Min värsta mardröm

Jag vaknade för en stund sedan. Kl var 11.30 och jag har sovit länge. Kom inte ihåg när jag somnade igår men jag har nog sovit 11 timmar. 

Jag vill bara gråta. Jag är så fruktansvärt ledsen. Varje dag när jag vaknar så ligger jag länge i sängen och försöker somna om. 
Sover lite till för jag har inte lust att vakna. Jag har inte lust att vakna till ännu en dag av att må så här. Jag är så ledsen. 

Det första jag tänker när jag vaknar är, varför ska jag gå upp? 
Jag har inga mål längre. Jag har inga tider jag ska passa. Jag har ingenting jag ska eller måste. Det känns som om jag har fallit ut ur livet. Jag är så förtvivlad. Det här är inte jag. Jag är den mest målinriktade av dem alla och nu vet jag inte ens varför jag ska gå upp.. 

Det känns som att leva i en mardröm. Jag kan inte ens förklara. Det krävs så oerhört mycket energi att bara komma igenom en dag. Jag känner mig värdelös även om jag vet att jag inte är det. Jag vantrivs något så fruktansvärt i mitt kropp. Jag vill inte ens titta mig i spegeln när jag är naken. Min kropp har blivit så förändrad, så förändrad sedan jag blev sjuk och inte längre kunde och orkade träna som jag vill. Inte längre kunde eller orkade laga och äta den mat jag behöver. 

Varje dag är ren överlevnad. Varje timme och varje minut. 

Just nu känns det som om jag skulle kunna gråta i 100år. Jag kan inte se det jag skriver för alla tårar. Andra gånger så kan jag inte ens gråta. 

Ibland kan jag inte ens förstå hur jag hamnade här. Även om jag vet hur jag har hamnat här. Även om jag kommer ihåg hela resan från att det gick upp, och så ner och upp, och sen bara ner.. 

Men ändå vill jag bara skaka mig själv. Skaka mig själv tills jag vaknar. Tills jag vaknar från den här depressionen, vaknar från mardrömmen och upp till det liv som fortsätter där ute utan mig och som är så fantastiskt. 

Livet är så jävla fantastiskt! Det vet jag ju! Så varför ska jag då sitta här som en förstelnad staty fångad i min inre värld medan livet det bara susar förbi.. 

Jag är så trött. Så trött och frustrerad på detta helvetet. Jag vill ha en mening med mitt liv igen. Jag vill ha en mening med mig. Jag vill vara levande igen och inte bara vara i liv. Jag vill ha ett mål, en passion, så som jag alltid har haft det förr. 

Jag har alltid kunnat se en framtid, en ljus framtid med massor av saker som jag skulle uppnå. Men nu så skrämmer min framtid mig. För varje dag när jag vaknar så vill jag bara fortsätta med att sova. Det är ju inget liv. Det är ju inte att vara levande. Att bara krypa genom livet på den lägsta nivån. Och det har stått på så oerhört länge. Jag är så trött, så utmattad. Så trött på detta skitet..

Läkaren jag träffade igår var snäll. Det var den första positiva upplevelsen jag har haft sedan detta helvetet började. Men ändå är jag rädd. Rädd för vad allt det här vill innebära. Rädd för att det offentliga systemet inte kan erbjuda nog hjälp. Nog hjälp för att jag ska kunna fungera normalt igen. 

För även om han är snäll, även om han ställer den riktiga diagnosen och ger mig den riktiga medicinen, så kan jag bara träffa honom då och då. Då och då i 30min. Och jag vet inte om det är nog. Jag är rädd för att det inte är nog. Jag är rädd för medicinerna. Tunga mediciner och dess biverkningar. Jag är rädd för att vara psykiskt sjuk och att leva i ett helvete för resten av mitt liv. Jag är så sjukt rädd. För att varje dag ska fortsätta att vara så här. För jag orkar inte mer. Jag orkar snart inte mer.. 

Men nu fokuserar jag på den 21 jan. Då ska jag träffa honom igen. Läkaren. Jag ska ta blodprov och EKG senast 1 vecka innan. Och han har lovat att läsa min historia som jag skrev ner till honom och som han ännu inte hade läst. Jag hoppas han gör det, för jag orkar inte förklara allt. Det har hänt så mycket och det är så svårt att förklara i ord. Det är så extremt det jag har gått igenom, så det är så svårt att förklara. Därför skrev jag ner det. Det var mycket lättare. Det tog mig mer än 12 timmar att skriva. Jag gjorde om och fyllde på hela tiden. Olika händelser kom upp i mitt minne hela tiden. Olika händelser som var så viktiga att han visste. Så att jag kan få den riktiga diagnosen och den riktiga hjälpen. 
Men jag är fortfarande rädd. Fortfarande rädd för att hjälpen inte är nog. Men jag ger det en chans. Jag ger det en chans och ber till Gud att ett mirakel skal ske. För jag är så trött. Jag är så trött på detta helvetet att jag snart inte orkar mer. Så jag ber för hjälp. Att hjälpen ska komma nu och att den ska vara nog. Även om jag är rädd. 

Tänk att jag skulle bli psykiskt sjuk. 
Min värsta mardröm, att bli psykiskt sjuk. Den blev verklighet. 

Min värsta mardröm blev verklighet. 

Jag vill inte vara psykiskt sjuk, jag vill verkligen inte. 
Allt det som har hänt och som händer är min värsta mardröm. 
Och jag vill inte leva i min värsta mardröm. Så jag ber om ett mirakel. För jag är så trött. Jag är så trött på detta helvetet och jag orkar snart inte mer..