Om folk visste hur otroligt positiv jag måste vara för att överleva 24h med den här negativa hjärnan.
Det känns som cancer har intagit mitt huvud. Jag fryser. Jag är snurrig. Jag är matt, trött. Illamående.
Ser dåligt. Har ont i huvudet. Mina leder gör ont. Mina muskler är stela som stål.
Det känns som jag ska kräkas och svimma samtidigt. Mina ben skakar.
Mina muskler krampar.
Jag äter inget eller äter för mycket.
Jag drömmer varje natt men ibland känns det nästan som drömmarna flyter ihop med verkligheten. För mitt liv är i mitt huvud hela tiden.
Ord. Massor av ord. Och känslor. Allt för stora känslor.
Bara att vara vaken och uppleva aktiviteten i mitt huvud gör mig trött. Men sömnen är ingen flykt. Tankarna flyger i sömnen likaså.
Jag skriver och skriver. Fingrarna blöder.
Om det inte kommer ut så snurrar det runt i en evighet. Men om det kommer ut på skrift så fylls huvudet med nya ord. Jag skulle kunna skriva dygnet runt. Det gör mig lugn i stunden men stunden varar inte.
Verkligheten gör sig påmind.
Vilken verklighet? Min verklighet är inte sann. Jag har en hjärna som ljuger. En hjärna som har fastnat i samma spår. Som hakat upp sig. Som är kaputt.
Om min hjärna är trasig vad är jag då? Jag är det som betraktar allt det som är trasigt. Som upplever allt det som gör ont.
Jag observerar kaoset, desperationen, gråten, avgrunden.
Men ändå så slukar den mig. Slukar mig med sin listighet.
Den är cancer som sprider sig i min hjärna fortare än eld sprider sig i skogen en varm sommardag. Och allt jag kan göra är att se allt brinna upp. För cancern gör att jag ligger i fosterställning på golvet med en känsla av att kräkas och svimma på samma gång..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar