Tåget

Alla fortsätter som ingenting har hänt. Men något har hänt mig. 

Alla lever vidare, går upp på morgonen och lever deras liv. 

Men mitt liv har stannat, jag har fastnat någonstans då allt var som värst. 

Jag följer med som åskådare, i alla de andras liv. Jag tittar med stora ögon och kommenterar och stödjer där jag kan. 

Men när telefonen är lagd på, när mötet är slut och vi säger farväl, så sitter jag bara här i min ensamhet där mitt liv har stannat. 

Jag vill inte vara här. Jag vill hellre vara i då. Då allt var mycket bättre, då allt var på väg framåt. 

Då jag fortfarande var en av dem som verkligen levde sitt liv. 

Men nu sitter jag här. Det är som att sitta på en perrong och vänta. Men jag vet inte vad jag väntar på. 

Jag sitter bara och tittar på människorna som kommer och människorna som går. 

Ibland säger jag hej till dem och ibland pratar vi lite mer. 

Dem tror alla att jag ska ta det nästa tåget, ingen av dem vet hur länge jag har suttit här på denna bänk. 

Jag sitter här och tittar, med stora ögon, på hur livet flyter förbi utan mig. Jag vill så gärna hoppa på igen. Jag vill så gärna sitta i tåget med dem andra och köra någonstans. Någonstans viktigt, någonstans roligt, någonstans där det är underbart. 

Men jag har fastnat här på bänken. Jag har ingen biljett till någon av tågen. Så jag sitter här och tittar på livet och på människorna som susar förbi. Och jag önskar att jag var en av dem. En av dem som hade en biljett och visste var dem var på väg.