Vill LEVA

Jag sitter här på min säng och min själ den skriker allt vad den bara kan. 

Jag har fått nog, den har fått nog. 

Jag vill ut! Jag vill ut nu! 

Jag vill LEVA! Jag vill MÄRKA livet. Märka MITT liv. Märka MIG. Inte bara märka smärta och tortyr. 

Jag är trött och färdig med all den smärtan och all den tortyr. 

Det är SÅ mycket liv inne i mig. SÅ mycket liv i mig som vill komma ut. 

Som alltid har varit där men som aldrig har fått komma ut fullständigt. 

Jag vill dansa, jag vill älska. Jag vill kramas, jag vill hoppa, jag vill sjunga. 

Jag har SÅ mycket att GE! 

Och så ska jag få den här förbannade sjukdomen som bara ska förstöra ALLT! Förstöra alla mina chanser till ett normalt, välfungerande liv. 

Det är mitt i natten och jag har nästan lust att gå ut. Jag vill dansa, jag vill vara bland människor. Jag vill kyssas. Jag vill möta en man som är tokig i mig. Som åtrår mig så att han inte kan hålla fingrarna borta. 

Jag vill känna att jag är LEVANDE. Inte det här. Inte det här depressionslortet. 

Men allt det här spänner benen för mig. Min kropp har förändrats. Jag vantrivs i den. Jag känner mig tjock. Jag känner mig inte det minsta sexig. Mina krav till mig själv är enorma. Det har dem alltid varit. Jag har alltid velat ha en perfekt kropp. En platt mage och en liten fast rumpa. 

Och nu när jag inte haft krafter till att träna och hela min kropp gör ont, så ser min kropp ut som allt annat än jag önskar. 
Jag vet att jag inte kan klandra mig själv för det. Jag vet att jag är tapper som överlever. Men jag vill vara slank, jag vill vara vältränad. Jag vill trivas i min kropp.

Jag har trivts i min kropp i få månader i mitt liv och det var när jag var hypomanisk. Då var min kropp lätt som en fjäder, och mina ben var äntligen smala. Jag har alltid hatat mina ben och min rumpa för att det alltid varit allt för mycket fett på dem. Jag har aldrig sett bra ut i jeans och dem kläder jag önskat att klä mig i. Inte sedan jag gick i 9 klass och sedan i perioder då jag har gått ner i vikt. 

Min kropp har alltid varit min största börda i livet. Vi har aldrig varit vänner. Och det plågar mig så. För jag älskar kläder och jag älskar färger. Och jag önskar mer än något att kunna klä mig i sexiga underkläder och fina kläder och känna att jag trivs. Känna att jag trivs inne i mig själv. Men det gör jag inte. Och speciellt inte nu. Speciellt inte sedan jag blev sjuk. 

Mitt utseende är jätte viktigt för mig och jag har bara varit nöjd när jag har varit som smalast. Men det har ändå funnits något som inte var bra nog, men då trivdes jag och passade i mina kläder iallafall. 

Det är utmattande att ha haft ett liv som alltid varit en sån kamp. Alltid en sån kamp mot sig själv. Alltid en kamp om att känna sig bra nog. 

Jag har kämpat så hårt för att känna mig bra nog, och så kommer allt det här och förstör allt. Förstör allt för mig. 

Jag vill bara vara en av dem som inte ska kämpa med att andas varenda dag. Varenda sekund. 

Det har inte alltid varit så. 

Det har aldrig varit som nu. Men ända sedan mitt liv började så har det varit en kamp. Varje dag en kamp. Om det inte har varit mot mig själv och min kropp, så har det varit mot maten. Eller så har det varit en kamp för att sätta gränser, en kamp för att säga nej eller våga säga vad jag känner. 

Alltid en kamp. Oavsett vad. Alltid en kamp. En sån hård kamp. 
Och nu är det värre än någonsin. Nu är det en kamp som jag nästan håller på att förlora. 

Så min själ skriker. Den vill UT. Den vill ut och LEVA. 
Leva som andra människor. Den vill NJUTA av livet nu. Jag vill njuta av livet nu. 

Jag vill inte vara psykiskt sjuk, jag vill inte ha en depression. Jag vill inte ha dåligt självförtroende. Jag vill inte vantrivas i min kropp. 

Jag vill LEVA. Jag vill leva mitt liv, för om jag inte snart får leva mitt liv, så vet jag inte vad poängen är. Så vet jag inte varför jag ska vara här. För jag klarar inte smärta mer. Jag vill inte ha mer smärta. Jag vill leva. Nu vill jag bara LEVA.