Jag är älskad

Jag är älskad. Jag vet. Jag är så otroligt älskad. Jag kan känna det. 

Jag har alltid varit älskad. Älskad över allt. Och innerst inne så älskar jag mig själv. Jag älskar verkligen mig själv. 

Jag är en bra människa. Jag är ärlig. Jag är äkta. 
Jag är känslig och kärleksfull. Jag bryt mig om andra. Jag bryr mig oerhört mycket om andra och hur dem mår. 

Jag är fylld med kärlek. För hela världen. Jag är omsorgsfull och eftertänksam. Jag vill att alla ska vara lyckliga och glada. Men jag ser också livet för vad det är. Nu ser jag livet för vad det är. 

Men så kommer det. Monstret. Det monstret som inte är jag. Det monstret som jag fick med mig vid födseln och som jag har kämpat emot i hela mitt liv. 

Han tycker inte att jag är bra nog som jag är, men det tycker jag. 

Han påpekar för mig hur jag har gått upp i vikt sedan jag blev sjuk. Hur min kropp har förändrats. 

Men jag vet att jag inte haft något val. Jag vet hur omänsklig min situation är och har varit. Jag vet att jag har gjort mitt allra yttersta och så lite till. 

Han står bakom mig och talar till mig när jag tittar mig i spegeln efter att jag har vaknat. Han säger att jag har påsar under ögonen, att mitt ansikte är svullet. Han påpekar att min hud har ändrat sig. Den ser äldre ut nu. Den är inte lika spänstig, har inte samma glöd. Inte som innan. 

Jag tittar efter, jag håller med. Han har rätt, monstret. Jag ser det han ser. Men jag vet att det inte är mitt fel. Jag har gjort så bra jag har kunnat. Min själ mår inte bra. Det gör ont på insidan. Så sprider det sig till utsidan. Så är det ju. Det hänger ju ihop. Och det säger jag till monstret. 'Hej monster. Jag är inte perfekt. Men jag är bra ändå. Jag är den bästa jag kan vara. Jag kämpar. Och jag älskar mig själv. Även om att jag är sjuk och det kan ses i mitt ansikte.' 

Monstret muttrar. Han är inte nöjd. Han tycker att jag är ful. Eller kanske inte ful. Bara inte vacker nog. 

Han säger att om du bara var frisk. Och glad som du en gång var. 
Om du bara var vackrare och smalare. Om din bakdel var mindre och fastare. Utan den där apelsinhuden. Om din mage var platt och hade rutor. Om ditt ansikte strålade mer och din hud var mer perfekt. 
Ja då hade allt varit bra. Då hade du varit bra nog. 

Jag vet att han ljuger. Jag har hört hans historier i hela mitt liv. Ibland från långt borta och ibland som om han hade en megafon riktad mot mitt öra. Jag vet att han ljuger. Jag svarar. 

'Hej monster. Jag har provat allt det där. Jag har varit smalare. Jag hade en gång en mage med rutor på. Min hud har varit yngre och har strålat mer. Mitt ansikte har varit fyllt av glöd och mina ögon har strålat av lycka och glädje. Riktig glädje. Helt ner från magen. Men det hjälpte inte monster. Jag var ändå inte bra nog. För jag var bra nog från allra början. Precis som jag var. Precis som jag var den dagen då du kom och började viska lögner i mitt öra.'

Monstret är sur nu. Han vet att hans historier inte biter mer. Han kan märka att jag inte tror honom. Att jag innerst inne vet att han ljuger och att han alltid har ljugit. 

Men även om jag vet att han är en lögnare, att hans ord inte är sanna, så har känslan spridit sig i hela mitt kropp. Det är som om att min hjärna förstår hans lögner men mitt hjärta kan inte följa med. 

Denna gången kommer monstret förklädd som en sjukdom. Som en allvarlig depression. Han är förklädd som ett virus. Ett intelligent virus som ändrar form och förökar sig innan man kan nå att fånga honom och förinta honom. 

Denna gången är han starkare än någonsin och jag känner mig hjälplös. För även om jag vet att han ljuger och jag vill aldrig mer tro på hans lögner. Aldrig igen. Så har hans virus spridit sig i min kropp och känslan den utger är så stark att det inte går att stå emot. Även om jag vet att jag är fylld med lögner. Även om jag vet att monstret har fyllt mig med lögner. Lögner som jag för länge sedan slutat tro på men känslan sitter kvar. Och nu är den starkare än någonsin. 

Monstret går sin väg. Han är förnärmad. Han vill inte prata mer. Han vet att jag inte tror på hans lögner. Han kan hämta två megafoner. En för varje öra. Men det hjälper ändå inte. Han är en lögnare och jag har genomskådat honom. 

Jag ser honom när han går. Men jag vet att han aldrig vill vara borta länge. Han ger aldrig upp. Men det gör jag heller inte. För jag vill aldrig tro på han lögner, även om han har infekterat mig med sitt virus. Även om känslan av sjukdom har spridit sig i min kropp. 

Jag är älskad. Jag är så oerhört älskad och jag har alltid varit. Jag har alltid varit älskad över allt. 

Och jag älskar mig själv. Jag älskar verkligen mig själv. Jag vet att jag är bra nog. Jag vet att jag är värdefull. Jag vet att jag är älskad även när viruset har spridit sig i hela min kropp. 

Monstret lyckades kanske med att gör mig sjuk. Men jag har sett igenom honom för länge sedan. Jag kommer aldrig att tro på hans lögner. Aldrig igen. 

Jag är älskad. Älskad över allt. Och jag älskar mig själv. Jag älskar mig själv. Också när sjukdomen härjar. Jag älskar mig själv.