Kampen

Igår var en riktigt svår dag. Idag likaså. Jag mår illa igen och jag är så trött, så utmattad. Så trött på att må så här. 

Jag vaknade upp till den där känslan som om jorden har gått under. Den sorgen som är så djup att den inte har någon botten. 

Jag har kämpat emot tårarna sedan jag öppnade ögonen. Just nu står jag och gör lite frukost medan det känns som om jag ska kräkas, svimma och huvudet dunkar. 

Det är den där konstanta känslan av att känna det som om att hela en går sönder och faller i tusen bitar på golvet. Och all min energi går åt att försöka hålla ihop mig själv och hålla ut lite till.

Igår när jag var på gymmet så tog jag ut alla mina frustrationer genom träningen. Jag tränade så hårt jag kunde, även om det inte är någonting i jämförelse med vad jag en gång kunde med lätthet. 

Jag mådde bara så fruktansvärt dåligt och blev så himla ledsen. 
Den är så orättvis den här sjukdomen. Den är så hänsynslös, omänsklig, grotesk och brutal. 

Varje gång jag tog ut mig och blev andfådd så var jag nära på att bryta ihop på golvet. Tårarna brände i mina ögon hela tiden och jag kände mig både förbannad och så förtvivlad på en gång. 

Jag önskade att dem hade en boxningssäck i gymmet så att jag hade kunnat slå och sparka allt vad jag kunde för att få alla dessa hemska känslor och upplevelser ut ur min kropp. 

Jag hoppade så högt jag kunde och rodde allt vad jag orkade och jag mådde inte bättre, jag blev bara helt utmattad. 

Jag kan inte låta bli att tänka, varför ska jag uppleva allt det här skitet? 

Men jag vet ju varför. Jag vet att jag har valt det. Jag kommer inte ihåg varför jag har valt det, men jag vet att jag har gjort det. 
Vi har alla valt våra liv i förväg och planerat dem i detalj. Så mycket vet jag efter allt mitt snack med döda människor. Perspektivet från den andliga världen är helt annorlunda och vi kommer hit för att lära, uppleva och utveckla oss. Men från vårt perspektiv här nere, så kan livet ändå vara djupt tragiskt. 

Jag har inte varit vaken i mer än knappt 3 timmar och ändå är jag så trött. Det är utmattande att vara inne i mig. Inne i min kropp. 
Inne i mitt huvud. 

Alla extrema känslor och sensationer i kroppen river hela mig i bitar. Jag önskar att jag kunde sova. Sova hela tiden så att jag slapp uppleva det här. 

Jag har ätit nu och plötsligt kan jag inte hålla ögonen öppna mer. Ska klä på mig, göra mig iordning och köra till gymmet lite senare. Allt är en kamp. Jag hatar att allt ska vara en kamp. Jag hatar denna kampen. Jag vill bara vara frisk nu. Jag vill bara fortsätta mitt liv där det slutade.