Flickan med smärta som jag

Jag läste några texter som en tjej har skrivit, en tjej som har samma sjukdom som jag. 

Hon hatar sig själv över allt annat, och skadar sig själv när hatet och smärtan tar överhand. 

Hon straffar sig själv för att hon inte tycker att hon är något värd, och det fick mig att inse hur olika den här sjukdom kan komma i uttryck. 

Jag lämnade mitt självhat bakom mig för många år sedan. Det var innan jag var 20 som vi sa vårt farväl. 

Jag har aldrig skadad mig själv även om demonerna en gång ville, men jag har aldrig lyssnat på dem. 

Jag har varit olycklig, känt så mycket smärta, men har aldrig varit destruktiv som så. 

Jag har alltid bara provat att överleva och förinta det som gjorde så ont, men jag har alltid vetat att jag var så mycket mer än så. 

Jag läste hennes ord och tänkte att jag älskar mig själv. 

För även om min depression försöker att övertala mig till att jag är inget, så vet jag innerst inne att jag är allt. 

Jag hade ett besök av självhatet häromdagen, men besöket var mycket kort och det påminde mig bara om att det aldrig varit en del av mig. 

Jag såg honom komma och gå och sprida sina lögner, men han skriker för döva öron även när hans röst överröstar min egen. 

Jag kände så mycket med henne när jag läste hennes texter, för jag känner hennes smärta allt för väl. 

Hennes sjukdom har bara tagit ett annat uttryck och hennes demoner förgör henne i form av hennes egna och andras händer. 

Jag vet vad hon känner för jag har känt detsamma, men ändå är hon henne och jag är jag. 

Det fick bara mig att tänka på hur olika den här sjukdom kan komma i uttryck och hur mycket jag älskar mig själv. 

Jag har också hatat mig själv men aldrig gjort mig själv ont. 

För världen har varit bättre på det än jag är, så det behov har jag aldrig haft. 

Jag vet att jag är älskad och jag vet att jag är ljuset. Jag vet att jag är så mycket mer än så. 

Jag önskar jag kunde hålla om henne så att vi båda kunde bli hela, hela till att skina som dem vi är. 

För jag ser min smärta i henne men jag ser också mitt ljus. 

Vi har blivit dragna till densamma, av olika orsaker men med samma behov. 

Att bli sedda och befriande från vår smärta, men det är något som aldrig vill ske. 

För ljuset ligger inuti oss och även om vår sjukdom tar olika uttryck i två små flickor så olika som så. 

Så är vårt behov av kärlek detsamma, något vi söker efter med lykta och spår. 

Jag önskar att jag kunde prata med henne och ge henne en kram. 

Ta hennes redskap ifrån henne och be henne om att sluta med att uttrycka sin smärta med våld. 

Jag vet att hon är så liten, 

på insidan precis som jag. 

Vi blev dragna till en och densamma av olika orsaker men med samma behov. 

Men det vi söker utom oss vill vi aldrig finna, för ingen kan någonsin ge det till oss. 

Vi har allt ljuset inom oss och kärleken vi söker vill vi aldrig få. 

Inte förrän vi har helat vårt inre och det är en uppgift större än som så. 

Jag önskar att jag kunde hålla dig i mina armar och ge dig kärlek tills du blev hel.

Be dig att lägga ner dina redskap och de ritualer du söker för att tömma dig själv. 

Tömma dig själv från den smärta vi delar som vi söker tröst hos från densamma en. 

Men vi vill aldrig finna svaret där för svaret är inte att bli funnet utanför oss. 

Jag läste dina texter och grät dina tårar, för min smärta är densamma som din. 

Det påminde mig om all den kärlek vi besitter och hur fattig världen är som inte förstår sådana som oss. 

Jag önskar jag kunde rädda dig, men jag kan inte ens rädda mig själv. 

Vi delar den samma sjukdom som tar sig så olika uttryck hos oss två. 

Men mitt hjärta känner ditt hjärta och jag önskar att världen ville förstå. 

Hur värdefulla vi två vi är.