Snälla, snälla

Så drack jag en proteinshake på gymmet och plötslig blev jag ännu sämre igen. 

Jag vill gråta. Att dricka en proteinshake får mig till att vilja gråta. Att tänka en tanke får mig till att vilja gråta. Att träna får mig till att vilja gråta. Allt jag gör vill förr eller senare få mig till att vilja börja gråta. 

Kampen är där hela tiden. Mellan mig och känslorna. 

Nu känns det igen som jag slits i tusen bitar, allt för att jag har druckit en proteinshake. 

En proteinshake som påverkar min kropp, som i sin tur påverkar min hjärna, som i den grad påverkar mig.

Jag kan snart inte mer. Hjälpen måste komma nu. Jag behöver få den här diagnosen på den sjukdom som jag har vetat att jag har sedan i somras. Jag behöver medicin. Jag behöver hjälp. Jag behöver hjälp nu, för jag står snart inte ut mer. 

Jag sitter i timmar på min säng och skriver. Hela dagar och hela nätter. 

Mitt huvud är överfyllt med ord. Ord som beskriver allt det som händer i min kropp. Som beskriver alla de känslor som river mig itu. 

Tårarna bränner bakom ögonlocken och jag mår illa. Jag sitter på cykel i gymmet och cyklar. Jag vill springa här ifrån. Jag vill ut. Ut ur min kropp. Igen är jag i allt det extrema. Det extrema som gör att jag nästan inte står ut. Nästan inte står ut pga en proteinshake. Som påverkar min hjärna, som påverkar mig. 

Jag vill bara stänga ögonen och få ro. Jag är så trött. Jag är så förtvivlad. Jag mår så dåligt. Så dåligt att jag inte står ut. 

Snälla någon hjälp mig. Snälla Gud hör mina böner. Jag menar det när jag säger det. Jag menar det verkligen när jag säger, att jag kan inte klara mer snart. 

Jag klarar snart inte mer. Snälla sluta, jag klarar snart inte mer. Snälla, snälla sluta. Sluta plåga mig så här. Snälla. Snälla, snälla.