17 december 2015 22.21

Skrev det mest ärliga om det allra värsta av det värsta. Allt det jag upplevde i somras. Om ångesten som nästan ingen överlever. 

Skrev allt det jag inte kunnat dela med någon. Det som bara dem som nu är döda eller inlåsta ville förstå. Det var en lättnad att få ner allt det på skrift. Att skriva ner det som jag inte berättat för någon. 

Jag blev inte färdig och så dog min tlf och allt försvann. Först blev jag frustrerad. Ville gärna ha skrivit det färdigt. Det är mer som vill ut. Mer om allt det som hände. Allt det jag upplevde. 
Allt det jag tänkte. Hela den fruktansvärda mardrömmen. Den som gör att jag inte förstår att jag fortfarande lever. För få tror jag hade klarat det jag upplevde. 

Men allt det jag skrev är borta. Säkert av en orsak. Antagligen skulle det inte avslutas eller läsas igen. Antagligen skulle det försvinna. Jag vet vad som hände. Jag minns det hela som igår. 
Jag vet hur det är i helvetet och på kanten till livets avgrund. 
Jag vet hur ångesten som driver själv det friskaste människa i döden känns. Jag vet. Jag minns och jag vill aldrig glömma. Och kanske jag skriver ner det en gång till. Allt det man inte kan tala om. Allt det som inte kan förstås förutom av de döda eller dem som är inlåsta.