Angel in despair

Angel in despair

lördag 2 juli 2016

18 januari 2016 15.28

I make sense now. 
Why I am as I am. 
My struggles makes sense. 
My pain makes sense. 
My crazy, happy, giggly mind makes sense. 
It all makes sense now. 
I look back and I see it clearly. 
Why I am as I am. 
It makes sense.

- Me 

söndag 31 januari 2016

18 januari 2016 10.27

How can you explain for someone
when you have a mental illness
what is me and what is not. 
Like a person with cancer isn't cancer. 
A person with cancer has cancer
like a tumor within. 
I am not bipolar. 
I have a bipolar disorder. 
I have an illness in my brain. 
I am not this illness
I am me. 
And I can clearly feel the difference. 
Between me and my torment.
So how do I explain that? 
How do I explain what is me to others? 
And what is not. 



18 januari 2016 00.51

Jag vill gärna slippa. 
Slippa från all smärtan. 
Slippa från den här fruktansvärda sjukdomen och dess tortyr. 
Men så tänker jag på dina kyssar. 
Så tänker jag på hur du rör vid min hud. 
Hur det känns,
att vara nära dig. 
Om jag slipper allt det groteska så slipper jag också dina kyssar. 
Så slipper jag också din hud mot min hud. 
Och det är något jag aldrig vill slippa. 
Det är något som ger mening till mitt liv. Att vara nära dig. 
Så därför, 
därför står jag ut. 

18 januari 2016 00.20

I just realized why it calms me down to write. 
Why it makes me feel less alone. 
When I write I feel like I'm talking. 
I feel like I'm talking and somebody is listening. 
So when I write I am together with you. 
I am telling you my story and you hear me. 
That's why I write. 
I write so that you and I, 
we can be together. 

18 januari 2016 00.14

It's so freakin obvious that I'm bipolar.
Why am I the only one to see it? 
I know I'm controlled. 
I don't act out. 
I stay at home even when I'm so sick most people would go to the hospital. 
But I've been to the hospital twice, and that wasn't much of a help. 
Few days until I'm going to the doctors again. 
He need to get it. 
He need to hurry up. 
I need some help. 

17 januari 2016 23.03

Alla säger att jag ser så bra ut. 
Jag får komplimanger och dem säger att jag ser mycket bättre ut nu. 
Jag vet inte om det är bra eller dåligt. 
Att jag ser ut som en som mår bra. 
När jag på insidan är så nära att släppa taget. 
När jag på insidan mår så fruktansvärt som dem inte ens kan föreställa sig i deras vildaste fantasi. 
Så tydligen ser jag bra ut. 
Bra ut på utsidan trots att insidan 
äter mig levande. 


17 januari 2016 19.54

When he kiss me my life is perfect
even if I feel sick inside. 
When he holds me I feel complete, 
even if I'm tormented. 
He doesn't know how my insides feel like, 
but he loves me. 
He loves me just the way I am. 

17 januari 2016 14.23

It's shameful
and why is it shameful? 
Because I am ill. 
I have this illness that haunts me,
and it's shameful. 
It's shameful because I'm not me. 
I'm sad
because my mind broke. 
I'm tormented 
because my body is in despair. 
And it's shameful,
it's shameful. 
That I am ill. 
That I am not me. 
Not the one I used to be. 
Because I'm sick
And it's shameful. 

17 januari 2016 14.09

It's like being thrown 
in an oversized tumble dryer. 
It all spins,
all the time. 
You get nauseous.
Your head hits the sides
and it hurts. 
You want to cry.
You want to scream.
You want to get out. 
It's all like being thrown
in an oversized tumble dryer. 
It sucks. 
It really do suck. 



17 januari 2016 00.34

And he was her only one. 
When he was by her side she was present. 
He was the only one that could bring her out from within. 
When he kissed her hair so gently she lit up. 
He brought her out from her thoughts and big emotions. 
He rescued her from her depths. 
He was her savior for a moment, 
until they said farewell and she slipped back into her world. 
Her world of too many thoughts and too deep emotions. 
The world that drowned her in her own sea. 

16 januari 2016 17.54

I want to burst, 
I want to get out of myself. 
I want to shed the coat of meat that's holding me down. 
That makes me drag my feet, 
even though I'm not really this meat. 
I'm not really this costume at all. 
I want to get out, 
I want to escape it. 

My soul is crying out for freedom,
It had enough. 
I want to feel all the vibrant colors,
I want to sense. 
All the emotions and sensations,
I want to fly high, 
up in the wind. 
I hate this vibration,
It's way to slow for me. 
It slows me down and haunts me. 
It throws mud all around. 

I want to laugh and love, 
and visit different places. 
My heart has a longing 
that cannot be met.  
I want to cry out 
to the monsters to leave me, 
the ones that are holding me by my feet. 
They are such a heavy burden, 
they all just make me wanna weep. 

This shithole I sank into, 
I want to get out.
I want to feel the sun,
burning on my skin of this meatcoat, 
so that it fills me with warmth deep inside. 
I feel trapped in this cage that produces thought, 
this little lump of fat that's the controller inside my head. 
I can feel life so much more intense than that, 
and I know that this body is just too flawed. 
I need the light to shine on me again, 
so bright so that I can see. 
All the beauty around me, 
and all the beauty within me. 

I hear the words almost out loud, 
while I'm writing. 
I hear them as a part of me. 
But they are sent from a place high above me, 
a place that I'm longing to see. 
I'm tired of all this waiting, 
I want to live or just let it be. 
I want to shed my clothes that are hanging, 
hanging to heavy for me. 

So please God if you hear me, 
can you help me,
can you set my spirit free?
I have such a longing for real life,
real life but just without me. 
I feel so extremely heavy, 
and everything is weighting down on me. 
I want to shed my limbs and hurdles, 
I want to be the authentic me. 

I'm longing for freedom, 
I'm longing for space. 
I want my spirit to soar. 
On this earth plane or another,
I just want to let go. 
So please God would you help me, 
help me get out of this dress? 
It's to small now I can feel it, 
it's just not good anymore. 

I have so much desire and longing, 
I have so much will just to be.
The piece of you that I was promised, 
the piece that you said you would free. 
The words keep on singing, 
and I could write you from dust until dawn. 
So please God will you hear my prayer, 
and free me from this yawn. 

You know I'll be grateful, 
I always am. 
My meatcoat is out of fashion, 
and I need it fixed to continue ahead. 
I have such a need for freedom, 
freedom from the burdens you've put on me. 
So please God now you have to listen, 
listen and let me be. 
The angel you told me I was becoming, 
the angel tucked deep inside of me. 

Let her spread her wings now, 
because she wants to try them for the very first time. 
She's been caged up way to long now, 
and she is aching all over again. 
So find the key and let her wings carry her, 
carry her to wherever she wants to go. 
She is such a free spirit, 
way to pure to be wasted, 
and she just has one wish out for you.
Let her soar once again within my laughter, 
let her out of that meatcoat of hers. 
She is grown up now, she promise,
she is ready to hit new grounds. 

There were so much learning and for that she is thankful, 
but her longing is to be free. 
Be free to be whoever she wants to, 
and not be trapped inside of me. 
So God I'm calling you, 
one very last time. 
Take her out of my ribcage,
take her out into the light.
She needs some affection, 
she's been damaged.
She needs some love and some time. 
But one day she'll fly like she wants to, 
fly high up into the sky. 

From there she will look back with joy and with laughter, 
she'll see how she grew up and enjoyed. 
The hardship and blessings God gave her, 
the role she was casted to play. 
Now the play is over and she has some time to think, 
think about what it all meant to her. 
She has no regrets she has just a longing, 
longing to be free as she is. 
So God let her fly out from my ribcage, 
he finally set her free. 
And she was soaring with love and with gratitude, 
for everything that she got to see. 

She would never trade her time in the meatcoat, 
for anything else on earth. 
But now when she's flying, 
she sees it all so clear. 
The lessons so precious that he gave just to her. 
Thank you, she said when she set of, 
gaining more hight as she went. 
Her burdens had all been lifted, 
lifted and made her light as a day. 
A day without any ending, 
and a day with only sunshine within. 

So she's never to far of away now, 
she is just sitting here next to me. 
But now she's smiling, she's once filled with joy again, 
because he let her spread her wide wings. 
She laughed when she tried them for the first time, 
and her laughter, I can hear it still. 
She lives underneath my ribcage, 
but she is no longer bound to a place.
She is free to do what she wishes, 
she is free to soar up in the sky. 
She was never much into this meatcoat, 
this meatcoat that just dragged her down. 
So God let her be what she was made to, 
an angel living inside my heart. 

And she never leaves, 
because I became her. 
We are sharing every heartbeat and breath. 
So when she flies, I fly with her, 
high above in the sky. 
She is the angel without the meatcoat, 
and I am one with her. 
So if you call me and I'm not here to greet you, 
just look up and you'll see me with her.
We are flying above all you meatcoats, 
looking at life from afar. 
We are laughing, and dancing and playing, 
we are making loops as we fly higher than high.

She is the angel without her meatcoat, 
and she is living inside of me. 
And if you look closely you will see her, 
see her and set her free. 

16 januari 2016 13.48

Depression is such a waste of life. 
Screw you illness. 

fredag 15 januari 2016

Besviken

Jag har höga krav till mig själv 
och stora drömmar i livet. 
Det är inte bra. 
Det är inte bra för det gör en bara besviken. 

Förbi

Man vet inte att man har upplevt 
det allra bästa i sitt liv, 
förrän det är över. 
Förrän att hela den perioden 
då man var så lycklig är förbi. 

Tokig

Jag blir tokig, 
på att var tokig. 


Vill LEVA

Jag sitter här på min säng och min själ den skriker allt vad den bara kan. 
Jag har fått nog, den har fått nog. 
Jag vill ut! Jag vill ut nu! 
Jag vill LEVA! Jag vill MÄRKA livet. Märka MITT liv. Märka MIG. Inte bara märka smärta och tortyr. 
Jag är trött och färdig med all den smärtan och all den tortyr. 

Det är SÅ mycket liv inne i mig. SÅ mycket liv i mig som vill komma ut. 
Som alltid har varit där men som aldrig har fått komma ut fullständigt. 
Jag vill dansa, jag vill älska. Jag vill kramas, jag vill hoppa, jag vill sjunga. 
Jag har SÅ mycket att GE! 
Och så ska jag få den här förbannade sjukdomen som bara ska förstöra ALLT! Förstöra alla mina chanser till ett normalt, välfungerande liv. 

Det är mitt i natten och jag har nästan lust att gå ut. Jag vill dansa, jag vill vara bland människor. Jag vill kyssas. Jag vill möta en man som är tokig i mig. Som åtrår mig så att han inte kan hålla fingrarna borta. 
Jag vill känna att jag är LEVANDE. Inte det här. Inte det här depressionslortet. 

Men allt det här spänner benen för mig. Min kropp har förändrats. Jag vantrivs i den. Jag känner mig tjock. Jag känner mig inte det minsta sexig. Mina krav till mig själv är enorma. Det har dem alltid varit. Jag har alltid velat ha en perfekt kropp. En platt mage och en liten fast rumpa. 
Och nu när jag inte haft krafter till att träna och hela min kropp gör ont, så ser min kropp ut som allt annat än jag önskar. 
Jag vet att jag inte kan klandra mig själv för det. Jag vet att jag är tapper som överlever. Men jag vill vara slank, jag vill vara vältränad. Jag vill trivas i min kropp.
Jag har trivts i min kropp i få månader i mitt liv och det var när jag var hypomanisk. Då var min kropp lätt som en fjäder, och mina ben var äntligen smala. Jag har alltid hatat mina ben och min rumpa för att det alltid varit allt för mycket fett på dem. Jag har aldrig sett bra ut i jeans och dem kläder jag önskat att klä mig i. Inte sedan jag gick i 9 klass och sedan i perioder då jag har gått ner i vikt. 
Min kropp har alltid varit min största börda i livet. Vi har aldrig varit vänner. Och det plågar mig så. För jag älskar kläder och jag älskar färger. Och jag önskar mer än något att kunna klä mig i sexiga underkläder och fina kläder och känna att jag trivs. Känna att jag trivs inne i mig själv. Men det gör jag inte. Och speciellt inte nu. Speciellt inte sedan jag blev sjuk. 
Mitt utseende är jätte viktigt för mig och jag har bara varit nöjd när jag har varit som smalast. Men det har ändå funnits något som inte var bra nog, men då trivdes jag och passade i mina kläder iallafall. 

Det är utmattande att ha haft ett liv som alltid varit en sån kamp. Alltid en sån kamp mot sig själv. Alltid en kamp om att känna sig bra nog. 
Jag har kämpat så hårt för att känna mig bra nog, och så kommer allt det här och förstör allt. Förstör allt för mig. 
Jag vill bara vara en av dem som inte ska kämpa med att andas varenda dag. Varenda sekund. 
Det har inte alltid varit så. 
Det har aldrig varit som nu. Men ända sedan mitt liv började så har det varit en kamp. Varje dag en kamp. Om det inte har varit mot mig själv och min kropp, så har det varit mot maten. Eller så har det varit en kamp för att sätta gränser, en kamp för att säga nej eller våga säga vad jag känner. 
Alltid en kamp. Oavsett vad. Alltid en kamp. En sån hård kamp. 
Och nu är det värre än någonsin. Nu är det en kamp som jag nästan håller på att förlora. 

Så min själ skriker. Den vill UT. Den vill ut och LEVA. 
Leva som andra människor. Den vill NJUTA av livet nu. Jag vill njuta av livet nu. 
Jag vill inte vara psykiskt sjuk, jag vill inte ha en depression. Jag vill inte ha dåligt självförtroende. Jag vill inte vantrivas i min kropp. 
Jag vill LEVA. Jag vill leva mitt liv, för om jag inte snart får leva mitt liv, så vet jag inte vad poängen är. Så vet jag inte varför jag ska vara här. För jag klarar inte smärta mer. Jag vill inte ha mer smärta. Jag vill leva. Nu vill jag bara LEVA. 

Earth

This place could ruin any sensitive, passionate soul. 
There is no room for honesty. 
There is too little colors. 
The crazy and different people get judged.
There is way to little love. 
We give so few kisses and 
we barley hug. 
It's a world of to much work and not enough play. 
What about all the laughter, 
what about all the love. 
What about dancing and singing, 
making love every day.
Touching, hugging, telling your life story, crying, giggling. 
This place is so limited. 
There are so many boxes. 
Why are there so many boxes? 
Why are there so many lies? 
Why does it get so complicated? 
Why are everybody so scared? 
Why just not love, 
why just not give it your all? 
This place is so limited, so dull. 
There is so much life in me,
I have such a need for giving and receiving love. 
But I find this place so gray, so limited. 
I miss hugging with everything I got, I miss kissing, kissing until you're out of breath. 
I miss laughing until I cry. 
I miss jumping in water puddles. 
I miss feeling the passion inside of people. 
I miss feeling the passion in this world. 
The compassion in this world. 
Me and this place don't talk the same language. My world looks more like wonderland. 
Where everything is see thru and full of colors. 
Where everybody are open and friendly and driven by love only. 
I want to live in a place like that. 
I want to live in wonderland. 
Where I can dance, kiss, laugh and love and where there would be no harm to be found. 
Only passion and the deepest of love.

See thru

I'm not perfect but 
I'm real. 
I'm authentic. 
I'm as real as it gets. 
See thru with no disguise. 

I want life

I want to feel life deeply.
I want to kiss hard. 
I want to laugh even harder. 
I want to cry in your arms. 
I want to make love passionately. 
I want to be excited over little things. 
I want to care so much it makes my eyes tear up. 
I want to learn new things. 
I want to try everything you could ever try. 
I want to see the world, all of it. 
I want to be of service, I want to help. 
I want to spread my love, I want to comfort you. 
I want to feel all the nuances of everything and everyone. 
I want to inhale all experiences possibly in this life. 
I want to explore everything that is known to man. 
I never want to stop being so curious. 
There is no part of life I don't love. 
I want it all. 
I want to feel it all. 
So very deeply. 
The passion that lives in my heart, 
the fire that burns inside of me,
I want that from life. 
I want to taste every bit of this life. 
That's who I am. 
Passionate, fiery, deep, sensitive, strong but yet fragile.
I want it all. 
I want to feel all the tiniest parts of this life and I want to feel them so deeply. 
And all of it, all of it I want to share with you. 

Sorgligt

Det är så sorgligt. 
Det är så sorgligt allt det här.
Ibland får jag glimtar av mig själv och mitt liv, i mitt minne. 
Av hur allt var innan allt det här.
Då jag fortfarande var en del av livet och hade så många planer och jag vaknade och gjorde vad jag älskade varje dag. 
Bara att vakna på morgonen älskade jag. Bara att vara levande var en helt fantastisk fest. 

Därför är det så sorgligt. 
Så sorgligt att vara så plågad, att man inte kan njuta det allra finaste, som detta livet verkligen är. 
Jag är så mycket i överlevnads mode, att jag för det mesta har glömt hur det var att vara jag. 
Hur det var att vakna på morgonen med ett leende och vara ivrig att starta min dag. 
Jag var alltid så tacksam, för jag kunde märka livet så djupt. Men allt jag såg var vackert och det gladde mig så att bara få vara en del av det stora hela. 

Depression är så långt från mitt sanna jag som man någonsin kan komma. Det gör det bara ännu mer sorgligt för det här är verkligen bara inte jag. 
Jag älskar livet och alla dess färger. 
Det är så mycket jag vill uppnå och ge ut. Jag har fortfarande idéer och tankar, men dem slås ut av min sjukdom som inte ger mig någon chans till återhämtning. 

Jag sitter och äter just nu och medan jag äter blir jag så dålig. 
Jag vet inte varför det händer, men det är inte alltid och inte alltid lika illa. Idag har det varit mer extremt. 
Jag kan inte ens beskriva känslan jag får när jag ätit. Så jag slutar nu och hoppas att jag kan köra hem och få lite sömn. Vet inte sist när jag har sovit på natten och inte endast på morgonen. Det var månader sedan sist. 

Vår kärlek

Kärlek är inte det som saknas. 
Kärlek har vi i överflöd. 

Om bara

Om jag bara kunde se mig själv genom dina ögon. 
Om jag bara kunde känna mig själv genom ditt hjärta. 
Så hade jag varit allt det jag är. 
Så hade det inte funnits några problem. 


På gränsen

Jag tror inte jag klarar det. 
Jag tror inte att jag kommer att klara det här. 
Jag sitter i omklädningsrummet och gråter. Kämpar mot tårarna så att ingen ska se. Lyssnar på musik. 
Jag är så trött. 

Jag ser dina ögon framför mig. Dina vackra isblå ögon. 
Jag ser dig när du gråter. När smärtan fyller dig. 
Jag kan märka det och det kan jag inte bära. Jag kan inte bära att göra det mot dig. Jag kan inte bära att göra det mot er alla. 
Så jag gråter, för jag kan snart inte mer. Jag tror snart inte att jag klarar det. 

Jag tänker på min pappa. Känner den smärta det ger honom att veta hur jag lider. När den fyller mig så kan jag inte vara i mig själv. 
Jag önskar att jag var hans lyckliga glada dotter. Utan bekymmer så att han kunde få ro. Så att han kunde få njuta sina sista år utan att vara ledsen. Utan att vara ledsen för att jag är sjuk. 

Jag ser ansiktena på alla dem jag älskar en efter en. 
Kristina min lilla diamant. Anna-Panna min älskade gumma. Min andra Anna och Ida. Anette, Nina min ärkeängel. Den andra Nina min fjäril. Shannon som förstår mig. Min svärmor som älskar mig så. Jack som varit ett stöd och låtit mig leva ut min passion för att prata med dem döda. Alla dem underbara människorna i cirkeln. Dem är alla i mitt hjärta. Sandie, Therese i gymmet. Ja alla i LG som känner mig och kramar mig och pussar mig och heppar på mig. 
Moira, Sheila, Tim. Alla dem jag känner från England. Shannan i USA som är så söt och underbar. 
Rikke min syster yster, Marika en ängel, min andra Rikke från uni. Sarah L, Lilly, Tanja, Maria J, listan tar aldrig slut. Det är så många människor som har berört mig, som har en del i mitt liv. Liten eller stor. 

Jag ser allas ansikten framför mig. Jag ser min familj. Mina bröder. Anna och Hanna, mina brorsdöttrar. 
Min moster och hennes familj. 
Det är så många som jag älskar. Som älskar mig. 
Varför skulle jag då få denna groteska sjukdom..

Jag ser alla deras ansikten och jag känner varenda en av deras själar. Och mitt hjärta gråter. Min hjärta gråter, för jag vet inte om jag kan klara det här. Jag vet inte hur länge till jag kan överleva detta monstret. Detta monstret av sjukdom som äter mig rå.