Sorgligt

Det är så sorgligt. 

Det är så sorgligt allt det här.

Ibland får jag glimtar av mig själv och mitt liv, i mitt minne. 

Av hur allt var innan allt det här.

Då jag fortfarande var en del av livet och hade så många planer och jag vaknade och gjorde vad jag älskade varje dag. 

Bara att vakna på morgonen älskade jag. Bara att vara levande var en helt fantastisk fest. 

Därför är det så sorgligt. 

Så sorgligt att vara så plågad, att man inte kan njuta det allra finaste, som detta livet verkligen är. 

Jag är så mycket i överlevnads mode, att jag för det mesta har glömt hur det var att vara jag. 

Hur det var att vakna på morgonen med ett leende och vara ivrig att starta min dag. 

Jag var alltid så tacksam, för jag kunde märka livet så djupt. Men allt jag såg var vackert och det gladde mig så att bara få vara en del av det stora hela. 

Depression är så långt från mitt sanna jag som man någonsin kan komma. Det gör det bara ännu mer sorgligt för det här är verkligen bara inte jag. 

Jag älskar livet och alla dess färger. 

Det är så mycket jag vill uppnå och ge ut. Jag har fortfarande idéer och tankar, men dem slås ut av min sjukdom som inte ger mig någon chans till återhämtning. 

Jag sitter och äter just nu och medan jag äter blir jag så dålig. 

Jag vet inte varför det händer, men det är inte alltid och inte alltid lika illa. Idag har det varit mer extremt. 

Jag kan inte ens beskriva känslan jag får när jag ätit. Så jag slutar nu och hoppas att jag kan köra hem och få lite sömn. Vet inte sist när jag har sovit på natten och inte endast på morgonen. Det var månader sedan sist.