Starkare än stark

Så går jag här på trappan. På den Stairmaster som jag svettats på i timme ut och in så många gånger. 

Jag älskar att träna. Det är det bästa jag vet. Ingen känsla är bättre än att pressa sig fysiskt och mentalt över de gränser man trodde man hade. 

Jag älskar denna maskinen. Jag älskar detta gymmet. Det har varit mitt andra hem sedan det öppnade för snart 2år sedan. 

Nu går jag på låg hastighet. Jag har dålig kondis. Min kropp har förfallit sedan jag blev sjuk. I takt med att min hjärna förfallit. 

Det känns inte som om att jag är stark mer, varken fysiskt eller psykiskt. Men mentalt är jag starkare än någonsin. Även om det inte känns så. Det måste jag vara. Annars överlever jag inte dagen. 

Jag har ätit två Questbars idag. Kl är 17.29. Men sen åt jag en Whopper med extra ost kl 00.10 i natt. Sittandes ensam i min bil vid Drive Thru på BK i Malmö. 

Så jag får mina kcal. Iallafall för det mesta. Bara inte de riktiga. För de mesta. 

Allt är en kamp. Att vakna är svårt. Att sätta sig upp i sängen är svårt. Att flytta sig från sängen är svårt. Att klä på sig, göra sig iordning är svårt. Att komma ut genom dörren är svårt. 

Allt kräver enorm mental styrka. Enorm viljekraft. 

Så här stå jag på Stairmastern på låg hastighet. Men att lyfta benen är svårt. Att gå en minut mer är så tungt. Både fysiskt och psykiskt. Så jag är inte svag, jag är starkare än någonsin. Även om det inte känns så. Även om det inte ser ut så. Jag är starkare än stark. Jag vet. Men det gör det inte lättare. 

Jag ska få min mens när som helst. Det gör min sjukdom så mycket värre. På väg ut genom dörren på väg hit, så skulle jag plötsligt kämpa emot tårarna igen. Och det är inte de där vanliga tårarna. 
Det är inte tårar av vanlig sorg eller PMS tårar. Det är tårarna från avgrunden. Det är bipolära tårar. De tårar som aldrig slutar när dem väl börjar. Så dem kämpar jag emot, varje dag. Jag är starkare än stark. Jag vet. 

Men jag vill inte behöva vara så stark varje dag. Jag vill inte ha ett liv som är en tävling i hur mycket psykisk smärta jag kan klara av innan jag knäcker. Jag har inte något emot motgångar. Heller inte svåra motgångar. Dem har jag haft massor av. Men det här. Denna sjukdomen. Det är fruktansvärt. Det är omänskligt. Det är tortyr. Varje dag en kamp för överlevnad. Varje dag en kamp emot tårarna från avgrunden. Smärtan ifrån helvetet. Varje dag. Samma sak. 

Jag är starkare än stark, jag vet. Men jag vill inte behöva vara så här stark. Jag vill inte behöva vara starkare än stark. Jag vill bara leva. Ett vanligt liv. Ett vanligt enkelt liv. Utan bipolär sjukdom och tårar ifrån avgrunden.