18 december 2015 23.03

Jag är hemma nu. Satt länge i min bil och skrev. 

Vad jag bara är avundsjuk på alla er som kan gå upp på morgonen och känna er som normala människor. Som inte mår illa eller håller på att svimma eller får dödstankar efter att ha ätit en pannkaka.. 

Som bara kan leva livet en vanlig dag utan att ska tänka på att andas eller att försöka att inte kräkas. 

Andreas jag mötte pratade om sin familj. Om sin söta dotter som varit sjuk i natt. Hon hade ätit för mycket pepparnötter och kräkts. Hans tjej jobbar med sitt drömjobb. Hon gör strängar till speciella instrument och jobbar hemma. Dem bor i en gård på landet och han går ut och springer i skogen och paddlar kajak på sjön. Nu tar han sin drömutbildning till någon slags behandlare av olika sportsskador och han var helt exalterad över allt det nya spännande han höll på att lära. 

Vad jag bara är avundsjuk på dem. 

Varför ska dem ha en framtid och jag ha ingen? Varför ska dem få vakna upp på morgonen om må normalt och jag må fruktansvärt? Varför ska dem ha ett liv och jag har inget? 

Allt har blivit tagit ifrån mig. Varför har allt blivit tagit ifrån mig Bab? Varför ska jag behöva lida så här? Jag har aldrig gjort någon något. 

Jag har kämpat så hårt för att komma hit. För att klara av mitt liv tills nu. För vilken nytta? För att bli psykiskt sjuk och fråntagen alla mina drömmar? 

Jag vill också vakna på morgonen och vara ok. Behöver inte vara glad bara ok. Jag vill också utforska mina drömmar och ambitioner och bli tvungen att vara vaken på natten för att min dotter har ätit för mycket pepparnötter. Jag vill också göra det som alla andra normala människor gör en vanlig dag utan att tänka över det. 

Jag är så trött på det här helvetet, på det här lortet. Jag blir så ledsen när jag märker en liten del av livet, av det liv som alla andra lever, och minns för ett kort ögonblick hur det var att bara vakna på morgonen och så inte tänka mer över det. Livet är så himla fantastiskt! Det är så mycket jag vill göra! För helvete jävla lorte sjukdom liv. Varför har du tagit allt det jag hade? Allt det jag var? Jag hatar dig jävla sjukdom. Du kan dra åt helvete. Men där ville du väl trivas bra för det är sån du är. 

Ibland önskar jag bara att jag var mer egoistisk. Att jag bara kunde säga fuck jer till er allihopa och så bara sluta det här och nu. Det är så typiskt mig att jag sitter här och lider för att skona allas känslor. Vad med mig? När har någon i hela mitt liv satt mig först? Före dem själv? Det har ingen. Inte en enda. Ingen har någonsin uppoffrat sig för mig. Inte på riktigt. Men jag uppoffrar mig för alla. 

Det här är fucked up. Seriöst fucked up. Varför skulle jag då välja ett liv som detta? Jag vill bara vara som alla andra. Jag vill inte vara mig. Jag vill leva livet. Jag vill vakna på morgonen igen och inte tänka mer över det..