Hemligheten

Jag sitter här på min säng. Igen. 

Imorgon är det nyårsafton. Sista dagen på året. Detta har utan tvivel varit det värsta året i mitt liv. Det har varit året då jag blev allvarligt sjuk. Året då jag upplevde saker friska människor aldrig vill kunna föreställa sig. Året då jag och hela mitt liv gick sönder. 

I sommars trodde jag aldrig att jag skulle klara mig till september. I september var det omöjligt för mig att föreställa mig att jag skulle klara mig fram tills jul. Och nu är jag här. Dagen före sista dagen på det värsta året i mitt liv. 

Jag har klarat en timme, en minut ett andetag i taget. Och jag förstår verkligen inte hur jag har lyckats. Att klara mig ända hit. När jag tänker på allt det jag har gått igenom. När jag tänker på alla extrema känslor och alla mardrömmar i mitt huvud. Både när jag sovit och när jag varit vaken. 

Jag har varit tillsammans med mina vänner och ätit sushi igen. Jag älskar att vara tillsammans med mina vänner. Jag älskar dem. 

Lika underbart det är att vara tillsammans med dem lika ensamt är det när jag är ensam. Jag känner mig ensam hela tiden. Även när jag är omgiven med människor. Jag har aldrig någonsin känt mig ensam förr. Aldrig någonsin. Inte innan jag blev sjuk. 

Men nu känns det som om jag bär runt på en hemlighet. En stor svart hemlighet som jag inte kan dela med någon. Jag känner mig isolerad från omgivningen. Jag känner mig annorlunda. För att jag går och bär på den här tunga bördan helt själv och jag kan inte kasta bort den. Den är inom mig. Och vad jag än gör så är den där. 

Även om en middag med dem jag älskar så mycket kan distrahera mig en stund, så skriker hemligheten hela tiden efter min uppmärksamhet. Den påpekar att jag är annorlunda. Det gör mig uppmärksam på att jag mår dåligt. Den vill tvinga mig att gråta hela tiden och speciellt när jag har ätit. 

Sen när jag är ensam igen så kastar den sig över mig igen. Fyller mig med alla de känslor och tankar som inte är jag. Som är hemlighetens, som är sjukdomens, men som den prackar på mig för hemligheten vill inte ha all den smärtan. Den vill ge den till mig. Det är jag som ska bära på den. 

Jag känner mig annorlunda för att jag är sjuk. Jag känner mig annorlunda för att jag har upplevt extremer som vanliga friska människor inte har upplevt. Jag känner mig ensam för att jag inte kan dela det med någon. Jag har berättat det för många, men det är så sjukt. Ingen som är frisk kan förstå. Och som tur är. Jag önskar inte att någon i hela världen ska behöva förstå hur det här känns. Inte en enda. Det är som att försöka förstå helvetet. 
Det bipolära depression och ångest helvetet ska ingen förstå. 
Jag önskar att jag heller inte förstod. Jag önskar att jag inte visste hur alla dessa extrema känslorna kändes. Jag önskar att jag inte var sjuk. Att jag bara var som jag var innan. Då jag kunde äta mat utan att kämpa emot tårarna. Då jag kunde vakna, gå upp, göra mig iordning och gå ut genom dörren med lätthet. Då jag kunde gå på Stairmastern på gymmet utan att tänka på att lyfta benen varje steg. Då jag kunde sitta bland dem jag älskar utan att må dåligt. Då jag inte kände obehag av att vara i min egen kropp varenda minut i dygnet. 

Jag vill bara vara jag. Jag vill bara vara jag. Utan hemligheten som är så tung. Utan monstret som är så skrämmande. Utan sjukdomen som är så svår att förstå. Jag vill bara vara mig. Som jag var innan. Innan det värsta året i mitt liv. Innan jag och mitt liv gick sönder.