a sound. The record is still playing. Broken record on repeat. 

It's all a blur sometimes. The lyrics of the broken record penetrates my sleep. Sometimes the words go so deep I can't make a difference of them and my own. 

I start screaming again. Singing of the top of my lungs. Creating my own lyrics as I go. Tra la la la la.. 

Demons I beg you. Please you away. I know you all to well by now and I can cite the words of the broken record by heart.

Please let me go. I'm missing out. My LIFE is out there. NOT in here. 

I'm trapped in this cage. With all the demons all around. They guard me like dogs. Never letting me out of sight. 

My mind is my prison, still my greatest gift. If only the broken record could stop playing. So that I could hear my own voice again. Singing tra la la la la. A song of hope and love. Not this broken tune, talking about despair. 

I'm not listening no more. The broken record can keep playing. I'm not even paying attention. I'm right here. In my coffin of glass. Just like Snow White. With all the people I love surrounding me. Waiting for me to wake up.

I'm not dead. I'm only sleeping. The broken record is still playing, but it doesn't matter. I sing as I sit here. With my own voice. 
Tra la la la la..  And my world is at once pink again.