9 december 2015 21.00

Innan jag åkte till gymmet så var min hjärna full med ord. Jag ville skriva hela tiden för att få ut dem. Nu har mitt huvud lugnat sig en aning men jag vet att detsamma händer imorgon och dagen efter. 

Mitt huvud har alltid varit fullt med ord. Med tankar, med bilder, med stora känslor och idéer. Saker som kan uttryckas i ord. Det är bara annorlunda nu. Depressionen och isolationen från omvärlden gör att jag lever i min egen bubbla. Min egen lilla värld av ord. Och det är tankarna som snurrar så fort som gör det svårt att flytta sig från fläcken för jag försvinner in i alla orden i mitt huvud. 

Innan jag gick 1 timme på bandet på gymmet så hade jag kunnat skriva i timmar om jag hade börjat. För det mesta skriver jag inte utan tankarna snurrar bara runt tills dem byts ut av nya tankar. 

Jag vet att jag är bipolär. Jag vet det. 

Det är en fruktansvärd sjukdom. Iallafall för mig. Jag vet att jag inte kommer att klara det om det fortsätter så här. Och hur skulle det kunna bli annorlunda? Jag lyckas inte ändra något för ångesten äter mig levande. Och min hjärna har för länge sedan tagit mitt hopp ifrån mig. Jag lever inte för att jag vill. Jag lever för att jag älskar dem som älskar mig. 

Jag vet att jag har denna sjukdomen och jag vet att jag inte vill leva med den. Jag har lidit nog och lider mer än någonsin nu. Och jag vill inte lida mer. Jag orkar inte lida mer. Men jag vill heller inte såra någon.. 

Länge har jag känt och tänkt. Om jag bara kunde förklara. Om jag bara kunde förklara för alla som jag älskar och som älskar mig hur jag lider. Om dem bara kunde förstå. Ångesten, illamåendet, rädslan, ensamheten, sorgen. Om dem bara kunde förstå att jag lider så kanske dem kunde låta mig gå. Låta mig gå för min skull, inte för deras. 

Men hur skulle dem kunna förstå? Ingen kan förstå detta mörker utan att ha varit här. Ingen kan förstå hur ångest känns när det är den slags ångest som gör att folk kastar sig frivilligt ut framför ett tåg. 

Hur skulle någon frisk person kunna förstå med deras huvud hur det känns att må så dåligt att kasta sig ut från ett högt hus är en möjlighet som verkar bättre än en dag mera med detta extrema illamående. 

Ingen kan förstå. Och jag klandrar ingen för jag hade heller inte förstått vad det innebar för 1år sedan. Hade någon berättat för mig att självmord skulle vara mitt bakgrundstema i mitt huvud från sommaren och fram, och ofta det enda jag tänkte på, så hade jag inte trott det. Jag den mest glada och positiva av dem alla. Jag trodde inte det fanns något i denna världen som jag inte kunde klara. Och jag tror fortfarande att jag hade klarat det mesta. Bipolar sjukdom är nog bara inte en av dem..