Henne jag inte vill vara

Jag går gata upp och gata ner och gråter. Jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte var jag ska ta vägen. 

Regnet faller på mina kinder. Det söta blandas med det salta. 
Jag gråter och det har inget slut. 

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Alla vägar jag ser är återvändsgränder. Jag vet inte var jag ska vända mig. Jag vet inte var jag ska finna tröst. 

Vem kan stå ut med mig när jag inte kan stå ut med mig själv? Vem orkar att vara nära någon som är så sjuk, som är så plågad? Vem orkar höra den samma snyfthistoria om och om igen? Det är det ingen som står ut med. 

Jag pratade med min svärmor tidigare ikväll. Jag var så utom mig och visste inte var jag skulle ta vägen. Visste inte vem jag skulle ringa till. Hon har aldrig varit min riktiga svärmor, men jag har alltid kallat henne för det. Det var alltid min största dröm att hon en dag skulle bli min riktiga svärmor, men den dagen kom aldrig. 
Jag älskar henne så mycket och hon gör allt hon kan för att försöka trösta, komma med goda råd och med uppmuntran. Jag berättade hur fruktansvärt dåligt jag hade mått på julafton. Så dåligt att jag övervägde att åka till akuten, och jag hade gjort det om jag trodde att det hade hjälpt. Hon frågade mig hur då dåligt? Alltså hur kändes det att må så dåligt. 

Hur förklarar man det? Det är en känsla utan ord. Det är en känsla jag aldrig någonsin upplevt förr även om jag gått igenom extremt mycket psykiskt smärta och ångest förut. 

Den här känslan är inte ångest. Den går inte att beskriva. Det är bara en intensiv känsla av att må så extremt psykiskt dåligt att det märks i varenda cell i kroppen och det är så akut att man inte står ut. Det är så fruktansvärt att man vill göra vad som helst för att det ska sluta. Just nu. Precis vad som helst. 

Hur förklarar man det i ord? Jag hade aldrig själv kunnat förstå det innan jag upplevde det själv. 

Ingen förstår vad det är som driver en person till självmord. Ingen förstår det förrän det är en själv som står på kanten mellan liv och döden. 

När Robin Williams tog livet av sig så blev jag lika chockad som alla andra, och jag var lika oförstående. Intellektuellt kunde jag förstå att han var väldigt sjuk och att han led något fruktansvärt, men att sätta sig in i hur det måste ha varit och verkligen förstå det, ja det var inte möjligt. Inte ens för mig som har haft många depressioner och ångest och många svåra kriser. Inte ens jag kunde riktigt förstå vad han måste ha gått igenom för att det var hans enda utväg. 

Nu förstår jag honom utmärkt. Jag vet precis vad han gick igenom och hur han tänkte och kände. Eller jag kan ju inte veta med säkerhet vad han tänkte, men jag är ganska säker på att jag vet vad han kände. För det helvete han upplevde har jag upplevt varje dag sedan i somras. Och jag förstår verkligen inte att jag fortfarande är här. Jag vet att det är pga alla dem jag älskar, inte pga mig själv, men jag vet också att jag inte kommer att klara det här i en evighet. Jag har redan varit i den här mardrömmen i allt för många dagar, veckor och månader nu. 

Så jag går gata upp och gata ner och gråter. Tårarna blandas med regnet och faller ner på asfalten. 

Jag känner mig värdelös men jag vet att jag inte är det. Men det är så det känns. Inte bara pga min sjukdom men pga hela min livssituation, pga hela min livshistoria. 

Jag vet att jag är allt annat än värdelös. Jag vet att jag betyder massor för så många. Jag vet att min hjärna ljuger för mig och alltid har ljugit för mig, det vet jag. 

Min roll var att vara den glada, den perfekta, den som hjälpte och älskade alla andra så mycket. Den rollen har jag klarat bra. 
Jag har aldrig varit perfekt, men jag var nästan alltid glad, iallafall väldigt ofta. Och jag har alltid hjälpt andra så mycket jag har kunnat och jag älskar fortfarande alla dem omkring mig över allt. 

Men nu är jag sjuk och samtidigt har jag en livskris. En verklig livskris. Min lilla rosa bubbla som har burit mig igenom livet har spruckit. Någon har tagit hål på den, och nu är jag blottad ute i den stora världen. Den stora skrämmande kalla egoistiska världen som inte alls är som den värld som jag levde i. Den värld jag trodde på. Min värld var rosa och full av hopp. Full av drömmar. Men den här världen är full av krossade drömmar och den är inte rosa. 

Jag vet att världen är fantastisk och jag är fortfarande så tacksam. Men allt det jag trodde på var inte sant. Allt det jag såg som var rosa var inte alls rosa. Allt det jag hoppades på skulle aldrig hända. 

Det lönar sig inte att fråga, varför har det här hänt mig? Varför har jag fått den här sjukdomen? Varför är mitt öde så här? Jag vet att jag själv har valt detta livet. Jag vet att ansvaret är mitt. Jag vet att livet är evigt och jag vet att min själ hade en anledning till att välja detta livet och att det har blivit planerat noga med alla de andra själarna som ingår i det. 

Men ändå gör det ont. Ändå är det tragiskt. Ändå är det fruktansvärt plågsamt och outhärdligt. 

Jag vet inte vad jag tänkte när jag valde detta öde. Jag vet inte vad meningen är. Jag vet inte vad som ska hända och jag vet inte om allt slutar här. 

Jag vet att jag lider. Jag vet att jag inte står ut. Jag vet att jag inte vill vara henne den deppiga, den psykiskt sjuka, hon som alltid mår dåligt och som aldrig kan vara glad. Hon som livet tog sönder, hon som hade allt för tunga bojor runt sina ben. Hon som led på ett sätt ingen frisk människa kan förstå, hon som har tappat tron och hoppet. Jag vill inte vara henne. Jag vill INTE vara henne. 

Det var henne jag såg i min mamma och jag vill INTE vara henne. 
Även om min mamma är den starkaste människa jag någonsin träffat och också den vackraste. Men jag vill INTE vara henne. Även om jag beundrar min mamma mer än någon jag någonsin mött, för hennes mod, styrka och för hennes enorma kärlek. Och för att hon klarade hela sitt liv så fantastiskt, trots alla de smärtor hon skulle igenom. Jag älskar henne och beundrar henne över allt, men jag vill INTE vara henne. Jag SVOR på att aldrig bli henne, men nu är jag här, sjukare än hon någonsin blev. Hon var tokig det var hon, riktigt tokig ibland. Och hon gick sönder, hon gick sönder riktigt många gånger. Men kanske var det jag som räddade henne. Kanske var det pga mig som hon aldrig släppte taget. För jag var hela hennes liv, precis som hon var mitt. Så kanske var det jag som räddade henne. 

Jag känner mig så ensam, men jag känner hur jag är omgiven av kärlek. Jag känner mig så misslyckad, men jag vet att jag är värdefull. Jag känner mig så hjälplös, men ändå fortsätter jag varje dag. 

Jag vill inte mer. Jag vill verkligen inte mer. Det gör så ont att vara mig. Det gör så fruktansvärt ont att vara mig. Allt för ont. 

Jag behöver ett mirakel. Jag behöver ett mirakel från Gud. För annars klarar jag det inte. Jag kan inte se hur jag ska klara av det här. Jag är trött och jag är plågad och vem står ut med någon som är trött och plågad. Ingen. Det här är inte jag. Den här sjukdomen är inte jag. Det här är INTE henne jag vill vara.