Angel in despair

Angel in despair

torsdag 31 december 2015

Trött

Jag är så trött på mig själv. På det här. Känner mig patetisk. Som sitter här i min sörja. Min sörja av patetiska känslor. Allt för många stora känslor. 
Varför kan jag inte bara rycka upp mig? Knäppa med fingrarna och vara glad igen. Vara som alla andra. Inte den här sorgliga, tunga, ledsna, deprimerade spöket av mig själv. 
Jag vet att det inte är mitt fel. Jag vet att livet har varit hårt. Allt för hårt. Att mina villkor har varit orättvisa. Jag vet. 
Jag vet att jag har valt det själv. Jag vet att ansvaret är mitt. Jag vet att jag gör mitt bästa.
Men jag är så trött. Trött på mig. Trött på mig själv. Trött på denna situationen. Trött på att jag inte kan se någon utväg. Som jag alltid har gjort förut. Från allt. Det har alltid varit en utväg, det har alltid funnits hopp. Men inte nu. 
Jag kan inte hitta mitt hopp. Det är stulet. Någon har tagit mitt hopp. Och min tro. Och jag är så trött. Trött på denna situationen. Trött på mig. Trött på allt det här sorgliga och tunga. När jag vet att livet är underbart. Att livet är fantastiskt. Att jag har så många gåvor och har så mycket jag är tacksam för. Jag är så lyckligt lottad. Men livet har varit svårt. Allt för svårt. Och jag är så trött. Trött på att ha ont. Jag vill inte ha ont mer. Jag vill inte ha ont. 

Smärtan skriker i mitt öra

Det är Nyårs afton. Och jag är så ledsen. Jag är så ledsen att jag känner mig helt tom. Men smärtan skriker i mitt öra. 
Jag är ledsen över var jag är. Över allt som har hänt. Över allt som har gått sönder. Mitt hjärta känns krossat. Men jag kan inte gråta. Jag ska inte gråta nu. Jag ska göra mig iordning och åka iväg. Men fuck vad jag bara är ledsen. Så ledsen att jag känner mig helt tom.
Jag hade gjort allt för att skruva tiden tillbaka. Tillbaka till illusionen som jag hade om det liv jag önskade. Tillbaka till tryggheten. Tillbaka till hoppet. Tillbaka till kärleken. Tillbaka till mig. 
Jag vill bara tillbaka. Tillbaka till då nyårsafton var så mysig och tillbaka då ett helt liv av mysiga nyårsaftnar låg framför mig. Tillbaka till då. 

Jag ska tillbringa nyårs afton med underbara människor. Jag ska träffa en väninna som jag älskar så otroligt mycket om som jag inte träffat på flera år. Och jag längtar. Till att se henne. Krama henne. Att träffa henne är det bästa med idag. Det ska bli underbart. 
Men inuti är jag så ledsen. Så ledsen att jag känner mig helt tom. Men smärtan skriker i mitt öra. Jag kan bara inte gråta mer. Jag ska inte gråta mer just nu. 

onsdag 30 december 2015

Hemligheten

Jag sitter här på min säng. Igen. 
Imorgon är det nyårsafton. Sista dagen på året. Detta har utan tvivel varit det värsta året i mitt liv. Det har varit året då jag blev allvarligt sjuk. Året då jag upplevde saker friska människor aldrig vill kunna föreställa sig. Året då jag och hela mitt liv gick sönder. 

I sommars trodde jag aldrig att jag skulle klara mig till september. I september var det omöjligt för mig att föreställa mig att jag skulle klara mig fram tills jul. Och nu är jag här. Dagen före sista dagen på det värsta året i mitt liv. 
Jag har klarat en timme, en minut ett andetag i taget. Och jag förstår verkligen inte hur jag har lyckats. Att klara mig ända hit. När jag tänker på allt det jag har gått igenom. När jag tänker på alla extrema känslor och alla mardrömmar i mitt huvud. Både när jag sovit och när jag varit vaken. 

Jag har varit tillsammans med mina vänner och ätit sushi igen. Jag älskar att vara tillsammans med mina vänner. Jag älskar dem. 
Lika underbart det är att vara tillsammans med dem lika ensamt är det när jag är ensam. Jag känner mig ensam hela tiden. Även när jag är omgiven med människor. Jag har aldrig någonsin känt mig ensam förr. Aldrig någonsin. Inte innan jag blev sjuk. 
Men nu känns det som om jag bär runt på en hemlighet. En stor svart hemlighet som jag inte kan dela med någon. Jag känner mig isolerad från omgivningen. Jag känner mig annorlunda. För att jag går och bär på den här tunga bördan helt själv och jag kan inte kasta bort den. Den är inom mig. Och vad jag än gör så är den där. 
Även om en middag med dem jag älskar så mycket kan distrahera mig en stund, så skriker hemligheten hela tiden efter min uppmärksamhet. Den påpekar att jag är annorlunda. Det gör mig uppmärksam på att jag mår dåligt. Den vill tvinga mig att gråta hela tiden och speciellt när jag har ätit. 
Sen när jag är ensam igen så kastar den sig över mig igen. Fyller mig med alla de känslor och tankar som inte är jag. Som är hemlighetens, som är sjukdomens, men som den prackar på mig för hemligheten vill inte ha all den smärtan. Den vill ge den till mig. Det är jag som ska bära på den. 

Jag känner mig annorlunda för att jag är sjuk. Jag känner mig annorlunda för att jag har upplevt extremer som vanliga friska människor inte har upplevt. Jag känner mig ensam för att jag inte kan dela det med någon. Jag har berättat det för många, men det är så sjukt. Ingen som är frisk kan förstå. Och som tur är. Jag önskar inte att någon i hela världen ska behöva förstå hur det här känns. Inte en enda. Det är som att försöka förstå helvetet. 
Det bipolära depression och ångest helvetet ska ingen förstå. 
Jag önskar att jag heller inte förstod. Jag önskar att jag inte visste hur alla dessa extrema känslorna kändes. Jag önskar att jag inte var sjuk. Att jag bara var som jag var innan. Då jag kunde äta mat utan att kämpa emot tårarna. Då jag kunde vakna, gå upp, göra mig iordning och gå ut genom dörren med lätthet. Då jag kunde gå på Stairmastern på gymmet utan att tänka på att lyfta benen varje steg. Då jag kunde sitta bland dem jag älskar utan att må dåligt. Då jag inte kände obehag av att vara i min egen kropp varenda minut i dygnet. 

Jag vill bara vara jag. Jag vill bara vara jag. Utan hemligheten som är så tung. Utan monstret som är så skrämmande. Utan sjukdomen som är så svår att förstå. Jag vill bara vara mig. Som jag var innan. Innan det värsta året i mitt liv. Innan jag och mitt liv gick sönder. 

Starkare än stark

Så går jag här på trappan. På den Stairmaster som jag svettats på i timme ut och in så många gånger. 
Jag älskar att träna. Det är det bästa jag vet. Ingen känsla är bättre än att pressa sig fysiskt och mentalt över de gränser man trodde man hade. 
Jag älskar denna maskinen. Jag älskar detta gymmet. Det har varit mitt andra hem sedan det öppnade för snart 2år sedan. 
Nu går jag på låg hastighet. Jag har dålig kondis. Min kropp har förfallit sedan jag blev sjuk. I takt med att min hjärna förfallit. 
Det känns inte som om att jag är stark mer, varken fysiskt eller psykiskt. Men mentalt är jag starkare än någonsin. Även om det inte känns så. Det måste jag vara. Annars överlever jag inte dagen. 

Jag har ätit två Questbars idag. Kl är 17.29. Men sen åt jag en Whopper med extra ost kl 00.10 i natt. Sittandes ensam i min bil vid Drive Thru på BK i Malmö. 
Så jag får mina kcal. Iallafall för det mesta. Bara inte de riktiga. För de mesta. 

Allt är en kamp. Att vakna är svårt. Att sätta sig upp i sängen är svårt. Att flytta sig från sängen är svårt. Att klä på sig, göra sig iordning är svårt. Att komma ut genom dörren är svårt. 
Allt kräver enorm mental styrka. Enorm viljekraft. 
Så här stå jag på Stairmastern på låg hastighet. Men att lyfta benen är svårt. Att gå en minut mer är så tungt. Både fysiskt och psykiskt. Så jag är inte svag, jag är starkare än någonsin. Även om det inte känns så. Även om det inte ser ut så. Jag är starkare än stark. Jag vet. Men det gör det inte lättare. 

Jag ska få min mens när som helst. Det gör min sjukdom så mycket värre. På väg ut genom dörren på väg hit, så skulle jag plötsligt kämpa emot tårarna igen. Och det är inte de där vanliga tårarna. 
Det är inte tårar av vanlig sorg eller PMS tårar. Det är tårarna från avgrunden. Det är bipolära tårar. De tårar som aldrig slutar när dem väl börjar. Så dem kämpar jag emot, varje dag. Jag är starkare än stark. Jag vet. 

Men jag vill inte behöva vara så stark varje dag. Jag vill inte ha ett liv som är en tävling i hur mycket psykisk smärta jag kan klara av innan jag knäcker. Jag har inte något emot motgångar. Heller inte svåra motgångar. Dem har jag haft massor av. Men det här. Denna sjukdomen. Det är fruktansvärt. Det är omänskligt. Det är tortyr. Varje dag en kamp för överlevnad. Varje dag en kamp emot tårarna från avgrunden. Smärtan ifrån helvetet. Varje dag. Samma sak. 

Jag är starkare än stark, jag vet. Men jag vill inte behöva vara så här stark. Jag vill inte behöva vara starkare än stark. Jag vill bara leva. Ett vanligt liv. Ett vanligt enkelt liv. Utan bipolär sjukdom och tårar ifrån avgrunden. 

tisdag 29 december 2015

Typiskt mig

Nu sitter jag här igen. Och mår så fruktansvärt, fruktansvärt dåligt. 
Jag har precis ätit. Jag blir alltid mycket sämre direkt efter att jag har ätit. Frågan är bara hur mycket sämre. 

Jag får bilder in i mitt huvud. Minnen. Bilder från en kväll då vi var på Mabul Island med Squba Junkies. En bild då vi sitter den kvällen och pratar med några av mina nära vänner som också var dykinstruktörer där. 
En annan bild är av mig gående längst gatan efter att ha hämtat mina hårt förtjänade betyg på KVUC. Jag tittade ner på dem och var SÅ stolt! Det var en sån oerhörd prestation att jag klarade mig igenom mattekurserna och allt det andra. 
Nu ser jag bilder från allt det jag klarade på universitetet. Hur fantastiskt det var att komma in i den världen. Hur jag älskade föreläsningarna. Hur stolt jag är över att jag klarade alla mina tentor på biokemi. 

Varför skulle detta hända mig? Jag har slitit så mycket. Jag har kämpat så oerhört hårt. Varför skulle det hända mig? 
Jag hade så stora planer. Allt det bästa hade ju precis börjat. Mitt liv ligger ju framför mig. Varför skulle detta hända mig? 

Jag vaknade kl 13 idag. Jag har drömt en massa igen men det var inga direkta mardrömmar, bara obehagliga drömmar. 
Jag lyckades inte flytta mig från sängen och komma igång på flera timmar. Kl var först 16 när jag ankom till gymmet. 
Jag träffade mina underbara vänner. Dem som bor i USA. Det var underbart att se dem. Jag älskar att vara omgiven av dem jag älskar allra mest. Även om jag lider. 
Jag stod och tittade på min väninna. Dem stod och pratade med varandra. Hennes man och hon. Han pratade om olika muskelgrupper runt hennes skadade axel och hon lyssnade och berättade var hon hade ont. 
Jag tittade på henne från där jag gick på gåbandet och tänkte, vad jag bara älskar dig. Jag mindes känslan av alla våra minnen tillsammans och jag kände en sån oerhörd tacksamhet för vår vänskap. I det ögonblicket så kändes det som om att jag kunde minnas känslan av alla de upplevelser vi har haft tillsammans. Inte bara nu men för evigt. 

Jag tittar på dem jag älskar på ett annat sätt nu. Jag suger in alla intryck i varenda ögonblick jag får med dem. Även om jag mår fruktansvärt även när vi är tillsammans. 
När man blir så sjuk så värdesätter man det allra minsta i livet, och när man har en sjukdom som gör att man har tänkt så mycket på döden, så uppskattar man allt det man har så otroligt mycket.

Om jag bara kunde bli frisk igen. Om jag bara kunde bli glad igen. Om jag bara kunde sluta att vara så plågad. 
Det är så typiskt mig att få en sån här sjukdom. Typisk mig. Jag ska alltid vara värst.. Skämt åsido. :-)

Jag var i Malmö ikväll. Hos min äldsta barndomsväninna. Jag var bjuden på middag hos hennes föräldrar och det var så mysigt, även om att jag inte kan distansera mig från plågorna inifrån någonsin. 
Efter maten mådde jag igen sämre men det var inte så illa som när jag var och åt sushi nyligen, eller som det var igår när jag åt mat på bion. 

Igår lyckades jag inte komma ut förrän kl 20.30. Det gick bara inte. Jag var fast på sängen. Tankarna lever sitt eget liv. Fingrarna skriver så det blöder ibland. Eller inte så att det blöder, men iallafall tills dem somnar. 

Jag har ett sånt fantastiskt liv. Jag är älskad av så många. Jag har så många underbara vänner. Jag älskar varenda en av dem över allt. Alla dem som har rört vid mitt liv på något sätt, dem är små gåvor. Små gåvor som jag älskar. 
Det är därför detta är så orättvist. Det är därför det är så tragiskt. Varför skulle detta hända mig? Mitt liv skulle ju först börja, allt det bästa skulle ju vara framför mig. 
Jag skulle ha barn nu, familj. Jag skulle gå på min drömutbildning. Bli det jag önskade mig och drömde om. Hitta ett jobb som jag trivdes med och som inspirerade mig. Varför skulle allt detta hända mig? 
Jag vill ju inte försvinna här ifrån. Jag vill bara tillbaka till då allt en gång gick sönder. Tills jag en gång gick sönder. 
Jag vill bara vara glad igen. Jag vill laga min rosa bubbla och krypa in i den och aldrig lämna min egen rosa värld igen. 
Varför skulle detta hända mig? För att jag har valt det, ja jag vet. På ett högre plan. Innan jag kom hit. Då jag designade mitt liv, tillsammans med alla andra. Men varför? Varför skulle jag välja detta? Typiskt mig, jag ska alltid vara värst.. 

måndag 28 december 2015

Broken record

My mind is but a broken record. Yelling at me from the past. 
I have stopped taken part of this life. My own life is only a mirrored reflection of what's been and what might be. 
My gut makes me sick, my body is making revolt. 
Oh I'm so sick and tired of this lie that never ends. This song that plays over and over until I know all the lyrics backwards. 
This is not life. This is not reality. This is all lies. Lies from deep within. A truth that was never mine. 

I don't want you to be here. Go away! I'm screaming at the demons. Please leave me alone! 
I'm missing out! Don't you get it? My LIFE is out there. Not in here. Not in this broken record. Who started it anyway? I don't like it. It's not my kind of music. It is way to dark. To heavy. I don't like it. It's not pink. 

They are turning up the sound. The same song that's been playing for months. Oh so sad. I just can't take it. I hate it. I hate this song. It's so not me. It's not my kind of music. 

I try to sing my own song. I make up the lyrics as I go. Tra la la la la! I try to sing harder than the broken record playing. But it never stops. My voice fails me and I get tired. Exhausted. Screaming of the top of my lungs. My voice goes quiet but still on the inside I scream. I scream without a sound. The record is still playing. Broken record on repeat. 

It's all a blur sometimes. The lyrics of the broken record penetrates my sleep. Sometimes the words go so deep I can't make a difference of them and my own. 
I start screaming again. Singing of the top of my lungs. Creating my own lyrics as I go. Tra la la la la.. 

Demons I beg you. Please you away. I know you all to well by now and I can cite the words of the broken record by heart.
Please let me go. I'm missing out. My LIFE is out there. NOT in here. 

I'm trapped in this cage. With all the demons all around. They guard me like dogs. Never letting me out of sight. 
My mind is my prison, still my greatest gift. If only the broken record could stop playing. So that I could hear my own voice again. Singing tra la la la la. A song of hope and love. Not this broken tune, talking about despair. 

I'm not listening no more. The broken record can keep playing. I'm not even paying attention. I'm right here. In my coffin of glass. Just like Snow White. With all the people I love surrounding me. Waiting for me to wake up.
I'm not dead. I'm only sleeping. The broken record is still playing, but it doesn't matter. I sing as I sit here. With my own voice. 
Tra la la la la..  And my world is at once pink again. 

Jag är älskad

Jag är älskad. Jag vet. Jag är så otroligt älskad. Jag kan känna det. 
Jag har alltid varit älskad. Älskad över allt. Och innerst inne så älskar jag mig själv. Jag älskar verkligen mig själv. 
Jag är en bra människa. Jag är ärlig. Jag är äkta. 
Jag är känslig och kärleksfull. Jag bryt mig om andra. Jag bryr mig oerhört mycket om andra och hur dem mår. 
Jag är fylld med kärlek. För hela världen. Jag är omsorgsfull och eftertänksam. Jag vill att alla ska vara lyckliga och glada. Men jag ser också livet för vad det är. Nu ser jag livet för vad det är. 

Men så kommer det. Monstret. Det monstret som inte är jag. Det monstret som jag fick med mig vid födseln och som jag har kämpat emot i hela mitt liv. 
Han tycker inte att jag är bra nog som jag är, men det tycker jag. 
Han påpekar för mig hur jag har gått upp i vikt sedan jag blev sjuk. Hur min kropp har förändrats. 
Men jag vet att jag inte haft något val. Jag vet hur omänsklig min situation är och har varit. Jag vet att jag har gjort mitt allra yttersta och så lite till. 
Han står bakom mig och talar till mig när jag tittar mig i spegeln efter att jag har vaknat. Han säger att jag har påsar under ögonen, att mitt ansikte är svullet. Han påpekar att min hud har ändrat sig. Den ser äldre ut nu. Den är inte lika spänstig, har inte samma glöd. Inte som innan. 
Jag tittar efter, jag håller med. Han har rätt, monstret. Jag ser det han ser. Men jag vet att det inte är mitt fel. Jag har gjort så bra jag har kunnat. Min själ mår inte bra. Det gör ont på insidan. Så sprider det sig till utsidan. Så är det ju. Det hänger ju ihop. Och det säger jag till monstret. 'Hej monster. Jag är inte perfekt. Men jag är bra ändå. Jag är den bästa jag kan vara. Jag kämpar. Och jag älskar mig själv. Även om att jag är sjuk och det kan ses i mitt ansikte.' 

Monstret muttrar. Han är inte nöjd. Han tycker att jag är ful. Eller kanske inte ful. Bara inte vacker nog. 
Han säger att om du bara var frisk. Och glad som du en gång var. 
Om du bara var vackrare och smalare. Om din bakdel var mindre och fastare. Utan den där apelsinhuden. Om din mage var platt och hade rutor. Om ditt ansikte strålade mer och din hud var mer perfekt. 
Ja då hade allt varit bra. Då hade du varit bra nog. 
Jag vet att han ljuger. Jag har hört hans historier i hela mitt liv. Ibland från långt borta och ibland som om han hade en megafon riktad mot mitt öra. Jag vet att han ljuger. Jag svarar. 
'Hej monster. Jag har provat allt det där. Jag har varit smalare. Jag hade en gång en mage med rutor på. Min hud har varit yngre och har strålat mer. Mitt ansikte har varit fyllt av glöd och mina ögon har strålat av lycka och glädje. Riktig glädje. Helt ner från magen. Men det hjälpte inte monster. Jag var ändå inte bra nog. För jag var bra nog från allra början. Precis som jag var. Precis som jag var den dagen då du kom och började viska lögner i mitt öra.'

Monstret är sur nu. Han vet att hans historier inte biter mer. Han kan märka att jag inte tror honom. Att jag innerst inne vet att han ljuger och att han alltid har ljugit. 
Men även om jag vet att han är en lögnare, att hans ord inte är sanna, så har känslan spridit sig i hela mitt kropp. Det är som om att min hjärna förstår hans lögner men mitt hjärta kan inte följa med. 
Denna gången kommer monstret förklädd som en sjukdom. Som en allvarlig depression. Han är förklädd som ett virus. Ett intelligent virus som ändrar form och förökar sig innan man kan nå att fånga honom och förinta honom. 
Denna gången är han starkare än någonsin och jag känner mig hjälplös. För även om jag vet att han ljuger och jag vill aldrig mer tro på hans lögner. Aldrig igen. Så har hans virus spridit sig i min kropp och känslan den utger är så stark att det inte går att stå emot. Även om jag vet att jag är fylld med lögner. Även om jag vet att monstret har fyllt mig med lögner. Lögner som jag för länge sedan slutat tro på men känslan sitter kvar. Och nu är den starkare än någonsin. 

Monstret går sin väg. Han är förnärmad. Han vill inte prata mer. Han vet att jag inte tror på hans lögner. Han kan hämta två megafoner. En för varje öra. Men det hjälper ändå inte. Han är en lögnare och jag har genomskådat honom. 
Jag ser honom när han går. Men jag vet att han aldrig vill vara borta länge. Han ger aldrig upp. Men det gör jag heller inte. För jag vill aldrig tro på han lögner, även om han har infekterat mig med sitt virus. Även om känslan av sjukdom har spridit sig i min kropp. 

Jag är älskad. Jag är så oerhört älskad och jag har alltid varit. Jag har alltid varit älskad över allt. 
Och jag älskar mig själv. Jag älskar verkligen mig själv. Jag vet att jag är bra nog. Jag vet att jag är värdefull. Jag vet att jag är älskad även när viruset har spridit sig i hela min kropp. 
Monstret lyckades kanske med att gör mig sjuk. Men jag har sett igenom honom för länge sedan. Jag kommer aldrig att tro på hans lögner. Aldrig igen. 
Jag är älskad. Älskad över allt. Och jag älskar mig själv. Jag älskar mig själv. Också när sjukdomen härjar. Jag älskar mig själv. 

söndag 27 december 2015

Bakom molnet

Jag sitter nere vid stranden i min bil. Mitt älsklings ställe. 
Motorn är på och jag lyssnar på musik. Mina fötter är kalla. Jag tittar på månen. 
Tänker och ändå står allt stilla. Känner mig tom. Just nu. Grät hela vägen från pappa och över bron. Kan inte gråta mer nu. Det gör så ont. Det gör så ont att min hjärna står still och det känns som mitt hjärta har slutat slå. 

Ett stort moln döljer månen. Jag kan inte se den mer. Det är som om ljuset har slocknat. Ljuset som den reflekterar från solen. Det syns inte mer. Det är bakom molnet. 
Det är precis som jag. Det är så jag känner mig. Det känns som jag har slocknat. Som jag inte syns mer. Jag är bakom molnet. Jag är här. Jag lyser fortfarande. Jag är bakom molnet. Kan någon se mig? Kan någon hämta mig? Kan någon ta bort molnet? Kan någon rädda mig? 
Ingen kan rädda mig. Jag är här. Jag lyser. Men jag är bakom molnet.. 

En dag med familjen

Jag är hos min bror och hans familj i Örnahusen. Just nu sitter vi tillsammans framför brasan och det är helt tyst. Det är underbart att vara tillsammans med dem man älskar utan att man behöver säga ett ljud. När man bara kan märka energien av att vara tillsammans. 

När jag vaknade imorse så mådde jag ok igen. Jag åt gröt till frukost och av någon anledning så reagerade jag inte så starkt på frukosten som jag brukar. I vanliga fall så mår jag fruktansvärt efter att jag har ätit och ska kämpa för att hålla tårarna borta, men idag så blev jag bara nedstämd och lite ledsen men fortfarande så att jag kunde stå ut. 

Vi var här ca kl 13.30 och det var underbart att träffas igen. 
Jag har inte varit här sedan påsken för flera år sedan. 
Vi åt en jätte god middag och det var underbart att vara tillsammans. Jag kan fortfarande skratta, skämta och tycka saker är roliga även om jag lider så fruktansvärt på insidan. 
Efter maten satt vi och pratade och så hände det som nästan alltid händer. Att jag får den där märkliga obehagliga känslan inne i huvudet. Det är som huvudvärk men ändå inte. Jag blir helt utmattad och plötsligt så är det som all min energi försvunnit. Alla ljud blir för mycket och alla intryck blir för överväldigande. Det känns som huvudet ska explodera. Det känns som att jag blivit överstimulerad till gränsen av vad jag kan klara av. 
Det känns som att min hjärna inte kan klara av att sortera fler informationer och att den kokar överhettad inne i mitt kranie. Det är som en tryckande känsla inifrån. Jag kan märka det rent fysiskt. 

Jag satt kvar länge efter att jag blivit dålig. Jag ville vara med i konversationen. Jag ville sitta och mysa med min familj. 
Jag blev så oerhört ledsen. Jag tänkte, hur ska jag kunna klara av mitt liv om jag inte ens orkar att lyssna och prata med dem jag älskar i 2 timmar utan att bli dålig. Om jag inte ens kan äta en måltid utan att få en reaktion från min hjärna som gör att jag mår så fruktansvärt. 
Hur ska jag kunna sköta ett arbete? Hur ska jag kunna komma igenom dagarna? Hur ska jag kunna njuta av mitt liv som är en sån gåva?

Jag gick ut och gick. Sa att jag behövde lite luft. Det gjorde jag också. Min hjärna behövde vila. Jag behövde gå någonstans utan intryck. 
Jag började skriva dagbok på min tlf, men batteriet dog och det jag skrivit försvann. Mina fingrar frös, det blåste och jag blev kall. Trycket inifrån mitt huvud slutade inte. Det tar längre tid. Det försvinner inte bara. När hjärnan börjat koka så tar det lång tid innan den svalnar. 

Jag gick tillbaka igen och satte mig ner på soffan. Jag var fortfarande utmattad men det var skönt att ha gått en liten tur. 
Vi var på väg hem för ett tag sedan men så var lamporna i ljuset på bilen sönder. Så vi blev strandade här ett tag medan min bror åkte till macken och köpte nya och bytte ut dem gamla. 

Vi sitter fortfarande på soffan och nu har alla börjat prata igen. Det är mysigt. Jag älskar att vara tillsammans med min familj. 
Men alla rösterna skär in i mitt huvud. Det känns som att alla pratar så mycket högre än dem i verkligheten gör. Jag är trött. 
Jag är utmattad. 
Vi ska köra hem till Malmö och sen ska jag köra hem till Köpenhamn. Jag får alltid ångest när jag ska köra hem och vara ensam efter att jag har varit tillsammans med andra i längre tid. Jag har känt känslan liggande nere i min mage länge. Jag känner igen det. Det ligger och lurar. Det är inte som riktig ångest, mer som ett obehag och oro. Ett obehag för att jag vet att jag ska vara ensam igen, och jag vet aldrig vad det vill innebära. Ändå så har jag inte energi nog att vara omgiven med människor för länge. För det allra minsta tar all min energi. Bara att föra en konversation gör mig utmattad. Så vad jag än gör blir det fel. Om jag är ensam eller om jag är tillsammans med andra. Vad jag än gör så mår jag dåligt. Jag kan aldrig springa ifrån det. Det springer fortare än jag. 

När jag kommer hem ska jag sova. Om jag kan sova. Även om jag är utmattad så är många nätter oroliga. Men de sista nätterna hos pappa har varit bra. Jag har sovit som en sten. Har drömt, men inga mardrömmar. Har inte haft mardrömmar på någon vecka. Det är skönt. För några veckor sedan hade jag mardrömmar varje natt i över 10 dagar. Det var fruktansvärt. Jag vaknade tröttare än när jag gick och la mig. Och det tar lång tid att skaka drömmarna ifrån sig. 

Dem sitter och skrattar bredvid mig, min familj. Varför är jag inte som dem? Varför blev jag inte som dem? Varför kan jag inte bara vara vanlig? Som alla andra? Varför skulle jag bli sjuk? 

Jag har så många talanger. Jag har så många idéer. Jag hade så många drömmar. Det är så mycket jag vill. Så mycket jag vill uppleva. 
Och nu sitter jag här och rösterna av dem jag älskar allra mest skär in i mitt huvud. För mitt huvud är sönder. Varför skulle mitt huvud gå sönder? Jag var ju inte färdig. Jag var ju inte färdig med livet. 

lördag 26 december 2015

Henne jag inte vill vara

Jag går gata upp och gata ner och gråter. Jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte var jag ska ta vägen. 
Regnet faller på mina kinder. Det söta blandas med det salta. 
Jag gråter och det har inget slut. 

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Alla vägar jag ser är återvändsgränder. Jag vet inte var jag ska vända mig. Jag vet inte var jag ska finna tröst. 

Vem kan stå ut med mig när jag inte kan stå ut med mig själv? Vem orkar att vara nära någon som är så sjuk, som är så plågad? Vem orkar höra den samma snyfthistoria om och om igen? Det är det ingen som står ut med. 

Jag pratade med min svärmor tidigare ikväll. Jag var så utom mig och visste inte var jag skulle ta vägen. Visste inte vem jag skulle ringa till. Hon har aldrig varit min riktiga svärmor, men jag har alltid kallat henne för det. Det var alltid min största dröm att hon en dag skulle bli min riktiga svärmor, men den dagen kom aldrig. 
Jag älskar henne så mycket och hon gör allt hon kan för att försöka trösta, komma med goda råd och med uppmuntran. Jag berättade hur fruktansvärt dåligt jag hade mått på julafton. Så dåligt att jag övervägde att åka till akuten, och jag hade gjort det om jag trodde att det hade hjälpt. Hon frågade mig hur då dåligt? Alltså hur kändes det att må så dåligt. 
Hur förklarar man det? Det är en känsla utan ord. Det är en känsla jag aldrig någonsin upplevt förr även om jag gått igenom extremt mycket psykiskt smärta och ångest förut. 
Den här känslan är inte ångest. Den går inte att beskriva. Det är bara en intensiv känsla av att må så extremt psykiskt dåligt att det märks i varenda cell i kroppen och det är så akut att man inte står ut. Det är så fruktansvärt att man vill göra vad som helst för att det ska sluta. Just nu. Precis vad som helst. 
Hur förklarar man det i ord? Jag hade aldrig själv kunnat förstå det innan jag upplevde det själv. 
Ingen förstår vad det är som driver en person till självmord. Ingen förstår det förrän det är en själv som står på kanten mellan liv och döden. 

När Robin Williams tog livet av sig så blev jag lika chockad som alla andra, och jag var lika oförstående. Intellektuellt kunde jag förstå att han var väldigt sjuk och att han led något fruktansvärt, men att sätta sig in i hur det måste ha varit och verkligen förstå det, ja det var inte möjligt. Inte ens för mig som har haft många depressioner och ångest och många svåra kriser. Inte ens jag kunde riktigt förstå vad han måste ha gått igenom för att det var hans enda utväg. 
Nu förstår jag honom utmärkt. Jag vet precis vad han gick igenom och hur han tänkte och kände. Eller jag kan ju inte veta med säkerhet vad han tänkte, men jag är ganska säker på att jag vet vad han kände. För det helvete han upplevde har jag upplevt varje dag sedan i somras. Och jag förstår verkligen inte att jag fortfarande är här. Jag vet att det är pga alla dem jag älskar, inte pga mig själv, men jag vet också att jag inte kommer att klara det här i en evighet. Jag har redan varit i den här mardrömmen i allt för många dagar, veckor och månader nu. 

Så jag går gata upp och gata ner och gråter. Tårarna blandas med regnet och faller ner på asfalten. 
Jag känner mig värdelös men jag vet att jag inte är det. Men det är så det känns. Inte bara pga min sjukdom men pga hela min livssituation, pga hela min livshistoria. 
Jag vet att jag är allt annat än värdelös. Jag vet att jag betyder massor för så många. Jag vet att min hjärna ljuger för mig och alltid har ljugit för mig, det vet jag. 
Min roll var att vara den glada, den perfekta, den som hjälpte och älskade alla andra så mycket. Den rollen har jag klarat bra. 
Jag har aldrig varit perfekt, men jag var nästan alltid glad, iallafall väldigt ofta. Och jag har alltid hjälpt andra så mycket jag har kunnat och jag älskar fortfarande alla dem omkring mig över allt. 
Men nu är jag sjuk och samtidigt har jag en livskris. En verklig livskris. Min lilla rosa bubbla som har burit mig igenom livet har spruckit. Någon har tagit hål på den, och nu är jag blottad ute i den stora världen. Den stora skrämmande kalla egoistiska världen som inte alls är som den värld som jag levde i. Den värld jag trodde på. Min värld var rosa och full av hopp. Full av drömmar. Men den här världen är full av krossade drömmar och den är inte rosa. 

Jag vet att världen är fantastisk och jag är fortfarande så tacksam. Men allt det jag trodde på var inte sant. Allt det jag såg som var rosa var inte alls rosa. Allt det jag hoppades på skulle aldrig hända. 
Det lönar sig inte att fråga, varför har det här hänt mig? Varför har jag fått den här sjukdomen? Varför är mitt öde så här? Jag vet att jag själv har valt detta livet. Jag vet att ansvaret är mitt. Jag vet att livet är evigt och jag vet att min själ hade en anledning till att välja detta livet och att det har blivit planerat noga med alla de andra själarna som ingår i det. 
Men ändå gör det ont. Ändå är det tragiskt. Ändå är det fruktansvärt plågsamt och outhärdligt. 

Jag vet inte vad jag tänkte när jag valde detta öde. Jag vet inte vad meningen är. Jag vet inte vad som ska hända och jag vet inte om allt slutar här. 
Jag vet att jag lider. Jag vet att jag inte står ut. Jag vet att jag inte vill vara henne den deppiga, den psykiskt sjuka, hon som alltid mår dåligt och som aldrig kan vara glad. Hon som livet tog sönder, hon som hade allt för tunga bojor runt sina ben. Hon som led på ett sätt ingen frisk människa kan förstå, hon som har tappat tron och hoppet. Jag vill inte vara henne. Jag vill INTE vara henne. 

Det var henne jag såg i min mamma och jag vill INTE vara henne. 
Även om min mamma är den starkaste människa jag någonsin träffat och också den vackraste. Men jag vill INTE vara henne. Även om jag beundrar min mamma mer än någon jag någonsin mött, för hennes mod, styrka och för hennes enorma kärlek. Och för att hon klarade hela sitt liv så fantastiskt, trots alla de smärtor hon skulle igenom. Jag älskar henne och beundrar henne över allt, men jag vill INTE vara henne. Jag SVOR på att aldrig bli henne, men nu är jag här, sjukare än hon någonsin blev. Hon var tokig det var hon, riktigt tokig ibland. Och hon gick sönder, hon gick sönder riktigt många gånger. Men kanske var det jag som räddade henne. Kanske var det pga mig som hon aldrig släppte taget. För jag var hela hennes liv, precis som hon var mitt. Så kanske var det jag som räddade henne. 

Jag känner mig så ensam, men jag känner hur jag är omgiven av kärlek. Jag känner mig så misslyckad, men jag vet att jag är värdefull. Jag känner mig så hjälplös, men ändå fortsätter jag varje dag. 
Jag vill inte mer. Jag vill verkligen inte mer. Det gör så ont att vara mig. Det gör så fruktansvärt ont att vara mig. Allt för ont. 
Jag behöver ett mirakel. Jag behöver ett mirakel från Gud. För annars klarar jag det inte. Jag kan inte se hur jag ska klara av det här. Jag är trött och jag är plågad och vem står ut med någon som är trött och plågad. Ingen. Det här är inte jag. Den här sjukdomen är inte jag. Det här är INTE henne jag vill vara. 

fredag 25 december 2015

Raindrops on my mind

What a wonder it is, hearing the sound of raindrops falling on the rooftop of this home.
I hear silence, what a bliss. 
Silence, oh silence, what a beautiful sound. I hear you ringing in my ear. Like there was no tomorrow. Only you and me, twined together by this moment. 
The little drops of water, falling to the ground. They came from an ocean so vast and travelled together but as separate beings in the wheel of life. 
Now they are all falling. Falling from the cloud that brought them here. They are falling towards earth, hitting objects on their way.
They are cleaning the surfaces of the dirtiest of things. They wash away today and brings the footprints of this moment with them down into the ground. 
Silence I can hear you. I can hear your voice next to the sound of the weeping rain. 
I seek my comfort in your voice of no voice. I feel peace in this single moment with you. 
Raindrops falling on the rooftop of this home. A sound of bliss, what a joy. 
I am going with you raindrop because I am one of you. Me to I came from the vastness of the ocean circling amongst you in the wheel of life, falling to the ground, washing all the memories of today away and take it with me to the depths of the ground. 

Oh silence what a beautiful sound. The raindrops have stopped falling. They travel together further away on their journey, until one day they'll find the vastness of the ocean again, and gets to be united amongst friends. 

Counting my blessings in the darkness

In the thickest of darkness there is still a light. 
In the depth of despair there is still hope. 
I have no wishes for the future. My life is right here. 
I might me tormented, but I'm still fighting. 
I might be beaten down, but I'm still alive. 
I don't know what will happen to me. I don't know if I'll see tomorrow. 
Life makes no promises. 
But I know what I had today and I know what I have right now. 
I'm surrounded with love. Even in my deepest pain. 
I see and sense so clearly all the blessings in my life. All the people that share my journey with me, they are all so precious, they are all a gift. 
Today I took joy in painting. Coloring in a book I got as a gift of love. 
Today I enjoyed my family's company even in the hours I was suffering the most, or maybe even more just then.
I've seen the joy in my fathers eyes today and I've heard the sound of his laughter more than once. 
I had several hours of pause from my illness today and that made me  appreciate the normal state of mind even more. 
I'm blessed to be able to feel big emotions, even though they are tearing me apart right now. 
I'm blessed to have been given the strength I have, even though I must use it all just to get by another day. 
So I'm living in the moment. I'm counting my blessings. I'm praising all the little moments I get every day. 
Even if it's just 30 seconds of relief during the sounds of a beautiful song. Or the feeling when I've cried for so long and for a moment the pain is washed away, before it can regather and start over once again.
I say thanks for the feeling I have just after I woken up and in that moment I feel normal, I feel healthy. In that moment I remember how it all used to feel, all the time, and I say thanks for that. 
Today I saw a cute movie and it made me smile and forget a bit of my troubles just for a little while. 
I might be crawling on my knees in the thick fog of this life that I've chosen, but I am still the light and the light still surrounds me. 
I don't know what will happen to me and I know that tomorrow is never promised. But today I collected my blessings and said thank you God for my gifts. I am one with the love and it's in every singel thing that surrounds me. And no matter what, I am protected and I am safe. 

Paus från lidande är lycka

Det är konstigt hur det här går upp och ner. Den sista veckan har varit mer svängande än någonsin tidigare. 
Största delen av igår, julafton, var fruktansvärd. Och att det är på en sån dag som jag älskar gör det bara ännu värre. 
Grät det mesta av morgonen och förmiddagen. Hade somnat kl 4 på morgonen och jag var förtvivlad över saker som hade hänt kvällen innan, och det gör sjukdomen ännu svårare att hantera. 
Under Kalle Anka var jag så dålig att jag bara ville försvinna. 
Hela tiden. Varje minut. 
Jag har en otrolig förmåga att se ut som absolut ingenting på utsidan och sitta och smalltalka och skämta, även om mitt inre upplever den mest groteska tortyr tänkbart. 
Jag satt och tänkte på hur tragisk situationen är, hur grotesk denna sjukdom är. Att sitta bland dem man älskar så mycket, på en dag man älskar, tittandes på årets bästa program, och så må så obeskrivligt fruktansvärt dåligt att man nästan inte kan klara av det. Det är en känsla så fruktansvärd att ingen frisk människa skulle kunna fantisera sig till den. Jag visste inte att ens hjärna och psyke kunde framkalla sådana extrema känslor innan jag så många gånger har upplevt det själv. Tills det blev mer mitt normala tillstånd än vad som är normalt när man är frisk. 

Det fortsatte hela kvällen och när vi delade ut julklappar så tänkte jag bara på att jag inte klarar det här mer. Jag tänkte att jag klarar inte 2 timmar mer av det här. Tänkte på att jag var så dålig att jag borde åka akut in till sjukhuset, men eftersom jag har varit där och vet att det inte gör att man mår bättre, snarare tvärt om, så tänkte jag också att det hjälper inte. Jag äter en hög dos johannesört varje kväll eftersom jag inte fått någon diagnos ännu och därför inte fått någon behandling. Johannesört får inte kombineras med de flesta andra mediciner och det var inte ångest jag upplevde, det var den där groteska obeskrivliga känslan av att må så dåligt att man inte står ut. Den känslan man inte kan sätta ord på, för den går inte att definiera. 
Jag visste att det inte var något annat att göra än att stå ut, som jag alltid gör, så jag stod ut. 

Efter julklappsutdelningen pratade pappa och jag lite om min sjukdom och det samtal jag ska ha med en psykiater den 5 jan. På 2 min så försvann den groteska känslan och bara att lida lite mindre i några minuter eller i några timmar, är en helt otroligt fantastisk känsla. 
Som tur är så fick jag en paus från tortyren nästan hela resten av kvällen. Fick lite ångest efter ett tlf samtal med honom, min älskling som nu är min fd älskling, men som ändå i mitt hjärta alltid vill vara min älskling. Men det var inte pga något i samtalet utan mer för att bara en undermedveten tanke kan sätta igång alla de extrema känslorna igen och som tur var så var det kortvarigt och jag hade det någorlunda ok resten av kvällen. 

Jag somnade kl 2, satt och tittade på Facebook och önskade vänner God Jul och kommenterade bilder. Och så hade jag ett härligt samtal med en väninna som också kan relatera till att kämpa med psykiska svårigheter. Det var underbart att prata med henne. 

Idag vaknade jag lite i kl 11 och jag mår ganska bra precis när jag vaknar och så har det varit den sista tiden. Men efter att jag åt så blev det igen sämre men ingenting i jämförelse med igår som var extremt. Det fortsatte till mitt på eftermiddagen och sen fick jag en paus igen som varar fortfarande. 
Jag har varit med pappa och hans fru och gått runt kvarteret och handlat lite, och sen såg vi Snövit på tv. Det var jätte mysigt. 
Jag blev bara lite dålig i en kort stund när jag började tänka på min sjukdom och de mediciner som det kan innebära. Tänkte på en tjej jag kände en gång som var psykotisk och som gick upp 25kg varje gång hon blev tvångsinlagd på psyket med psykos. Och en annan tjej som fick epilepsi och gick upp minst 25 - 30kg på sin medicin. 
Antipsykotisk och antiepileptisk medicin är ofta utskriven medicin för bipolär sjukdom och jag har sett en intervju med en bipolär tjej som gick upp 55kg på 3år medan läkarna provade den ena efter den andra medicinen på henne. Så när dessa tankar dök upp i mitt huvud och jag tänkte på vad den här sjukdomen kan innebära för mig, så blev jag så klart dålig igen. Men jag lyckades att slå bort tankarna igen och koncentrera mig på filmen. 
Det är det enda sättet jag kan överleva dagen. Om jag bara lever för just nu. För om jag tänker på framtiden så står jag inte ut. Den framtid jag kan föreställa mig är förfärlig och ingenting som den jag önskar. Så jag lever för 5 min i taget och är otroligt tacksam för en eftermiddag och kväll som denna, då jag har en paus från allt lidande och bara kan andas igen i några timmar. Tänk om det bara kunde vara så här dygnet runt igen. Att man kunde få ett helt dygn eller flera då man mådde helt normalt som alla andra människor. Vad hade det varit underbart. Man vet verkligen inte vad man har förrän man inte har det mer. Och när det gäller ens hälsa så är det verkligen sant. Dessa få timmar med nästan ro är den bästa julklappen jag har fått i år. Tack Gode Gud för det. ❤️