Paus från lidande är lycka

Det är konstigt hur det här går upp och ner. Den sista veckan har varit mer svängande än någonsin tidigare. 

Största delen av igår, julafton, var fruktansvärd. Och att det är på en sån dag som jag älskar gör det bara ännu värre. 

Grät det mesta av morgonen och förmiddagen. Hade somnat kl 4 på morgonen och jag var förtvivlad över saker som hade hänt kvällen innan, och det gör sjukdomen ännu svårare att hantera. 

Under Kalle Anka var jag så dålig att jag bara ville försvinna. 
Hela tiden. Varje minut. 

Jag har en otrolig förmåga att se ut som absolut ingenting på utsidan och sitta och smalltalka och skämta, även om mitt inre upplever den mest groteska tortyr tänkbart. 

Jag satt och tänkte på hur tragisk situationen är, hur grotesk denna sjukdom är. Att sitta bland dem man älskar så mycket, på en dag man älskar, tittandes på årets bästa program, och så må så obeskrivligt fruktansvärt dåligt att man nästan inte kan klara av det. Det är en känsla så fruktansvärd att ingen frisk människa skulle kunna fantisera sig till den. Jag visste inte att ens hjärna och psyke kunde framkalla sådana extrema känslor innan jag så många gånger har upplevt det själv. Tills det blev mer mitt normala tillstånd än vad som är normalt när man är frisk. 

Det fortsatte hela kvällen och när vi delade ut julklappar så tänkte jag bara på att jag inte klarar det här mer. Jag tänkte att jag klarar inte 2 timmar mer av det här. Tänkte på att jag var så dålig att jag borde åka akut in till sjukhuset, men eftersom jag har varit där och vet att det inte gör att man mår bättre, snarare tvärt om, så tänkte jag också att det hjälper inte. Jag äter en hög dos johannesört varje kväll eftersom jag inte fått någon diagnos ännu och därför inte fått någon behandling. Johannesört får inte kombineras med de flesta andra mediciner och det var inte ångest jag upplevde, det var den där groteska obeskrivliga känslan av att må så dåligt att man inte står ut. Den känslan man inte kan sätta ord på, för den går inte att definiera. 

Jag visste att det inte var något annat att göra än att stå ut, som jag alltid gör, så jag stod ut. 

Efter julklappsutdelningen pratade pappa och jag lite om min sjukdom och det samtal jag ska ha med en psykiater den 5 jan. På 2 min så försvann den groteska känslan och bara att lida lite mindre i några minuter eller i några timmar, är en helt otroligt fantastisk känsla. 

Som tur är så fick jag en paus från tortyren nästan hela resten av kvällen. Fick lite ångest efter ett tlf samtal med honom, min älskling som nu är min fd älskling, men som ändå i mitt hjärta alltid vill vara min älskling. Men det var inte pga något i samtalet utan mer för att bara en undermedveten tanke kan sätta igång alla de extrema känslorna igen och som tur var så var det kortvarigt och jag hade det någorlunda ok resten av kvällen. 

Jag somnade kl 2, satt och tittade på Facebook och önskade vänner God Jul och kommenterade bilder. Och så hade jag ett härligt samtal med en väninna som också kan relatera till att kämpa med psykiska svårigheter. Det var underbart att prata med henne. 

Idag vaknade jag lite i kl 11 och jag mår ganska bra precis när jag vaknar och så har det varit den sista tiden. Men efter att jag åt så blev det igen sämre men ingenting i jämförelse med igår som var extremt. Det fortsatte till mitt på eftermiddagen och sen fick jag en paus igen som varar fortfarande. 
Jag har varit med pappa och hans fru och gått runt kvarteret och handlat lite, och sen såg vi Snövit på tv. Det var jätte mysigt. 
Jag blev bara lite dålig i en kort stund när jag började tänka på min sjukdom och de mediciner som det kan innebära. Tänkte på en tjej jag kände en gång som var psykotisk och som gick upp 25kg varje gång hon blev tvångsinlagd på psyket med psykos. Och en annan tjej som fick epilepsi och gick upp minst 25 - 30kg på sin medicin. 

Antipsykotisk och antiepileptisk medicin är ofta utskriven medicin för bipolär sjukdom och jag har sett en intervju med en bipolär tjej som gick upp 55kg på 3år medan läkarna provade den ena efter den andra medicinen på henne. Så när dessa tankar dök upp i mitt huvud och jag tänkte på vad den här sjukdomen kan innebära för mig, så blev jag så klart dålig igen. Men jag lyckades att slå bort tankarna igen och koncentrera mig på filmen. 

Det är det enda sättet jag kan överleva dagen. Om jag bara lever för just nu. För om jag tänker på framtiden så står jag inte ut. Den framtid jag kan föreställa mig är förfärlig och ingenting som den jag önskar. Så jag lever för 5 min i taget och är otroligt tacksam för en eftermiddag och kväll som denna, då jag har en paus från allt lidande och bara kan andas igen i några timmar. Tänk om det bara kunde vara så här dygnet runt igen. Att man kunde få ett helt dygn eller flera då man mådde helt normalt som alla andra människor. Vad hade det varit underbart. Man vet verkligen inte vad man har förrän man inte har det mer. Och när det gäller ens hälsa så är det verkligen sant. Dessa få timmar med nästan ro är den bästa julklappen jag har fått i år. Tack Gode Gud för det. ❤️