En dag med familjen

Jag är hos min bror och hans familj i Örnahusen. Just nu sitter vi tillsammans framför brasan och det är helt tyst. Det är underbart att vara tillsammans med dem man älskar utan att man behöver säga ett ljud. När man bara kan märka energien av att vara tillsammans. 

När jag vaknade imorse så mådde jag ok igen. Jag åt gröt till frukost och av någon anledning så reagerade jag inte så starkt på frukosten som jag brukar. I vanliga fall så mår jag fruktansvärt efter att jag har ätit och ska kämpa för att hålla tårarna borta, men idag så blev jag bara nedstämd och lite ledsen men fortfarande så att jag kunde stå ut. 

Vi var här ca kl 13.30 och det var underbart att träffas igen. 
Jag har inte varit här sedan påsken för flera år sedan. 
Vi åt en jätte god middag och det var underbart att vara tillsammans. Jag kan fortfarande skratta, skämta och tycka saker är roliga även om jag lider så fruktansvärt på insidan. 

Efter maten satt vi och pratade och så hände det som nästan alltid händer. Att jag får den där märkliga obehagliga känslan inne i huvudet. Det är som huvudvärk men ändå inte. Jag blir helt utmattad och plötsligt så är det som all min energi försvunnit. Alla ljud blir för mycket och alla intryck blir för överväldigande. Det känns som huvudet ska explodera. Det känns som att jag blivit överstimulerad till gränsen av vad jag kan klara av. 
Det känns som att min hjärna inte kan klara av att sortera fler informationer och att den kokar överhettad inne i mitt kranie. Det är som en tryckande känsla inifrån. Jag kan märka det rent fysiskt. 

Jag satt kvar länge efter att jag blivit dålig. Jag ville vara med i konversationen. Jag ville sitta och mysa med min familj. 

Jag blev så oerhört ledsen. Jag tänkte, hur ska jag kunna klara av mitt liv om jag inte ens orkar att lyssna och prata med dem jag älskar i 2 timmar utan att bli dålig. Om jag inte ens kan äta en måltid utan att få en reaktion från min hjärna som gör att jag mår så fruktansvärt. 

Hur ska jag kunna sköta ett arbete? Hur ska jag kunna komma igenom dagarna? Hur ska jag kunna njuta av mitt liv som är en sån gåva?

Jag gick ut och gick. Sa att jag behövde lite luft. Det gjorde jag också. Min hjärna behövde vila. Jag behövde gå någonstans utan intryck. 

Jag började skriva dagbok på min tlf, men batteriet dog och det jag skrivit försvann. Mina fingrar frös, det blåste och jag blev kall. Trycket inifrån mitt huvud slutade inte. Det tar längre tid. Det försvinner inte bara. När hjärnan börjat koka så tar det lång tid innan den svalnar. 

Jag gick tillbaka igen och satte mig ner på soffan. Jag var fortfarande utmattad men det var skönt att ha gått en liten tur. 

Vi var på väg hem för ett tag sedan men så var lamporna i ljuset på bilen sönder. Så vi blev strandade här ett tag medan min bror åkte till macken och köpte nya och bytte ut dem gamla. 

Vi sitter fortfarande på soffan och nu har alla börjat prata igen. Det är mysigt. Jag älskar att vara tillsammans med min familj. 
Men alla rösterna skär in i mitt huvud. Det känns som att alla pratar så mycket högre än dem i verkligheten gör. Jag är trött. 
Jag är utmattad. 

Vi ska köra hem till Malmö och sen ska jag köra hem till Köpenhamn. Jag får alltid ångest när jag ska köra hem och vara ensam efter att jag har varit tillsammans med andra i längre tid. Jag har känt känslan liggande nere i min mage länge. Jag känner igen det. Det ligger och lurar. Det är inte som riktig ångest, mer som ett obehag och oro. Ett obehag för att jag vet att jag ska vara ensam igen, och jag vet aldrig vad det vill innebära. Ändå så har jag inte energi nog att vara omgiven med människor för länge. För det allra minsta tar all min energi. Bara att föra en konversation gör mig utmattad. Så vad jag än gör blir det fel. Om jag är ensam eller om jag är tillsammans med andra. Vad jag än gör så mår jag dåligt. Jag kan aldrig springa ifrån det. Det springer fortare än jag. 

När jag kommer hem ska jag sova. Om jag kan sova. Även om jag är utmattad så är många nätter oroliga. Men de sista nätterna hos pappa har varit bra. Jag har sovit som en sten. Har drömt, men inga mardrömmar. Har inte haft mardrömmar på någon vecka. Det är skönt. För några veckor sedan hade jag mardrömmar varje natt i över 10 dagar. Det var fruktansvärt. Jag vaknade tröttare än när jag gick och la mig. Och det tar lång tid att skaka drömmarna ifrån sig. 

Dem sitter och skrattar bredvid mig, min familj. Varför är jag inte som dem? Varför blev jag inte som dem? Varför kan jag inte bara vara vanlig? Som alla andra? Varför skulle jag bli sjuk? 

Jag har så många talanger. Jag har så många idéer. Jag hade så många drömmar. Det är så mycket jag vill. Så mycket jag vill uppleva. 

Och nu sitter jag här och rösterna av dem jag älskar allra mest skär in i mitt huvud. För mitt huvud är sönder. Varför skulle mitt huvud gå sönder? Jag var ju inte färdig. Jag var ju inte färdig med livet.