Trött

Jag är så trött på mig själv. På det här. Känner mig patetisk. Som sitter här i min sörja. Min sörja av patetiska känslor. Allt för många stora känslor. 

Varför kan jag inte bara rycka upp mig? Knäppa med fingrarna och vara glad igen. Vara som alla andra. Inte den här sorgliga, tunga, ledsna, deprimerade spöket av mig själv. 

Jag vet att det inte är mitt fel. Jag vet att livet har varit hårt. Allt för hårt. Att mina villkor har varit orättvisa. Jag vet. 
Jag vet att jag har valt det själv. Jag vet att ansvaret är mitt. Jag vet att jag gör mitt bästa.

Men jag är så trött. Trött på mig. Trött på mig själv. Trött på denna situationen. Trött på att jag inte kan se någon utväg. Som jag alltid har gjort förut. Från allt. Det har alltid varit en utväg, det har alltid funnits hopp. Men inte nu. 

Jag kan inte hitta mitt hopp. Det är stulet. Någon har tagit mitt hopp. Och min tro. Och jag är så trött. Trött på denna situationen. Trött på mig. Trött på allt det här sorgliga och tunga. När jag vet att livet är underbart. Att livet är fantastiskt. Att jag har så många gåvor och har så mycket jag är tacksam för. Jag är så lyckligt lottad. Men livet har varit svårt. Allt för svårt. Och jag är så trött. Trött på att ha ont. Jag vill inte ha ont mer. Jag vill inte ha ont.