Älskade Pappa

Pappa ringde precis. 

Mitt hjärta blöder för min pappa. 

Att han ska behöva se mig så här. 

I en ålder av 94. 

Jag önskar att jag kunde skona honom, och jag gör allt jag kan för att försöka. 

Jag berättar så lite jag kan men jag vill helst inte ljuga. 

Jag är rädd för att dagen kommer då jag inte klarar det mer. 

Jag är rädd för att det kommer en dag då natten blir för svår. 

Då jag ger in för smärtan för att få frid. 

Jag är rädd. 

Jag vill inte såra någon, minst av allt min pappa. 

Jag vill inte plågas så här och behöva skydda alla ifrån det jag går igenom. 

Jag vill vara Milla igen. Milla som är så liten men ändå så stor. 

Milla som klarar allt. 

Jag älskar min pappa, och mitt hjärta blöder. 

För jag hör i hans röst hur ledsen han blir och hur orolig han blir när jag bara snuddar vid en bråkdel av det som verkligen händer. 

Om han visste hela sanningen, om alla visste hela sanningen. 

Du skulle han gå under, precis som jag håller på att gå under. 

Tänk om jag inte klarar det. Vad gör jag då? 

Jag är så rädd och känner mig så liten. Jag kämpar så hårt. 

Mot farorna som kommer på natten och även på dagen. 

Mot känslorna som är större än mig själv. 

Jag har varit sjuk så länge och hjälpen har ännu inte kommit. 

Jag är så rädd och jag känner mig så liten. 

Och mitt hjärta blöder för min pappa, för jag vet att hans hjärta blöder för mig. 

Och det kan jag nästan inte bära, så jag försöker att vara tapper, men jag är så rädd. 

Jag är så rädd att jag en dag tappar masken och fasorna förintar det sista som är kvar av mig. 

Jag är så rädd för att lämna alla med blödande hjärtan, för jag älskar er alla så mycket. 

Jag är bara rädd, rädd för att jag en dag inte vill klara det mer.