10 december 2015 02.20

Här sitter jag igen mitt i natten och river mig i ansiktet och tänker, tänker och tänker. Jag lever hela mitt liv inne i mitt huvud. 

Jag har tittat igenom många av mina bilder på Facebook. Det får mig att le och känna värme och glädje inuti. På det sättet jag nu kan känna glädje när illamåendet och tungheten överskuggar allt. 

Då och då kommer de självklandrande tankarna. När jag ser mig själv utifrån och känner att det måste vara förfärligt att vara i min närhet. Eller att prata med mig eller skriva med mig. Hela tiden den där tunga energin. Det där negativa. Hopplösa. 

Vad folk än säger så hjälper det inte. Jag vet hur det är att stå utanför. Jag vet hur man bara vill skaka personen tills dem vaknar upp. Hur frustrerad man blir. Hjälplös. Det är fruktansvärt att stå utanför. Och nu är jag den som är i mitten av alla dem som står utanför. Det är fruktansvärt. Det är fruktansvärt att leva med att vara den tunga. Den sjuka. Den som har en sjukdom uppe i huvudet som gör att jag plågas enormt. Jag är trött på min sjukdom. Jag är så trött på den att jag önskar att försvinna. Och jag vet att dem jag älskar också är trött på den. För att dem är ledsna, för att dem känner sig hjälplösa, för att dem blir rädda och oroliga. För att dem älskar mig och bryr sig och inte vill se mig lida. Jag vill heller inte lida. 

Jag tittar på bilderna och minns mig. Känner mig. Kommer ihåg mig. Innan allt det här. Men många drömmar har krossats efter det. 
Jag vet att jag inte ska klandra mig själv. Jag vet att självanklagelserna är en del av min sjukdom. 

Även utan allvarlig psykisk sjukdom så ville det vara normalt att sörja. Sörja min kropp som strular och gör ont, sörja drömmar som inte blev verklighet. 

I stunder är jag stolt över mig själv. Innerst inne är jag stolt över mig själv. När jag tänker efter. Innerst inne älskar jag mig själv även om jag inte står ut att vara inne i mig själv mer. 
Jag är stolt över den människa jag är. Jag är stolt över all den kärlek jag innehåller för dem jag älskar, för omgivningen, och även för livet och mig själv även om jag kryper på mina knän genom mörkret. 

Jag är stolt över att jag tänker på andra. Kanske är jag tacksam för att jag tänker på andra. För hade det inte varit för att jag konstant tänker på dem jag älskar så hade jag inte varit här idag. Det är för dem att jag står ut. För att skona dem från smärta. 

Jag bär en omänsklig börda för att skona dem jag älskar. Det är lite historien i mitt liv. Även innan jag blev sjuk så bar jag på smärta som inte var min egen för att skona andra från deras. 

Jag vet att den glada positiva tjejen det är jag. Det är den riktiga jag. Och då menar jag inte när jag var uppe och flyga i det blå, innan allt detta började, men innan jag blev sjuk, innan dieten. 
Den tjejen som jag har varit i alla år och även igenom mina unga år, ja hela mitt liv, när jag har vänt allt det svåra till något positivt, ja det är jag. Och henne är jag stolt över. 

Att jag nu har blivit sjuk i den graden att uppgiften nu är omöjlig, är inte mitt fel. Vem kan springa utan ben och utan benproteser? Vem kan knäppa med fingrarna och bota cancer? Jag har en obalans i min hjärna. En sjukdom som påverkar mina tankar, mina känslor, och hela mitt system. Och det är inte mitt fel. Jag är fortfarande den glada positiva tjejen som älskar livet och som så gärna vill leva. Men något som jag inte kan rå för har utlösts och det är bara så det är nu. Precis som med alla andra sjukdomar så är man frisk alla de dagar tills dagen man plötsligt blev sjuk. 

Jag vet vad jag har varit med om och vilken mardröm jag har upplevt och upplever fortfarande. Och jag vet vilken styrka det kräver att överleva en dag och natt i min kropp och huvud. Jag vet att de flesta inte hade klarat det. Att de flesta hade gett upp för länge sedan. För det är jag stolt. För att jag vet hur stark jag är. Starkare än någon jag känner. För att jag lyckas utstå sån extrem psykisk smärta, ångest och allt det fysiska hela tiden. Ingen vill förstå förrän dem är tillbaka i spirit. Då vill allt ge mening för oss alla. 

Jag får en massa minnen som poppar upp i mitt huvud hela tiden. Så har det varit länge. Dem kommer plötsligt och så är dem borta igen. Minnen och bilder utan förbindelse med det jag tänker eller håller på med. Så kommer dem plötsligt ut ur det blå. 

Nu när jag satt och skrev för få sek sedan så kom det upp en bild från bion i Malmö och mer en känsla av de minnen jag har med mamma när vi gick på bio där. Biopalatset. 

De sista par månaderna har andra minnen kommit plötsligt och oväntat. De flesta har varit minnen med Fjussen. Kommer speciellt ihåg att jag plötsligt såg en bild av hur vi satt och åt på kvällen på restaurangen innan vi dagen efter tog båten ut till Mabul Island för att dyka. Det var lustigt för den bilden kom från ingenstans och det var inte något jag har tänkt på efter den resan, och de sista par månaderna har alla möjliga minnen från mitt liv vara poppat upp när och hur som helst. 

Kl är mycket och jag ska sova. Somnar allt försent som vanligt. 

Så har jag klarat ännu en dag och kväll. Godnatt alla dem jag känner och älskar i himlen och alla dem jag känner och älskar här. Livet är svårt men livet är underbart. Det är det även när det inte känns så. Natti natt.