Jag hoppas

Jag sitter hos min pappa. I en fåtölj vid granen. Pappa sitter och läser mitt emot. På sin lilla Kindle. 

Just nu har jag en liten paus. En paus från min sjukdom. Men inte en riktig. Bara från det allra, allra värsta. Jag är fortfarande så illamående och mitt huvud dunkar. Är så trött. För trött för att skriva faktiskt. 

Jag var hemma hos en tjejkompis igår som bor med sin lilla dotter och sambo mitt i Skåne. Hon visste inte att jag kom. Det var en överraskning. Och det var så otroligt roligt att träffa henne igen. Vi har inte träffats på flera år. Tror nästan inte vi har träffats på över 3år. Sedan hon precis fått deras fina lilla dotter. 

Det var så mycket att prata om och att uppdateras på. Allt det som har hänt sedan sist. Och på kvällen kom gäster och vi hade en jätte mysig nyårsafton. Verkligen. 

Men vad jag än gör så mår jag fruktansvärt. Det spelar ingen roll om jag har roligt, om jag skrattar, om jag har intressanta diskussioner, om jag skämtar, berättar roliga historier eller om jag är bland dem jag älskar allra mest. Det känns som att jag har influensa i hjärnan. Förutom att influensa går bort. Det gör inte det här. 

Jag undrar egentligen vad det är som händer. Vad det är som händer när man får den här sjukdomen. Vad det är som händer rent kemiskt i hjärnan och i kroppen. Det är det ingen som vet. Man vet väldigt lite om psykiska sjukdomar och om bipolär sjukdom. Allt som är kopplat till hjärnans kemi är så komplicerat och man vet fortfarande så lite om hjärnan. Och man forskar heller inte lika mycket inom dessa områden som inom andra. Psykiska sjukdomar är fortfarande stigmatiserat även om det inte borde vara annorlunda att bli sjuk i knoppen än i andra delar av kroppen. 

Men det är klart. Psykiska sjukdomar är skrämmande. För många har svårt att sätta sig in i hur det måste vara, både för den som är sjuk och för den personens omgivning. Och många som lider oerhört hela tiden ser inte sjuka ut. Om jag inte hade varit så ärlig mot mina närmaste så hade dem inte kunnat ana vad som händer inom mig. Dem kan se det i mina ögon. Dem som verkligen känner mig. Och i mitt sätt att vara på. Att jag pratar mindre och har blivit mer dämpad. Men annars inte. Psykiskt sjukdom är osynlig sjukdom. Iallafall ofta. Iallafall om man är förmögen att dölja hur man mår. Och de flesta som mår fruktansvärt dåligt gör allt dem kan för att dölja hur dem mår. För man vill ju bara vara som alla andra. Man vill ju bara vara som innan man blev sjuk. Man vill bara må som innan man blev sjuk. 

När jag äter en måltid och plötsligt mår fruktansvärt dåligt, ännu värre än innan, jag undrar vad det är som händer då. När jag vissa dagar ska kämpa emot tårarna hela tiden och det känns som hela världen har gått under och sorgen jag känner är så extrem. Som intensiva normala känslor men sen gånger flera hundra. Jag undrar vad det är som händer. Uppe i mitt huvud. Rent kemiskt. 
Vad är det som gick sönder i mars 2014 och hur? Och varför var jag hypomanisk on/off i 6 månader för att sen få en allvarlig depression? Vad var det som hände i mitt huvud och på vilket sätt är min hjärna annorlunda än andra hjärnor som inte har fått den här sjukdomen? 

Ingen vet. Ännu. Men framtiden kanske vill visa. Varför friska unga driftiga och glada människor plötsligt blir så sjuka. Plötsligt blir så sjuka att dem plågas något så oerhört. Så oerhört av något som har hänt i deras hjärna, i deras kropp, men som ingen riktigt förstår ännu. 

Jag hoppas det kommer en dag då man kan prata öppet om att ha en psykisk sjukdom precis som man kan prata öppet om att ha fått cancer. Jag hoppas en dag politiker vill satsa pengar på psykiatri, för alla kan drabbas av psykisk sjukdom och antalet människor som blir sjuka med olika grader av psykiska sjukdomar och besvär, växer bara. 

Jag hoppas att det en dag vill satsas mer på forskning inom detta området så att man bättre kan förstå orsakerna och kanske kan hitta bättre behandlingar. 

Jag hoppas en dag att inte så många människor vill dö pga psykiska sjukdomar eller pga biverkningar av deras medicin. 
Jag hoppas att man en dag vill sprida kunskap om dessa sjukdomar, så att det inte längre var skamligt att vara psykiskt sjuk eller att vara familj eller vänner till någon med psykisk sjukdom. 
Jag hoppas en dag att man öppet kan prata om självmord och varför människor tar livet av sig eller försöker. 
Jag hoppas att människor en dag vill försöka att förstå så att de människor som har en sjukdom som gör att dem känner sig ensammast i hela världen inte behöver att känna sig ännu mer ensamma för att dem skäms och inte kan prata om vad som händer inom dem. Och jag hoppas en dag att deras familjer inte behöver skämmas för att någon dem älskar är allvarligt psykiskt sjuk eller kanske t.o.m döda pga självmord. 

Jag önskar en dag att alla ville veta att det är sjukdomen som dödar och att det inte är den sjukes eget val. Man väljer inte att bli sjuk och man väljer inte om man blir så sjuk att man inte står ut mer. Mest av allt önskar jag att människor vill prata om psykiska sjukdomar öppet och fördomsfritt precis som man pratar om cancer. Allvarliga psykiska sjukdomar är som aggressiv cancer. Det krävs aggressiv behandling och forskning och stöd och hjälp och mest av allt förståelse. Jag hoppas att alla en dag försökte förstå varandra oavsett vilket helvete dem genomgick och jag hoppas en dag att alla psykiskt sjuka överallt får all den hjälp dem förtjänar. För det är ofta de mest känsliga och sårbara, kärleksfulla och omsorgsfulla människorna som blir psykiskt sjuka och det är dem människorna vi behöver ta hand om. För det är dem som det behövs fler av på den här planeten. Jag hoppas att en dag så vill det finnas färre sjuka och mer hjälp och mer kärlek ibland oss allihopa. Jag hoppas.