Typiskt mig

Nu sitter jag här igen. Och mår så fruktansvärt, fruktansvärt dåligt. 

Jag har precis ätit. Jag blir alltid mycket sämre direkt efter att jag har ätit. Frågan är bara hur mycket sämre. 

Jag får bilder in i mitt huvud. Minnen. Bilder från en kväll då vi var på Mabul Island med Squba Junkies. En bild då vi sitter den kvällen och pratar med några av mina nära vänner som också var dykinstruktörer där. 

En annan bild är av mig gående längst gatan efter att ha hämtat mina hårt förtjänade betyg på KVUC. Jag tittade ner på dem och var SÅ stolt! Det var en sån oerhörd prestation att jag klarade mig igenom mattekurserna och allt det andra. 

Nu ser jag bilder från allt det jag klarade på universitetet. Hur fantastiskt det var att komma in i den världen. Hur jag älskade föreläsningarna. Hur stolt jag är över att jag klarade alla mina tentor på biokemi. 

Varför skulle detta hända mig? Jag har slitit så mycket. Jag har kämpat så oerhört hårt. Varför skulle det hända mig? 

Jag hade så stora planer. Allt det bästa hade ju precis börjat. Mitt liv ligger ju framför mig. Varför skulle detta hända mig? 

Jag vaknade kl 13 idag. Jag har drömt en massa igen men det var inga direkta mardrömmar, bara obehagliga drömmar. 

Jag lyckades inte flytta mig från sängen och komma igång på flera timmar. Kl var först 16 när jag ankom till gymmet. 

Jag träffade mina underbara vänner. Dem som bor i USA. Det var underbart att se dem. Jag älskar att vara omgiven av dem jag älskar allra mest. Även om jag lider. 

Jag stod och tittade på min väninna. Dem stod och pratade med varandra. Hennes man och hon. Han pratade om olika muskelgrupper runt hennes skadade axel och hon lyssnade och berättade var hon hade ont. 

Jag tittade på henne från där jag gick på gåbandet och tänkte, vad jag bara älskar dig. Jag mindes känslan av alla våra minnen tillsammans och jag kände en sån oerhörd tacksamhet för vår vänskap. I det ögonblicket så kändes det som om att jag kunde minnas känslan av alla de upplevelser vi har haft tillsammans. Inte bara nu men för evigt. 

Jag tittar på dem jag älskar på ett annat sätt nu. Jag suger in alla intryck i varenda ögonblick jag får med dem. Även om jag mår fruktansvärt även när vi är tillsammans. 

När man blir så sjuk så värdesätter man det allra minsta i livet, och när man har en sjukdom som gör att man har tänkt så mycket på döden, så uppskattar man allt det man har så otroligt mycket.

Om jag bara kunde bli frisk igen. Om jag bara kunde bli glad igen. Om jag bara kunde sluta att vara så plågad. 

Det är så typiskt mig att få en sån här sjukdom. Typisk mig. Jag ska alltid vara värst.. Skämt åsido. :-)

Jag var i Malmö ikväll. Hos min äldsta barndomsväninna. Jag var bjuden på middag hos hennes föräldrar och det var så mysigt, även om att jag inte kan distansera mig från plågorna inifrån någonsin. 

Efter maten mådde jag igen sämre men det var inte så illa som när jag var och åt sushi nyligen, eller som det var igår när jag åt mat på bion. 

Igår lyckades jag inte komma ut förrän kl 20.30. Det gick bara inte. Jag var fast på sängen. Tankarna lever sitt eget liv. Fingrarna skriver så det blöder ibland. Eller inte så att det blöder, men iallafall tills dem somnar. 

Jag har ett sånt fantastiskt liv. Jag är älskad av så många. Jag har så många underbara vänner. Jag älskar varenda en av dem över allt. Alla dem som har rört vid mitt liv på något sätt, dem är små gåvor. Små gåvor som jag älskar. 

Det är därför detta är så orättvist. Det är därför det är så tragiskt. Varför skulle detta hända mig? Mitt liv skulle ju först börja, allt det bästa skulle ju vara framför mig. 
Jag skulle ha barn nu, familj. Jag skulle gå på min drömutbildning. Bli det jag önskade mig och drömde om. Hitta ett jobb som jag trivdes med och som inspirerade mig. Varför skulle allt detta hända mig? 
Jag vill ju inte försvinna här ifrån. Jag vill bara tillbaka till då allt en gång gick sönder. Tills jag en gång gick sönder. 

Jag vill bara vara glad igen. Jag vill laga min rosa bubbla och krypa in i den och aldrig lämna min egen rosa värld igen. 
Varför skulle detta hända mig? För att jag har valt det, ja jag vet. På ett högre plan. Innan jag kom hit. Då jag designade mitt liv, tillsammans med alla andra. Men varför? Varför skulle jag välja detta? Typiskt mig, jag ska alltid vara värst..