På gränsen

Jag kan inte sluta gråta. Min bröst gör så ont och hela min kropp är fylld med smärta. Jag sitter på golvet och rockar fram och tillbaka. Försöker att trösta mig själv. 

Jag har gråtit i 2.5 tim och det gör fortfarande lika ont. 
Hela min säng är fylld med snorpapper med svarta tårar på. Jag har mascara i hela huvudet. 

Jag gråter så mycket att ibland kommer det inget ljud. Det är mitt i natten och jag försöker inte höras så att grannarna hör mig. Min lägenhet är gjord med väggar av papp. 

Jag vill bara att det ska sluta. Att det ska sluta här och nu i natt. Jag orkar inte mer. Jag är så utmattad. Det gör så ont. Det gör så fruktansvärt ont. Jag vill inte lida mer. Snälla Gud gör så att jag inte ska lida mer. Det gör för ont. Jag klarar inte mer. 

Just nu önskar jag att det var bara jag. Att jag inte skulle ta hänsyn till någon annan. Jag vill bara att det ska gå över. Jag vill bara att smärtan ska gå över. 

Tårarna slutar alltid trilla. Mitt huvud känns som det ska sprängas när jag gråter som allra mest. Jag rockar fortfarande. Jag ser ut som en tokig, men det är jag väl också. Jag är iallafall både sjuk och sönder. 

Jag önskar att jag kunde få lägga mig ner på sängen nu och dra täcket över huvudet och somna in. Somna in för att inte vakna igen. 

Jag orkar inte att imorgon ska vara lika svår som idag. Lika svår som igår och dagen innan. 

Jag kan ju inte fungera. Jag kan ju ingenting. Jag kämpar emot illamående och yrsel och en sorg så stor som om den var hela världens, för att komma upp ur sängen, för att flytta fötterna genom rummet. 

För att klä på mig och sminka mig och ta mig till gymmet. 

Med alla mina krafter lyckas jag att träna lite, jag lyckas duscha och äta. Jag kan gå på bio och vara social. Jag försöker att hålla kontakt med vänner och hitta på saker så ofta jag kan. 

Men sen när jag kommer hem, så bryter jag ihop, som en våt liten pöl på golvet. Som ett asplöv darrar jag sittandes som en liten boll på golvet. Vaggandes fram och tillbaka med armarna runt omkring mig. Och det enda jag ber för en natt som denna är att låt mig vara Gud. Hjälp mig. Låt mig få fred. Jag kan inte mer. Det gör så ont. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte var jag ska ta vägen. 

Jag orkar inte skriva mer nu. Jag är så utmattad. Det gör så ont. Jag kan sitta här och vagga till solen stiger upp. Jag vet inte när jag får ro igen. 

Jag känner mig så ensam men jag vet att jag inte är ensam. 

Jag vet inte vem jag ska ringa till men jag vet att jag har flera jag kan ringa. Jag vet bara inte vad jag ska säga. Jag orkar inte öppna munnen. Det gör ont. I hela mig. Jag orkar inte. 

Jag vill bara ha en kram. Jag vill bara att någon ska hålla om mig. Men jag vet inte vem det skulle vara för kl är 00.46. 
Det är nästan inga människor som har sett mig så här. Bara några få om kanske bara en enda. 

Men ingen kan sitta och hålla om mig hela natten, varje natt. Det är inte så livet fungerar. Alla har deras liv och deras problem och det här är mitt liv och verkligen också mitt problem. 

Så jag sitter här på golvet och rockar och undrar hur många fler nätter av det här kan jag klara. I natt var jag så tätt på gränsen till vad jag kan klara igen. I natt ville jag bara försvinna. 

Jag orkar inte mer smärta och jag vet inte vad jag ska göra. 
Jag vet inte vad jag ska göra och jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag vet inte var jag ska ta vägen.. 

The game of Life

It's all just a game we're playing,

and I'm asking myself,

Why did I choose this role? 

If only I could remember the ending.

But then again, it wouldn't be a game worth playing.

Kampen

Igår var en riktigt svår dag. Idag likaså. Jag mår illa igen och jag är så trött, så utmattad. Så trött på att må så här. 

Jag vaknade upp till den där känslan som om jorden har gått under. Den sorgen som är så djup att den inte har någon botten. 

Jag har kämpat emot tårarna sedan jag öppnade ögonen. Just nu står jag och gör lite frukost medan det känns som om jag ska kräkas, svimma och huvudet dunkar. 

Det är den där konstanta känslan av att känna det som om att hela en går sönder och faller i tusen bitar på golvet. Och all min energi går åt att försöka hålla ihop mig själv och hålla ut lite till.

Igår när jag var på gymmet så tog jag ut alla mina frustrationer genom träningen. Jag tränade så hårt jag kunde, även om det inte är någonting i jämförelse med vad jag en gång kunde med lätthet. 

Jag mådde bara så fruktansvärt dåligt och blev så himla ledsen. 
Den är så orättvis den här sjukdomen. Den är så hänsynslös, omänsklig, grotesk och brutal. 

Varje gång jag tog ut mig och blev andfådd så var jag nära på att bryta ihop på golvet. Tårarna brände i mina ögon hela tiden och jag kände mig både förbannad och så förtvivlad på en gång. 

Jag önskade att dem hade en boxningssäck i gymmet så att jag hade kunnat slå och sparka allt vad jag kunde för att få alla dessa hemska känslor och upplevelser ut ur min kropp. 

Jag hoppade så högt jag kunde och rodde allt vad jag orkade och jag mådde inte bättre, jag blev bara helt utmattad. 

Jag kan inte låta bli att tänka, varför ska jag uppleva allt det här skitet? 

Men jag vet ju varför. Jag vet att jag har valt det. Jag kommer inte ihåg varför jag har valt det, men jag vet att jag har gjort det. 
Vi har alla valt våra liv i förväg och planerat dem i detalj. Så mycket vet jag efter allt mitt snack med döda människor. Perspektivet från den andliga världen är helt annorlunda och vi kommer hit för att lära, uppleva och utveckla oss. Men från vårt perspektiv här nere, så kan livet ändå vara djupt tragiskt. 

Jag har inte varit vaken i mer än knappt 3 timmar och ändå är jag så trött. Det är utmattande att vara inne i mig. Inne i min kropp. 
Inne i mitt huvud. 

Alla extrema känslor och sensationer i kroppen river hela mig i bitar. Jag önskar att jag kunde sova. Sova hela tiden så att jag slapp uppleva det här. 

Jag har ätit nu och plötsligt kan jag inte hålla ögonen öppna mer. Ska klä på mig, göra mig iordning och köra till gymmet lite senare. Allt är en kamp. Jag hatar att allt ska vara en kamp. Jag hatar denna kampen. Jag vill bara vara frisk nu. Jag vill bara fortsätta mitt liv där det slutade. 

Tåget

Alla fortsätter som ingenting har hänt. Men något har hänt mig. 

Alla lever vidare, går upp på morgonen och lever deras liv. 

Men mitt liv har stannat, jag har fastnat någonstans då allt var som värst. 

Jag följer med som åskådare, i alla de andras liv. Jag tittar med stora ögon och kommenterar och stödjer där jag kan. 

Men när telefonen är lagd på, när mötet är slut och vi säger farväl, så sitter jag bara här i min ensamhet där mitt liv har stannat. 

Jag vill inte vara här. Jag vill hellre vara i då. Då allt var mycket bättre, då allt var på väg framåt. 

Då jag fortfarande var en av dem som verkligen levde sitt liv. 

Men nu sitter jag här. Det är som att sitta på en perrong och vänta. Men jag vet inte vad jag väntar på. 

Jag sitter bara och tittar på människorna som kommer och människorna som går. 

Ibland säger jag hej till dem och ibland pratar vi lite mer. 

Dem tror alla att jag ska ta det nästa tåget, ingen av dem vet hur länge jag har suttit här på denna bänk. 

Jag sitter här och tittar, med stora ögon, på hur livet flyter förbi utan mig. Jag vill så gärna hoppa på igen. Jag vill så gärna sitta i tåget med dem andra och köra någonstans. Någonstans viktigt, någonstans roligt, någonstans där det är underbart. 

Men jag har fastnat här på bänken. Jag har ingen biljett till någon av tågen. Så jag sitter här och tittar på livet och på människorna som susar förbi. Och jag önskar att jag var en av dem. En av dem som hade en biljett och visste var dem var på väg. 

Expert

Man ska vara duktig i livet, 

man ska vara vacker.

Jag är duktig på att älska, 

jag är faktiskt expert. 

Expert på att älska andra. 

Expert på att förstå andra. 

Expert på att sätta mig in i andras ställe, och expert på att anpassa mig efter andras behov. 

Så jag är duktig på något. 

Jag är duktig på att älska. 

Det var det första jag lärde, 

att älska över allt. 

Min mamma var också duktig på att älska, älska alla andra. 

Men ingen hade älskat henne, älskat henne för den hon verkligen var. 

Så hon visste inte hur man gjorde, hur man älskade sig själv. 

Så det första jag lärde var att älska henne, för jag tror att jag trodde att om jag bara älskade henne nog så ville hon nog också älska sig själv. 

Det blev mitt jobb, att älska henne för den hon var. 

Och det jobbet gjorde jag bra, så bra att jag blev expert. 

Expert på att älska andra mer än dem älskade sig själv. 

Men det jag inte visste då var att ingen hade visat mig hur jag skulle älska mig själv. 

Jag la alla mina krafter i, från allra första andetag, att älska min mamma över allt, att jag aldrig fick övat mig i att bara vara jag och bara älska mig. 

Min mamma och jag var i en symbios. Vi smälte ihop och blev en och densamma ibland. 

Min mamma älskade mig över allt. Jag var hennes ett och allt, och även om hon nu bor i himlen så vet jag och märker att det är jag fortfarande. Det vill jag alltid vara. 

Men nu är hon död och jag är vuxen. 

Och jag är fortfarande expert på att älska över allt. 

Jag har bara inte lärt mig det jag skulle. Att älska mig själv över allt. 

Jag har gjort ett bra jobb. Jag har alltid haft mycket insikt och jag har kämpat hårt för att gå från självhat till kärlek till mig själv. 

Och efter många år gick det faktiskt väldigt bra. Jag lärde mig faktiskt att älska mig själv. 

Men sen blev jag sjuk och så försvann allt det jag kämpat så hårt för igen.

Innerst inne så älskar jag mig själv. 

Innerst inne så gör jag det verkligen. 

Jag mår bara skit, fruktansvärt skit, och i en situation då man jag gått från att kunna allt till att inte kunna mycket, så är det svårt att trivas i sig själv.

För hela livet går ut på att man ska vara en succé.

Man ska vara duktig i livet. 

Man ska vara vacker. 

Och när man inte längre är duktig och när man inte känner sig vacker, vad är man då?

Jag vet att jag är en massa, men min sjukdom viskar fortfarande lögner i mitt öra varje dag. 

Jag vet vad sanningen är, jag vet att jag älskar mig själv, innerst inne. 

Men jag lever inte upp till vad mitt ego vill att jag ska vara, och vad den lilla flickan tror att hon ska vara för att bli sedd och bli älskad. 

Jag har alltid varit den glada, den positiva. Det har alltid varit den jag var och den jag blev älskad för. 

Jag har alltid varit den starka, den som tog hand om alla andra, den som är expert i att älska över allt. 

Men om jag inte längre är glad och jag inte längre är positiv, vem vill älska mig då? 

Om jag inte längre är den som ger till alla men plötsligt är den som behöver, vem vill älska mig då? 

Jag vet att jag är älskad och jag kan märka det. Men den lilla flickan tror att hon ska var perfekt för att bli älskad och även om den stora flickan vet att det inte är sant, så är det så det känns. 

Och sedan jag blev sjuk är det svårt att älska sig själv, för sjukdomen viskar i mitt öra varenda dag och säger till mig att jag är värdelös. 

Men en sak vet jag med säkerhet. Att jag är starkare än stark. Frågan är bara om jag är stark nog. För denna sjukdomen är starkare än flera stora män tillsammans. Denna sjukdomen är som cancer. 

En dag till har jag klarat och nu ska jag försöka sova. 

Vi ses imorgon monster. Så får vi se vem som är starkast. 

Memoryland

I feel like a nobody, even though I know I'm full of worth. 

I feel ugly, even though I know that I'm beautiful. 

I feel like a failure, even though I'm fighting harder now than ever before. 

I feel different, yet I know that I'm only one of the many. 

I feel lonely, yet I know I'm so very loved. 

My heart hurts and it feels like it's broken for forever. 

I don't even remember how it all felt before, but yet somewhere I do. 

I love to travel to memoryland. 

The place where I feel like me and where everything once again are complete. 

I love to play there. Walk around with my beloved and put the movies on repeat. 

How sweet it all was, before it all fell apart. Before I fell apart. 

I have no future to go to, it all looks to scary to me now, so I rather not look. 

Back then my future was my rescue. I could mold it anyway I wanted it. 

But my fantasy never became a reality, though my pictures in my mind served it's purpose. 

It took me so far, and they gave me so much joy. 

Now I flee back to the beginning, I find comfort in my movies of the past. 

It gives me great pain that they are over, but when I'm pretending that they are not, they give me peace. 

My heart is to big in a person that is way to little.

I never learned to distrust, and I never wanted to either. 

My mum always said, it's better to give it all you have and be fooled, than not to give enough and be safe. 

I always lived after that. 

That I rather give life everything I've got and then get beaten down to the ground, if that was what was going to happen. 

So in a way I've been brave. 

Some people might say stupid, but I have not one single regret. 

I might not be happy, I might be torn apart. 

With grief of the bruises my life have given me, and the punches I still get thrown to my face. 

But still if I could do it over I would. 

Because I know that I have given it my all, and therefore I have no regrets. 

I've done my very best, and I'm fighting now more than ever. 

I don't know if there will come a day where I again will see the light of dawn. 

But it doesn't matter. 

Because I gave it my all. 

I gave life everything I got. 

I laughed, I cried and I loved. 

And I have not a single regret. 

Min värsta mardröm

Jag vaknade för en stund sedan. Kl var 11.30 och jag har sovit länge. Kom inte ihåg när jag somnade igår men jag har nog sovit 11 timmar. 

Jag vill bara gråta. Jag är så fruktansvärt ledsen. Varje dag när jag vaknar så ligger jag länge i sängen och försöker somna om. 
Sover lite till för jag har inte lust att vakna. Jag har inte lust att vakna till ännu en dag av att må så här. Jag är så ledsen. 

Det första jag tänker när jag vaknar är, varför ska jag gå upp? 
Jag har inga mål längre. Jag har inga tider jag ska passa. Jag har ingenting jag ska eller måste. Det känns som om jag har fallit ut ur livet. Jag är så förtvivlad. Det här är inte jag. Jag är den mest målinriktade av dem alla och nu vet jag inte ens varför jag ska gå upp.. 

Det känns som att leva i en mardröm. Jag kan inte ens förklara. Det krävs så oerhört mycket energi att bara komma igenom en dag. Jag känner mig värdelös även om jag vet att jag inte är det. Jag vantrivs något så fruktansvärt i mitt kropp. Jag vill inte ens titta mig i spegeln när jag är naken. Min kropp har blivit så förändrad, så förändrad sedan jag blev sjuk och inte längre kunde och orkade träna som jag vill. Inte längre kunde eller orkade laga och äta den mat jag behöver. 

Varje dag är ren överlevnad. Varje timme och varje minut. 

Just nu känns det som om jag skulle kunna gråta i 100år. Jag kan inte se det jag skriver för alla tårar. Andra gånger så kan jag inte ens gråta. 

Ibland kan jag inte ens förstå hur jag hamnade här. Även om jag vet hur jag har hamnat här. Även om jag kommer ihåg hela resan från att det gick upp, och så ner och upp, och sen bara ner.. 

Men ändå vill jag bara skaka mig själv. Skaka mig själv tills jag vaknar. Tills jag vaknar från den här depressionen, vaknar från mardrömmen och upp till det liv som fortsätter där ute utan mig och som är så fantastiskt. 

Livet är så jävla fantastiskt! Det vet jag ju! Så varför ska jag då sitta här som en förstelnad staty fångad i min inre värld medan livet det bara susar förbi.. 

Jag är så trött. Så trött och frustrerad på detta helvetet. Jag vill ha en mening med mitt liv igen. Jag vill ha en mening med mig. Jag vill vara levande igen och inte bara vara i liv. Jag vill ha ett mål, en passion, så som jag alltid har haft det förr. 

Jag har alltid kunnat se en framtid, en ljus framtid med massor av saker som jag skulle uppnå. Men nu så skrämmer min framtid mig. För varje dag när jag vaknar så vill jag bara fortsätta med att sova. Det är ju inget liv. Det är ju inte att vara levande. Att bara krypa genom livet på den lägsta nivån. Och det har stått på så oerhört länge. Jag är så trött, så utmattad. Så trött på detta skitet..

Läkaren jag träffade igår var snäll. Det var den första positiva upplevelsen jag har haft sedan detta helvetet började. Men ändå är jag rädd. Rädd för vad allt det här vill innebära. Rädd för att det offentliga systemet inte kan erbjuda nog hjälp. Nog hjälp för att jag ska kunna fungera normalt igen. 

För även om han är snäll, även om han ställer den riktiga diagnosen och ger mig den riktiga medicinen, så kan jag bara träffa honom då och då. Då och då i 30min. Och jag vet inte om det är nog. Jag är rädd för att det inte är nog. Jag är rädd för medicinerna. Tunga mediciner och dess biverkningar. Jag är rädd för att vara psykiskt sjuk och att leva i ett helvete för resten av mitt liv. Jag är så sjukt rädd. För att varje dag ska fortsätta att vara så här. För jag orkar inte mer. Jag orkar snart inte mer.. 

Men nu fokuserar jag på den 21 jan. Då ska jag träffa honom igen. Läkaren. Jag ska ta blodprov och EKG senast 1 vecka innan. Och han har lovat att läsa min historia som jag skrev ner till honom och som han ännu inte hade läst. Jag hoppas han gör det, för jag orkar inte förklara allt. Det har hänt så mycket och det är så svårt att förklara i ord. Det är så extremt det jag har gått igenom, så det är så svårt att förklara. Därför skrev jag ner det. Det var mycket lättare. Det tog mig mer än 12 timmar att skriva. Jag gjorde om och fyllde på hela tiden. Olika händelser kom upp i mitt minne hela tiden. Olika händelser som var så viktiga att han visste. Så att jag kan få den riktiga diagnosen och den riktiga hjälpen. 
Men jag är fortfarande rädd. Fortfarande rädd för att hjälpen inte är nog. Men jag ger det en chans. Jag ger det en chans och ber till Gud att ett mirakel skal ske. För jag är så trött. Jag är så trött på detta helvetet att jag snart inte orkar mer. Så jag ber för hjälp. Att hjälpen ska komma nu och att den ska vara nog. Även om jag är rädd. 

Tänk att jag skulle bli psykiskt sjuk. 
Min värsta mardröm, att bli psykiskt sjuk. Den blev verklighet. 

Min värsta mardröm blev verklighet. 

Jag vill inte vara psykiskt sjuk, jag vill verkligen inte. 
Allt det som har hänt och som händer är min värsta mardröm. 
Och jag vill inte leva i min värsta mardröm. Så jag ber om ett mirakel. För jag är så trött. Jag är så trött på detta helvetet och jag orkar snart inte mer..