22 september 2015 19.41

Tittar på bilder från min jorden runt resa. Jag var så mega stark då. Allt lort jag har gått igenom i mitt liv. Jag har alltid varit så självständig. Klarat mer än andra kunnat föreställa sig. Har aldrig känt mig ensam. Men jag har alltid haft hopp. Jag har alltid blivit buren fram av mina drömmar och min tillit till livet och till människor. 

Jag vet inte var hon har tagit vägen. Kanske jag bara var så stark för att jag trodde allt skulle ordna sig. 

Jag hade så mycket att ge. Kanske jag har gett allt jag hade. 
Jag vill så gärna bidra med något till världen. Ge ut av min kärlek. 

Det är slöseri med potential att jag ska vara fångad i allt det här. Livet har verkligen slagit ut mig denna gången. 

När jag tittar på bilderna så ser jag den kärlek och skönhet som kommer inifrån mig. Varför jag själv och andra inte kan värdesätta den vet jag inte. Vi är alla förblindade av vår egen smärta tror jag. Inne i oss alla finns något så rent, så orört. 
Något som bara känner kärlek och inte har några väggar som beskydd. Något så öppet och rent som ett barn. Inne i mig bor där för mycket kärlek, eller så är det för få väggar. 
Jag har samma blick som min mamma hade. De stora ögonen som tittade på mig och sa älska mig. Det är samma blick jag tittar på världen med nu. Älska mig. 

Jag ser det i mig själv när jag tittar på bilder av mig själv. 

Älska mig. 

Jag är öppen som en bok. Jag var naiv som ett barn. Jag innehöll samma glädje och hopp om världen som en saga. Med prinsar på vita hästar, slott och guld i slutet av regnbågen. 

Det är det som har hållt mig vid liv. De stora ögonen som tittade på livet med drömmen om så levde de lyckliga i alla sina dagar. 
Min naiva tillgång till livet och människor har alltid varit den jag var. Jag lovade mig själv att ingen smärta oavsett hur stor skulle få lov att ta mina drömmar ifrån mig.

Men livet är inte som jag trodde. Att leva livet utan beskydd gör ont. Allt för ont. Det gjorde så ont varje gång jag skiljdes från min mamma och hon tittade på mig med de stora ögonen. 

Älska mig. 

Jag var den vuxna då. Det var jag alltid. Jag gjorde mitt bästa för att älska henne, men ingen lärde mig att älska mig själv. Jag trodde jag hade lärt det men det var ack så flyktigt. För nu sitter jag här med de stora ögonen. 

Älska mig. 

Jag tittar på bilderna från min resa och förstår inte hur man kan annat än att älska den tjejen. Så mycket kärlek, så mycket styrka, så mycket visdom och insikt. Det är så synd att allt det inte når ut i denna världen. Jag har så mycket att ge men mer av allt så har jag så stort behov av att få. Jag sitter här med de stora ögonen. 

Älska mig. 

Men dem som skulle älskat mig och sett mig var inte kapabla till det och jag själv har inte gjort ett särskilt bra jobb genom åren. 
Jag har försökt. Gud vet hur jag har kämpat. Hoppet har alltid hållit mig uppe genom de värsta av mardrömmar tills nu. Jag vet inte vad livet har för tanke med att jag ska uppleva en avgrund så grym att det inte kan föreställas förrän det upplevs. Jag sitter här med de stora ögonen. 

Älska mig.

Men vem ska älska mig nu.. Ljuset är släckt och ersatt med ångest. Regnbågen är borta och ersatt med mörker. Hoppet är som en bra historia i en bok som var en illusion om en verklighet som inte är verklig. 

Jag ville skapa kärlek på jorden. Skapa ett litet universum av ren kärlek och glädje. Men livet är så brutalt. Allt för hårt för en utan de minsta murar med stora ögon som säger..

Älska mig. 

Jag är skapad för en annan värld men inte för denna. För hur mycket livet slår mig så kan jag inte bli hård. Inte mot andra än mig själv. 

Jag frågar livet och Gud, vad är meningen. Varför satte ni mig här för att sitta och titta ut ur de stora ögonen. 

Älska mig.

Det är allt för mycket smärta i världen. Allt för mycket rädsla. Inte särskilt många regnbågar, slott, prinsar eller prinsessor. Slutet är inte alltid lyckligt och gott. 

Jag vet att Gud är där men jag vet inte vad meningen är. Jag vet bara att det är jag som nu sitter här med de stora ögonen. 

Älska mig. 

Gud hjälp mig för jag kan inte själv. 

Älska mig.