Angel in despair

Angel in despair

fredag 15 januari 2016

På gränsen

Jag tror inte jag klarar det. 
Jag tror inte att jag kommer att klara det här. 
Jag sitter i omklädningsrummet och gråter. Kämpar mot tårarna så att ingen ska se. Lyssnar på musik. 
Jag är så trött. 

Jag ser dina ögon framför mig. Dina vackra isblå ögon. 
Jag ser dig när du gråter. När smärtan fyller dig. 
Jag kan märka det och det kan jag inte bära. Jag kan inte bära att göra det mot dig. Jag kan inte bära att göra det mot er alla. 
Så jag gråter, för jag kan snart inte mer. Jag tror snart inte att jag klarar det. 

Jag tänker på min pappa. Känner den smärta det ger honom att veta hur jag lider. När den fyller mig så kan jag inte vara i mig själv. 
Jag önskar att jag var hans lyckliga glada dotter. Utan bekymmer så att han kunde få ro. Så att han kunde få njuta sina sista år utan att vara ledsen. Utan att vara ledsen för att jag är sjuk. 

Jag ser ansiktena på alla dem jag älskar en efter en. 
Kristina min lilla diamant. Anna-Panna min älskade gumma. Min andra Anna och Ida. Anette, Nina min ärkeängel. Den andra Nina min fjäril. Shannon som förstår mig. Min svärmor som älskar mig så. Jack som varit ett stöd och låtit mig leva ut min passion för att prata med dem döda. Alla dem underbara människorna i cirkeln. Dem är alla i mitt hjärta. Sandie, Therese i gymmet. Ja alla i LG som känner mig och kramar mig och pussar mig och heppar på mig. 
Moira, Sheila, Tim. Alla dem jag känner från England. Shannan i USA som är så söt och underbar. 
Rikke min syster yster, Marika en ängel, min andra Rikke från uni. Sarah L, Lilly, Tanja, Maria J, listan tar aldrig slut. Det är så många människor som har berört mig, som har en del i mitt liv. Liten eller stor. 

Jag ser allas ansikten framför mig. Jag ser min familj. Mina bröder. Anna och Hanna, mina brorsdöttrar. 
Min moster och hennes familj. 
Det är så många som jag älskar. Som älskar mig. 
Varför skulle jag då få denna groteska sjukdom..

Jag ser alla deras ansikten och jag känner varenda en av deras själar. Och mitt hjärta gråter. Min hjärta gråter, för jag vet inte om jag kan klara det här. Jag vet inte hur länge till jag kan överleva detta monstret. Detta monstret av sjukdom som äter mig rå. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar