På gränsen

Jag kan inte sluta gråta. Min bröst gör så ont och hela min kropp är fylld med smärta. Jag sitter på golvet och rockar fram och tillbaka. Försöker att trösta mig själv. 

Jag har gråtit i 2.5 tim och det gör fortfarande lika ont. 
Hela min säng är fylld med snorpapper med svarta tårar på. Jag har mascara i hela huvudet. 

Jag gråter så mycket att ibland kommer det inget ljud. Det är mitt i natten och jag försöker inte höras så att grannarna hör mig. Min lägenhet är gjord med väggar av papp. 

Jag vill bara att det ska sluta. Att det ska sluta här och nu i natt. Jag orkar inte mer. Jag är så utmattad. Det gör så ont. Det gör så fruktansvärt ont. Jag vill inte lida mer. Snälla Gud gör så att jag inte ska lida mer. Det gör för ont. Jag klarar inte mer. 

Just nu önskar jag att det var bara jag. Att jag inte skulle ta hänsyn till någon annan. Jag vill bara att det ska gå över. Jag vill bara att smärtan ska gå över. 

Tårarna slutar alltid trilla. Mitt huvud känns som det ska sprängas när jag gråter som allra mest. Jag rockar fortfarande. Jag ser ut som en tokig, men det är jag väl också. Jag är iallafall både sjuk och sönder. 

Jag önskar att jag kunde få lägga mig ner på sängen nu och dra täcket över huvudet och somna in. Somna in för att inte vakna igen. 

Jag orkar inte att imorgon ska vara lika svår som idag. Lika svår som igår och dagen innan. 

Jag kan ju inte fungera. Jag kan ju ingenting. Jag kämpar emot illamående och yrsel och en sorg så stor som om den var hela världens, för att komma upp ur sängen, för att flytta fötterna genom rummet. 

För att klä på mig och sminka mig och ta mig till gymmet. 

Med alla mina krafter lyckas jag att träna lite, jag lyckas duscha och äta. Jag kan gå på bio och vara social. Jag försöker att hålla kontakt med vänner och hitta på saker så ofta jag kan. 

Men sen när jag kommer hem, så bryter jag ihop, som en våt liten pöl på golvet. Som ett asplöv darrar jag sittandes som en liten boll på golvet. Vaggandes fram och tillbaka med armarna runt omkring mig. Och det enda jag ber för en natt som denna är att låt mig vara Gud. Hjälp mig. Låt mig få fred. Jag kan inte mer. Det gör så ont. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte var jag ska ta vägen. 

Jag orkar inte skriva mer nu. Jag är så utmattad. Det gör så ont. Jag kan sitta här och vagga till solen stiger upp. Jag vet inte när jag får ro igen. 

Jag känner mig så ensam men jag vet att jag inte är ensam. 

Jag vet inte vem jag ska ringa till men jag vet att jag har flera jag kan ringa. Jag vet bara inte vad jag ska säga. Jag orkar inte öppna munnen. Det gör ont. I hela mig. Jag orkar inte. 

Jag vill bara ha en kram. Jag vill bara att någon ska hålla om mig. Men jag vet inte vem det skulle vara för kl är 00.46. 
Det är nästan inga människor som har sett mig så här. Bara några få om kanske bara en enda. 

Men ingen kan sitta och hålla om mig hela natten, varje natt. Det är inte så livet fungerar. Alla har deras liv och deras problem och det här är mitt liv och verkligen också mitt problem. 

Så jag sitter här på golvet och rockar och undrar hur många fler nätter av det här kan jag klara. I natt var jag så tätt på gränsen till vad jag kan klara igen. I natt ville jag bara försvinna. 

Jag orkar inte mer smärta och jag vet inte vad jag ska göra. 
Jag vet inte vad jag ska göra och jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag vet inte var jag ska ta vägen..